Att förlora en vän

Vänskap är också ett förhållande! Nånting mellan två parter. På sätt och vis i kärlek, men inte fysisk. Men att förlora en vän gör lika ont som att förlora en älskad.

Vänskap är ett förhållande!

En sann vän har man alltid kvar genom livets alla faser. En sann vän är aldrig avundsjuk/missunnsam på medgångarna och finns där i motgångarna. Det är i alla fall så jag vill se det – eller så jag önskar att det – och jag! – vore.

Att vara en vän är inte alltid lätt.

Det är inte alltid lätt att vara en sann vän heller. Jag försöker att alltid vara ärlig i mina vänskapsrelationer, men det går inte hem alla gånger. Det är inte säkert att jag alla gånger agerar rätt, jag försöker handla såsom jag tror är bäst. Ibland blir det fel. Jag är långt ifrån felfri.

För mig är en vän nån jag kan ringa till när jag är överlycklig – och nån jag kan ringa till mitt i natten, när jag är ledsen, nära sammanbrott. En vän avvisar aldrig utan finns där. En vän lyssnar, duttar och för mig, ger råd om jag ber om det.

Att mista en vän gör ont. Men ibland är det så att vänskap, liksom kärlek, tar slut. Och liksom i alla förhållanden måste man släppa taget och låta gå. Det är naturligtvis ingenting som är lätt, men… Kanske kan vänskapen tas upp igen, senare, när det som har gått snett har förlåtits eller inte längre spelar nån roll.

Att mista en vän för alltid, en förlust man själv inte har valt, lämnar en ensam kvar, ofta med en massa frågor som aldrig får svar. För döden, kära läsare, är oåterkallelig. Oåterkallelig. 

Har du en vän du kan väcka mitt i natten???

Livet är kort.

Annonser