Vill du läsa mitt inlägg ”Sjuk, sjukare…”?

Ett inlägg om ett inlägg.

---

 

”Grey is the new black.” Så sant, så sant…

Det är lite hängigt idag. Men som min morfar brukade säga går det över om hundra år, så även detta. För om ett århundrade är allt glömt och det finns kanske inte ens en gravsten efter somliga. Fast jag måste säga att det svarta i tillvaron ändå går mer mot grått just nu, precis som på plagget här intill som jag såg igår. Det fick dock hänga kvar i affären – jag skulle ju inte köpa klappar åt mig själv. Och det var ingen annan som fick klädtrasan heller, för den delen…

 

Vill du läsa mer??? Då behöver du lösenord. Du som inte har lösenordet men vill ha det kan skriva en kommentar nedan eller mejla mig så sätter jag upp dig på sändlistan. Du får lösenordet sänt till den e-postadress du en gång angav i kontaktformuläret för att få kommentera här. Det är viktigt att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret och att dina uppgifter inte är falska eller felaktiga!!! Din e-postadress syns inte utåt, för andra läsare.

Lösenord skickas automatiskt via e-post till alla på sändlistan. Har du inte fått det senaste? Hör av dig via en kommentar här eller mejla mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Sjuk, sjukare…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Bredbandsstrul kompenserat med kyrkogårdsvandring och kanelbullar

Ett lördagsinlägg.

---

 

Idag har bredbandet krånglat hela jäkla dan. Den fasta linan, alltså. Först stod det på Bredbandsbolagets driftstörningssida att det skulle komma igång igen klockan tolv. Inte mitt. Sen sket jag i det och gjorde andra saker. Fram på kvällen kollade jag igen. Då står det att det är nåt vajsing just där jag bor och i några områden till och att det blir fixat – på måndag. Men som tur är har vi gjort andra saker idag. Och dessutom är jag ju van vid att ha både hängslen och livrem och kan därför köra trådlöst. Ja, det är skitdyrt att ha både och, men ett bredband som står stilla i två, tre dar är inte acceptabelt när man är jobbsökande. Nu hoppas jag på nån form av kompensation från Bredbandsbolaget, annars jä#¤@$!!!

Det var en perfekt dag för en kyrkogårdsvandring i alla fall. Klockan 14 samlades sju intresserade, inklusive Fästmön och jag, och guiden Lena Ahlström vid Gamla kapellet. Vi gick en lagom promenad runt delar av Gamla kyrkogården i centrala Uppsala. Just den här promenaden gick bland författare främst. Totalt har kyrkogården 14 000 gravar, så man kan ju faktiskt inte palla att se alla på en eftermiddag… Ursprungligen var detta en fattigkyrkogård. Jag lärde mig att nationsgravarna hyser studenter och andra som dött i stan och som de anhöriga inte haft råd att hämta hem. Och att det var Erik Gustaf Geijer, han som står staty nedanför universitetet, som införde ordet ”Hej!”.

Extra spännande var det att se Gustaf Frödings och hans två systrar Cecilias och Heddas gravar eftersom jag dels skrev min C-uppsats om honom, dels har pluggat ihop med hans släkting, författaren Anna Fröding, en gång i tiden. Och Dag Hammarskjölds ganska anspråkslösa gravsten i den stora, båtlika familjegraven! Dessutom blev jag väldigt glad när jag senare på eftermiddagen hittade Dag Hammarskjölds bok Vägmärken i en av boklådorna vid Fyrisån! Den och Bob Dylans memoarer del ett (jag har del två sen en bokrea en gång) fick följa med hem. Men innan vi for hem firade vi förstås Kanelbullens dag genom att inta sådana OCH var sin hallongrotta på Ofvandahls konditori. Sen gjorde vi lite annat också, men det tänker jag inte berätta om för nu ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig – med min gigantiska finne på näsan, helt i klass med Niclas Wahlgrens dito!

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Resurrection is over…

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

För några veckor sen började jag följa TV-serien Resurrection. Jag tänkte att det var en amerikansk kopia av franska Gengångare. Fast även om det är så kunde jag inte låta bli att titta. Inte heller kunde jag låta bli att tänka… om… utifall att… de döda kunde återuppstå… Vem av de mina skulle komma då?

Idag är det 41 år sen min farfar gick bort. Jag saknar också min farmor, min mormor och min morfar. Och den jag bar närmast hjärtat. Men om jag finge önska tillbaka nån så vore det min pappa. Jag skulle åtminstone vilja få tillbringa en dag med honom. Berätta om allt som hänt ”sen sist”. Kanske fråga om… hur det är… där han är… För jag har svårt att tro att han finns i urnan, under gräset, vid gravstenen i Metropolen Byhålan. Eller jag vill inte riktigt acceptera det. Trots att jag vet. Trots att jag har sett min pappa död, med själen utflugen, med de vackra händerna mörka av icke-liv och ena ögonlocket inte riktigt stängt över ett torrt öga.

Men skulle jag kunna låta pappa gå sen, efter den där dan, de där timmarna? Skulle jag inte vilja att han fanns kvar i mitt liv? Det är lite grann den frågan som ställs i TV-serier som denna. Och naturligtvis kring vad som händer när vi dör och om döden är oåterkallelig.

Det är därför TV-serier som denna inte bara ger en stunds förströelse, lite uppskrämda nerver. Den ger också en hel del att fundera över.

Toffelbetyget blir det högsta. Att tänka på livet och döden är aldrig fel.

Och du… ge inte upp hoppet… Det kommer en säsong två. Alltid något. Fast om det kommer några återuppståndna kan jag inte säkert svara på.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Runt, runt, runt…

Ett snurrade inlägg.

Alltså det går fortfarande lite runt i skallen, men jag mår bättre (tackar som frågar!) efter att ha ätit lite OCH telefonerat med en go vän. Så nu tänkte jag ut och snurra i cyberspace för att kolla om det står nåt tokigt eller slugt i media. Häng på – men bara om du vill, förstås!

 

För mycket fett tror jag inte är bra.

LCHF kan ligga bakom strokeökning. Det blir allt vanligare att unga människor i vårt land får stroke. och hjärtinfarkt. När jag var i tonåren, på den äldre stenåldern, kände jag faktiskt en jämnårig tjej som hade fått stroke och det var ovanligt! Ett gäng doktorer tror i vart fall att ökningen av stroke idag beror på LCHF-kosten, med lite kolhydrater men mycket fett. Dessutom ökar vi i vikt, nåt i alla fall jag kopplar ihop med fett. Jag är mycket skeptisk till LCHF av skälet att jag tror lagom är bäst. Den dieten visar inget lagom och en del av dess anhängare beter sig som om de tillhör nån sekt. I alla fall en del som har kommenterat här på min blogg…

Ensamma och fattiga kan bli utan gravsten i Södertälje. Vilken tur att det finns plats för min askurna i familjegraven i Metropolen Byhålan! Där finns det en sten, men skit samma om mitt namn står på den. Bara jag får vila där. För övrigt är jag glad att jag inte bor i Södertälje, ba!

 

Varamon rules! Forever and ever.

Varamon populäraste badplatsen i Östergötland. Men DET är väl inte förvånande?! Svenska Turistföreningen frågade folk om länens bästa badplats. Hela 1 800 personer tyckte Varamon i Östergötland. Självklart!!!

JC lägger ner i Uppsala. Trist! För det var en affär som la upp jeansen åt den som inte ville eller kunde släpa fram symaskinen själv.

Bananbyrån fanns ett tag på Stora torget i Uppsala.

Pressbyrån byter namn – men bara under Stockholm Pride, förstås. Nu kan man handla på Homobyrån, Bögbyrån, Flatbyrån och Queerbyrån. Vi ska för övrigt bo nära Flatbyrån från och med i morgon!

Schlagerkväll på Pride. Och där är inte jag utan här. Suck… Men live-TV är där. (OBS! Det är paus lite då och då!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Journalist hittade Kerstin Thorvalls sista önskan

En av våra kvällsblaskor basunerar ut på löpsedeln att man hittat författaren Kerstin Thorvalls sista önskan i ett kuvert, bland diverse handlingar på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Det var en journalist på Svenska Dagbladet, Karin Thunberg, som fann svaret när hon gjorde research.

Karin Thunberg hittade ett brunt kuvert den andra dagen hon satt på KB. På kuvertet stod textat att det var

Till barnen när jag är död

Kuvertet var inte öppnat och efter en viss vånda öppnar inte heller Karin Thunberg det. Klokt och omtänksamt lämnade hon det till de efterlevande.

Karin Thunberg försöker få grepp om Kerstin Thorvall, som nu varit död i ungefär ett år. Sönerna hade lämnat in allt material de hade hittat hos sin mamma, men ingen fann det här kuvertet förrän nu.

Kerstin Thorvall levde ett spännande liv, kontroversiellt många gånger. Ett yrkesliv som inleddes som modetecknare, fortsatte med romanförfattande. Ett liv som mamma, mansslukerska och långt in i ålderdomen debattör. Ensam. Och in i döden en sista hemlighet, ett slutet kuvert med en önskan. Skriven på den internationella kvinnodagen den 8 mars 1983. Ett brev om kärlek till barnen och texten hon vill ha på sin gravsten:

Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det.

Vilken otroligt spännande människa! *antecknar på måste-läsa-lappen* Och jag kan ju inte låta bli att undra vad Karin Thunberg skriver framöver, mer än artikeln med länk ovan…

Read Full Post »