Att få vara glad och må lite bra

Ett inlägg om att ha det gott.

---

 

Fredagsgött i Toffelboningen med två böcker, tänt ljus, popcorn och en öl. Vid pilen en tennisboll. Nej, jag är inte sportig alls – jag använder den när jag gör övningar med mina onda fötter.

Jag läser två böcker parallellt just nu. Det är nåt nytt jag har börjat med och det funkar hur bra som helst. Att läsa böcker parallellt funkar inte bara bra, det är en delvis ny och spännande upplevelse att läsa på det här sättet. För tillfället är det en deckare och en bok om att vara glad jag inmundigar. Titlarna kan tyckas motsägelsefulla men… Deckaren fick jag av vännen Agneta i december förra året, glad-boken hittade ner i min postbox från Fästmön nu i oktober. Glad-boken går inte att läsa för mycket i åt gången. Den kräver nämligen lite gympa för hjärncellen jag har att ta in, bearbeta, förstå/tolka etc. Jag läser med blyertspenna i handen. Stryker under sånt jag tycker är viktigt, sånt jag känner igen. Men jag läser kritiskt också och jag köper inte allt som står i boken.

En sak jag har svårt att läsa om är semester och helger. Hur en del bara är glada och förväntansfulla inför dem. För en sån som jag, som har varit arbetslös länge periodvis, är det inte nån skillnad mellan vardag och helg – och det är nåt jag har saknat! Därför gläds jag åt det nu. Men jag gläds åt både vardagen och helgen: jag tycker att det är roligt och häftigt att ha ett jobb att åka till. Och när fredagen kommer är jag trött. Skönt trött – jag har ju jobbat fem hela vardagar. Men semester… utlandssemester… det har jag inte var på sen 1996 – om en inte räknar en kort tur till Danmark 1997 respektive Åland nån gång 1998, tror jag. Nu känner jag att jag verkligen längtar efter det och skulle vilja åka nånstans. Och drömma är ju gratis. Så länge jag har det som jag har det med jobb kan jag inte ta nån semester.

Björken utanför mitt arbetsrum här hemma står i höstskrud och var inte inlindad i dimma i morse när jag tog bilden.

Lördagsmorgnar och söndagsmorgnar brukar jag unna mig att ligga kvar i sängen med en bok i händerna och kaffe på nattduksbordet. Jag vaknade tidigt i morse, vid sjutiden, av att nån i huset tycktes skrapa färg. Det var dimmigt ute. Jag frös och insåg att jag nog skulle behöva investera i ett nytt täcke. Sen lyckades jag slumra nån timme och när jag vaknade, efter att ha drömt att jag la min mobil på en het platta på spisen, hade solen tittat fram. Det var bra, det, för då kände jag att det var dags att skutta upp och göra mina räkningar. Den här månaden fick jag flera tusenlappar över, trots att jag bara fick lön för fem dar och a-kassa för tretton dar. Jag gör inte av med så mycket pengar heller, utan det mesta går till mat – frukost och lunch. Middag blir ett par rostade mackor eller en skål med turkisk yoghurt med akaciahonung och valnötter. Därför ska jag försöka lägga undan lite pengar, för jag vet att det kommer tuffa tider igen snart. Jag skulle önska att jag finge vara lite glad och spara till en semester, men framför allt vill jag betala tillbaka lite till vissa människor. Det känns extra roligt att få bjuda en vän på middag på söndag. Ingen fin restaurang eller så, men att jag för en gångs skull för bjuda.

Idag bär det av ut till Himlen för att besöka en konvalescent. Innan dess ska jag trycka i mig lite frukost, ta ett varv med dammsugaren och en dusch. Det är märkligt så skitigt det blir här hemma trots att ingen är här om dagarna längre.

Vad händer hos DIG i helgen??? Du får gärna berätta i en kommentar. Än finns det bloggutrymme kvar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Glädje och sorg, slappande och stress

Ett inlägg i vilket finns såväl glädje som sorg och ett stort mått stress.

---

 

Det blev en riktigt skön och slapp kväll igår. Maten lagade sig själv, nästan – räkor med tillbehör. Det var bara att koka ägg, skiva desamma samt en avocado och sen ställa fram detta och det övriga. Vi åt ganska sent och i alla fall jag var rejält hungrig. Det var länge sen frukost och eftermiddagskakan. I kylen låg sen länge ett italienskt billigt chardonnayvin som passade alldeles utmärkt till räkorna! Och som alltid när vi har ätit räkor är uppdelningen den att jag går ut med skalen till soprummet och Fästmön diskar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter maten hängde vi med på prinsbröllopets middag via Sveriges Television. Vi lyssnade på talen, vi kollade vad de åt, blomsterarrangemang, kläder, kyssarna, bröllopstårtan, brudvalsen… Det kändes nästan lite som om vi var med och delade parets glädje.

En tröstebukett med gerbera som jag fick en gång.

Men mitt i glädjen fanns också sorgen för så många den här dan. Under kvällen kom ett tredje dödsbud på två dar, detta tredje om att Magnus Härenstam gått bort. Nu har han joinat Brasse och Eva en trappa upp och jag misstänker starkt att inte en dag blir tråkig där. Här nere på jorden fattas han emellertid, liksom ett par andra människor som har ryckts bort från sina nära och kära nyligen och alldeles för tidigt. Jag önskar jag kunde trösta, men döden är så oåterkallelig och inget jag säger eller gör gör nån skillnad. Smärtan finns där i alla fall och de döda förblir döda. Det har gett mig mycket att tänka på och fundera över och delvis förändrade perspektiv på vissa saker.

Blandade känslor i mig.

Det var med blandade känslor jag gick till sängs i natt, även om jag flamsande försökte mig på en vals med Anna innan läggdags. Det är bara att konstatera att vi inte kan dansa tillsammans, trots att vals är bland de enklaste danserna.

På morgonsidan hade jag en fruktansvärd mardröm. Jag har fortfarande hjärtklappning och tryck över bröstet, för jag blev otroligt uppstressad. I drömmen hade jag varit i en affär och storhandlat. Jag hade min bil i ett parkeringshus. Av nån anledning glömde jag ställa in mina matkassar och en bokkasse i bilen – innan jag gick (!) därifrån. När jag kom på detta rusade jag tillbaka till parkeringhuset. Då var inte bara mina kassar borta utan även min älskade Clark Kent*! Jag sprang upp och ner i trapporna i parkeringshuset, men ingenstans fanns varken bilen eller mina saker. Det sista jag gjorde var att åka en rulltrappa inne i affären. När jag stod på toppen av rulltrappan lyckades jag tappa min plånbok också. Jag SPRANG (tro mig, jag springer ALDRIG i verkligheten!) nerför trappan. Som tur var hittade jag min plånbok bland grönsakerna. Där hittade jag också en bok från min borttappade bokkasse. Den boken var allt som var kvar…

Kanske min dröm var bilden av det som blir kvar efter mig: en bok? Jag tolkade drömmen lite på det viset. Därför fotade jag ett par av mina att läsa-högar bara för att visa att det inte är dags för avfärd än. Jag ska bara läsa de här böckerna – och några till – först…

Två av mina att läsa-högar. Det finns fler…

*Clark Kent = min bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Åter igen snorkigt bemött

På min agenda idag stod bland annat att ringa mitt fack. I slutet av november förra året fick jag nämligen ett trevligt (?) brev från en person på medlemsenheten. Jag blev upplyst om att jag hade en anställning utanför fackets organisationsområde (som om jag inte visste det…) och att det kanske kunde vara lämpligt för mig att byta fack – om det var en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. Nu var ju jobbet jag hade då ingetdera, men eftersom det stod att jag var välkommen (!) att ringa om jag ville ha mer information passade jag på att göra det idag när jag är ledig.

Enligt Wikipedia står Vision för något man vill uppnå. Oftast handlar det om ett framtida tillstånd man vill  uppnå. Det behöver inte uppfylla formella krav som  realism, tidsbundenhet eller mätbarhet. Vision är ett populärt ord i politiken, läser jag vidare. Att ett fackförbund vill förnya sig är väl bra, men hur märkligt är det inte att man byter namn till nånting som betyder att man inte behöver uppfylla formella krav???

Snorkighet – ett sätt att visa makt mot medlemmar med frågor?

För mig står mitt fackförbund Vision för Dimsyn. Det är suddigt och luddigt och  om man har frågor som medlem blir man ständigt bollad runt – gärna mellan medlemsenheten och a-kassan. Och jag kan inte hjälpa att jag undrar om snorkighet är ett sätt att försöka visa att man har makt…

Idag blev jag nämligen på ett otroligt snorkigt sätt upplyst om att man på medlemsenheten inte svarar på frågor om a-kassan utan då får jag vända mig till just a-kassan. För till skillnad från facket har a-kassan en myndighetsfunktion.

Lilla gumman…

tänkte jag i mitt stilla sinne och undrade om kvinnan i andra änden läste innantill nån regelbok. Klart jag fattar att facket inte kan eller får svara på a-kassefrågor, men som medlem tycker jag att det är mycket märkligt. För som medlem ser jag nämligen ingen skillnad mellan mitt fack och mitt facks a-kassa. Och jag får ofta känslan av att de tu motarbetar varandra. Jag har för mig att jag  så sent som i höstas läste att mitt fack och mitt facks a-kassa hade stämt varandra inför domstol.

Ursäkta mig, men vad ger detta för signaler till medlemmarna??? 

Jag hade några generella frågor om a-kassan som är av vikt för mig när jag ska ta ställning till om jag ska byta fack eller inte. Även om nu fackets medlemsenhet inte kunde eller fick svara på dessa mina frågor, hade det inte varit trevligt att upplysa mig som medlem om detta på ett vänligare sätt?

Nej, åter igen har Dimsyn höljt sig i dunkel och visat vilket avstånd man har till sina medlemmar. (Ser man ner på dem också, eller?) Jag tänker inte finna mig att bli behandlad som nåt katten har släpat in efter att ha varit medlem i snart 26 år och varje månad betalat såväl medlemsavgift till facket som a-kasseavgift – den senare även när jag har varit arbetslös och fått ersättning från a-kassan. (Är det nån som förstår den logiken???) 

Så snart jag kan ska jag byta fackförbund. Då kan ju Vision sitta där och fundera över medlemstappet, för det är inte bara jag som avslutar mitt medlemskap där. Missnöjet är stort. Det kanske vore bra om man vände funderingarna lite… inåt organisationen. Och att Vision slutar se medlemmar som motlemmar…

Read Full Post »