Mordet

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det premiär på TV3 för den nya serien Mordet. Tyvärr är webbplatsen dåligt byggd med länkar som inte fungerar, så det är osäkert hur många fall som ska visas. Det verkar som om vissa delar har visats tidigare på Play. Jag själv har tittat på lite andra saker i afton, bland annat filmen Pride och Veckans brott. Därför blev det en inspelad titt på Mordet för min del.

I kväll inleddes serien Mordet med fallet Anna Norell.

 

I den här serien är det mordoffren som berättar sin historia. Ja, dramaturgiskt, alltså, via skådespelare. Men händelser spelas upp och vi tittare får även ta del av autentiska förhör med mera. Kvällens avsnitt handlade om mordet på Anna Norell. Den unga mamman mördades i sitt eget kök, medan pojkvännen Tommie låg och sov. Tommie greps för mordet, men visade sig vara oskyldig.

Jag kommer ihåg det här hemska mordet. Det jag minns mest av allt är pojkvännen Tommie, som då, när han berättade i Efterlyst, kanske det var, såg ut som en liten pojke. Jag minns särskilt när han berättade att han sprang ner till sin pappa när han påträffat Anna och mördaren. Det hela är så oerhört sorgligt, för den unga mamman fick aldrig se sin son växa upp och sonen fick inte ha sin mamma i livet. Tommie miste sin flickvän just när de hade blivit en familj. Sorgligt och grymt.

Den verkliga mördaren dömdes till rättspsykiatrisk vård. Men först hade h*n haft ihjäl ytterligare en ung kvinna. Annas son Mario dömdes till ett liv utan mamma. Tommie blev dömd av samhället innan mördaren hittades. Och allt sedan mordet äter han medicin. Det är tio år sen i mars.

Det blev en stark och känslosam start på den här serien. Blandningen av dramatisering och autentiskt material påverkar mig mycket.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I skymningen sjunger koltrasten

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det finns böcker och det finns böcker. Att en bok kan ge tröst och inge hopp och vara så otroligt vacker som I skymningen sjunger koltrasten visste jag inte. Tack, Linda Olsson, som skrev den och Brombergs, som gav ut den och som gav den till mig!

Tre udda existenser lever som grannar i ett hus på söder i Stockholm. Det är änklingen Otto, den unge tecknaren Elias och den undanglidande Elisabeth. Alla tre bär de på berättelser. Av en slump korsas deras vägar, det är ett bokpaket som har kommit fel. Plötsligt finner sig Elisabeth stå i tacksamhetsskuld till Elias – och det vill hon inte. Men genom litteraturen dras de tre till varandra. Elias, som är dyslektiker, tecknar en bok och vill att Elisabeth ska skriva den.

Jag började läsa den här boken igår och jag hade svårt att släppa den. Mamma fick läsa den när hon var här och tyckte att den var

ovanlig, men bra!

Själv har liksom ätit orden, låtit mig sugas in i boken, slukas upp av den. Det är så skört, livet. Det kan vara så vackert och det kan vara så… kallt och hårt. Och kanske är det så att man måste igenom det kalla och hårda för att livet ska bli vackert igen. Otto säger på ett ställe:

[…] Jag tror att min mamma älskade mig, men hon hade så många sorger att bära att de ofta tog över. Sorgen över det hon mist överskuggade glädjen över det hon hade kvar. […]

Dessutom måste vi öppna våra sinnen, som bifiguren Maja i boken säger, enligt Elias:

[…] det som vi verkligen behöver ofta kommer till oss. Att vi bara måste vara observanta, se till att inte missa de små tecknen. […]

Jag önskar mina nära och kära att precis som Otto på sidan 229 få vakna av… lycka.

Det här är en otrolig bok om bland annat böckers och skrivandets del i en läkandeprocess. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att förlora en vän

Vänskap är också ett förhållande! Nånting mellan två parter. På sätt och vis i kärlek, men inte fysisk. Men att förlora en vän gör lika ont som att förlora en älskad.

Vänskap är ett förhållande!

En sann vän har man alltid kvar genom livets alla faser. En sann vän är aldrig avundsjuk/missunnsam på medgångarna och finns där i motgångarna. Det är i alla fall så jag vill se det – eller så jag önskar att det – och jag! – vore.

Att vara en vän är inte alltid lätt.

Det är inte alltid lätt att vara en sann vän heller. Jag försöker att alltid vara ärlig i mina vänskapsrelationer, men det går inte hem alla gånger. Det är inte säkert att jag alla gånger agerar rätt, jag försöker handla såsom jag tror är bäst. Ibland blir det fel. Jag är långt ifrån felfri.

För mig är en vän nån jag kan ringa till när jag är överlycklig – och nån jag kan ringa till mitt i natten, när jag är ledsen, nära sammanbrott. En vän avvisar aldrig utan finns där. En vän lyssnar, duttar och för mig, ger råd om jag ber om det.

Att mista en vän gör ont. Men ibland är det så att vänskap, liksom kärlek, tar slut. Och liksom i alla förhållanden måste man släppa taget och låta gå. Det är naturligtvis ingenting som är lätt, men… Kanske kan vänskapen tas upp igen, senare, när det som har gått snett har förlåtits eller inte längre spelar nån roll.

Att mista en vän för alltid, en förlust man själv inte har valt, lämnar en ensam kvar, ofta med en massa frågor som aldrig får svar. För döden, kära läsare, är oåterkallelig. Oåterkallelig. 

Har du en vän du kan väcka mitt i natten???

Livet är kort.

Read Full Post »