Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förströelse’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

ResurrectionFör några veckor sen började jag följa TV-serien Resurrection. Jag tänkte att det var en amerikansk kopia av franska Gengångare. Fast även om det är så kunde jag inte låta bli att titta. Inte heller kunde jag låta bli att tänka… om… utifall att… de döda kunde återuppstå… Vem av de mina skulle komma då?

Idag är det 41 år sen min farfar gick bort. Jag saknar också min farmor, min mormor och min morfar. Och den jag bar närmast hjärtat. Men om jag finge önska tillbaka nån så vore det min pappa. Jag skulle åtminstone vilja få tillbringa en dag med honom. Berätta om allt som hänt ”sen sist”. Kanske fråga om… hur det är… där han är… För jag har svårt att tro att han finns i urnan, under gräset, vid gravstenen i Metropolen Byhålan. Eller jag vill inte riktigt acceptera det. Trots att jag vet. Trots att jag har sett min pappa död, med själen utflugen, med de vackra händerna mörka av icke-liv och ena ögonlocket inte riktigt stängt över ett torrt öga.

Men skulle jag kunna låta pappa gå sen, efter den där dan, de där timmarna? Skulle jag inte vilja att han fanns kvar i mitt liv? Det är lite grann den frågan som ställs i TV-serier som denna. Och naturligtvis kring vad som händer när vi dör och om döden är oåterkallelig.

Det är därför TV-serier som denna inte bara ger en stunds förströelse, lite uppskrämda nerver. Den ger också en hel del att fundera över.

Toffelbetyget blir det högsta. Att tänka på livet och döden är aldrig fel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Och du…
ge inte upp hoppet… Det kommer en säsong två. Alltid något. Fast om det kommer några återuppståndna kan jag inte säkert svara på.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

När man går bort på visit ska man ha nånting med sig. Men jag är en slarvig och ouppfostrad typ så jag hade bara mig själv med mig när plingade på hos Monica. Och när jag dessutom hade så mycket med mig när jag gick därifrån borde jag skämmas alldeles förskräckligt. Skam är nu inte den känslan jag bär på efter besöket utan en darrig lättnad – och en portion trötthet. Och mest av allt: en glädje.

Att komma hem till Monica och hennes K i deras vackra hem var bara det en upplevelse i sig. K målar nämligen de mest fantastiska och färgstarka tavlor. Och deras gemensamma hem speglar verkligen de tu: K ÄR en otroligt färgstark person, medan Monica är den lugna, betraktande, eftertänksamma. (Nu var ju inte K hemma och jag kan inte påstå att jag känner paret så väl att jag djupare kan analysera vars och ens egenskaper. Vi har träffats några gånger i samband med fest och glam, hittills.)

När K hade vernissage på söder i Stockholm i början av 2000-talet inhandlade jag emellertid en otroligt vacker tavla som sedan dess hänger i mitt kök. Både färg och budskapet om kommunikation i tavlan tilltalar mig oerhört mycket fortfarande! Se själv:


En tavla om kommunikation! I tavlan döljer sig texten: ”Jag vill nå dig.”

                                                                                                                                                  Emellertid var det Monica jag skulle träffa för att få låna lite förströelse – i form av ett pussel om 1 500 bitar. Både jag och Fästmön känner att vi behöver göra nånting annat än sitta vid våra datorer om kvällarna, nånting vi kan göra tillsammans. Pussel är bra. STORA pussel är JÄTTEBRA. Men frågan är om vi inte har tagit oss vatten över våra huvuden nu… Det är väldigt många små bitar, 1 500… Väldigt många små bitar, är det…

Jag blev bjuden på kaffe och härliga kakor och ett samtal som jag inte alls tänker berätta här alltför detaljerat om. Men det handlade bland annat om att blogga, kärlek, skilsmässor, barn, vänskap, gamla oförrätter och livet i allmänhet.

Och jag kunde inte motstå att svara

Ja tack!

när Monica undrade om hon skulle titta lite bland mina stjärnor och planeter. (Ja alltså, hon ställde inte frågan just så, utan mer seriöst.) Eftersom jag visste tid och plats för min födelse och kände mig mottaglig för att testa nåt för mig nytt fick hon titta efter. För det är bland annat sånt Monica gör när hon inte dricker champagne eller bakar kakor: hon ställer personliga horoskop.

Det som sen sades tänker jag inte heller berätta detaljerat om, men jag kan säga att det gav mig vissa förklaringar och ett stort mått lättnad. Jag fick bekräftat att jag har gått igenom kanske det som uppfattas som Den Stora Livskrisen, men att jag nu är på väg ut ur den svåra perioden. En period där jag bland annat har ägnat mig åt att skala bort företeelser och personer. Nu är det dags att släppa det gamla och gå vidare. Verkligen!

Att säga att jag var omtumlad när jag lämnade Monica är en underdrift. Jag var lättad, men trött – på ett behagligt sätt. Det var ett par timmar som jag verkligen fick med mig nånting i från – en stor behållning av att prata med denna eftertänksamma person, en bekräftelse på att jag har varit med om nånting svårt men att vägen går framåt – och så ett gigantiskt pussel till låns samt en påse hembakade jordnötskakor. Det du! Det är nog inte alla som får nånting med sig när man går FRÅN en visit, eller?


En eftertänksam Monica som verkligen gav mig massor idag!!! TACK!

                                                                                                                                                              Tyvärr kunde jag inte rusa hem och samla alla intryck och börja pussla och knapra på kakor direkt. Jag var tvungen att stanna till vid Tokerian och inhandla lite förnödenheter såsom smör, fil, grönsaker, glödlampor, lite salva och en TV-tidning, bland annat. Där blev jag uttittad av en kille som måtte ha käkat blängsylta i minst ett halvår och en tjej som höll på att vrida nacken av sig (de var inte ens i sällskap med varandra), så jag började undra om jag hade clownnäsa eller om jag hade kissat på mig eller nåt annat tok (jag hade ingetdera). Sen kom jag ju på att jag flanerade runt med en varuvagn på Tokerian…

Hemma igen har jag lagt kartongen på matsalsbordet, som nu har blivit pussel- och kakbord. En stund vid datorn har det blivit och strax en stund vid dagens post innan jag drar mig inåt vardagsrummet. För nu är jag sugen på kakor att börja pussla! Kan inte vänta tills Anna kommer hem i kväll!.. (Hon får nog vara glad om det finns en kaka kvar…)


Kakor och pussel var något av det jag fick med mig från dagens visit.

Read Full Post »

Idag hade jag tänkt mig en stolleblå dag. En dag fullt med tokerier och roligheter, sån som kvällen var lite grann igår. Men så kommer det nåt/nån som måste trycka ner mitt goda humör och jag hamnar åter på marken och krälar och gråter. Nja, inte fullt så illa är det, men se mitt goda humör försvann lite eftersom jag i princip fick veta att jag är tanklös. Och ja, jag erkänner: jag är tanklös. Men jag värnar också lite om de svaga. Och balansgång är svårt. Nuff said!


Balansgång är svårt.

                                                                                                                                                  Morgonen bjöd på grått och mulet väder med snö, men nu har förmiddagen övergått till en ljusgrå himmel med blåa inslag – och sol! Så mitt humör kanske får ett lyft under dan.

Fästmön ska till jobbet klockan 13 och vara där ända till klockan 20. Såna dar är ganska tråkiga för mig. Själv ska jag inleda med en välbehövlig dusch och hårtvätt efter frukost. Just hårtvätten brukar gnugga bort dumma tankar.

Men i eftermiddag ska jag träffa en intressant person och låna hem lite förströelse! Och intressanta möten och förströelselån kan ju i sig vara humörlyftande.

I kväll MÅSTE jag komma ihåg att försöka ringa CL!!!

Nu måste jag gå och kolla äggen… To be continued…

Read Full Post »