Julbordat på Odinsborg

Ett julbordat inlägg.

---

 

När man ska äta julbord i Uppsala tycker jag att det passar bäst att äta det i klassisk miljö. Fästmön och jag har förr om åren ätit på Scandic Nord och varit väldigt nöjda, men efter det snorkiga bemötande jag fick förra året i telefon intar vi julbord på ett annat ställe. Två år i rad har vi nu ätit på Odinsborg i Gamla Uppsala. Betalade gjorde vi själva, för ingen arbetsgivare upplät sin börs för oss.

Visdomsord på Odinsborg.

Det jag gillar bäst med Odinsborg är egentligen varken maten eller den musikunderhållning som utlovades (vi smet just som underhållningen började) – utan det är det goda bemötandet. Det är glada och trevliga människor som arbetar där, från det att man ringer och vill boka bord till dess att man hämtar ut sin jacka i garderoben. Ett exempel:

Jag tyckte att jag var ute i god tid när jag bokade bord, men eftersom det var underhållning samma kväll blev borden snabbt bokade. Trots detta ordnade personalen en trevlig plats åt oss två – inte på nåt undantag, inte heller mitt i nån gång utan på ett alldeles utmärkt ställe. Väl planerat!

Julsnapsen var prima!

Serveringen och beställningen av drycker sköttes av, vad vi såg, tre personer. Det gjorde dessa galant! Det var minimala väntetider på det mesta. Däremot hade vi gärna bistått med en del andra tips och råd vad gäller planeringen, till exempel placeringen av bestick och tallrikar (det var stundtals omöjligt att tränga sig fram till det enda stället där de fanns) och hårdosten (den vill man ju ha på smörgås till maten, inte till dessert). Och det var lite frustrerande att potatisen hela tiden tog slut, liksom kaffet mot slutet av kvällen.

Maten då? Eftersom jag inte äter kött blev det mycket från sillbordet för min del. Och lax. Den varmrökta laxen var jättefin, men sillarnas inläggningar var lite tama. Ägghalvorna var delade på fel ledd, enligt mig, vilket gjorde att de vippade hela tiden. Potatisen låg i lite vatten, vilket gjorde den väldigt mosig och blöt och inte särskilt god. Dessertbordet var det bästa på hela jordbordet, tycker jag. Där fanns såväl färsk som konserverad frukt och både köpegodis och ”hemlagat” godis. Utöver detta fanns bland annat struvor, kladdkaka, chokladpuddingar och andra små desserter i glas med mera med mera. Några bilder tog jag inte – det var alldeles för trångt och för mycket folk samt dåligt ljus.

Folket som var där var väldigt blandat. Det var trängsel in i lokalen när vi kom. (Bakom oss stod ett något överförfriskat par alldeles för nära oss. Det var inte roligt att höra deras slaskiga kyssar i mina öron eller känna deras kroppar trycka på.) Enligt personalen var det mycket företag just igår kväll. På ena sidan hade vi ett trevligt sällskap med en ursöt och glad liten kille (vi satt hela tiden och försökte gissa vilket språk de talade på); på andra sidan hade vi ett större sällskap varav en person antingen gapade och skrek eller hånglade med sin bordsdam. Ja, de drack en del också, men åt desto mindre. När mannen hade vräkt ur sig

Heil H****r!

hade han liksom sagt det dummaste man kan säga och hans sällskap tycktes skämmas. Mannen och hans bordsdam lämnade tack och lov stället strax efteråt för att förhoppningsvis nyktra till nånstans där ingen hörde alla grodor som hoppade ur näbbarna.

Mitt eget sällskap var det bästa, förstås. Anna var söt och rolig som vanligt, men vi hade svårt att föra en dialog i larmet av alla kacklande människor. Här är en stilstudie, dock i ljus som var dåligt för foto:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Toffelomdömet för julbordet på Odinsborg blir högt. Bästa betyg får personalen (särskilt personen med det vackra namnet som serverade oss våra drycker), lägsta betyg gapiga gäster som skriker rasistiska slagord. Maten hamnar nånstans mitt emellan. Det var helt klart värt 475 kronor/person.

Vi tog buss nummer två en bit av vägen både dit och hem. På hemvägen noterade jag en person som uppenbarligen inte fått nån god uppfostran hemifrån. Skäms att sitta med skitiga skor (det regnade ute och Gamla Uppsala är lite av en byggarbetsplats just nu) på bussätet mitt emot!

Dålig uppfostran! Skäms!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frukost till middag och telefonöra

Idag jobbade jag över typ två timmar. Den %¤&#£ tekniken krånglade, så det tog alldeles för lång tid att få till saker och ting. Vad det handlar om? Mitt husbygge, förstås! Jag gjorde en intervju efter lunch och sen skulle jag skriva en artikel och fixa till bilder till det. På svenska sidan gick allt bra, på den engelska gick allt åt ¤%&{£@$. Jag fick växla mellan HTML-läge och WYSIWYG-läge hela tiden, men tror du att den felaktiga koden ville försvinna? Nej! Jag var tämligen irriterad.

Det blev raka vägen in i duschen när jag kom hem. Ursprungstanken var att jag skulle stanna på Tokerian för att handla, men jag orkade inte. Dusch, som sagt, och sen telefonsamtal till födelsedagsbarnet, faster E, 96 år ung. Vi pratade i säkert 20, 25 minuter. Det vill säga skrek. Det enda som inte riktigt är på topp är hörseln. Annars är faster E kristallklar i knoppen, baske mig klarare än jag själv!

Därpå kollade jag min mejl för att upptäcka att TV-produktionsbolaget hört av sig igen och ville att jag skulle försöka ordna en inhoppare. Kontaktade min Nästanbror per sms och lyckades så småningom få höra hans ljuva stämma genom telefonluren. Alltför sällan blir det så. Och det är bådas fel. Bådas KROPPARS fel ibland.

Under tiden sms:ade min Egenvalssyster som jag hade intentionen att telefonera med i afton. Detta samtal får emellertid vänta, för vi var båda så slut och jag har fått telefonöra. Dessutom behövde jag äta, jag hade inte fått i mig nåt sen halv tolv (klockan var närmare 20 vid det här laget). Så jag åt lite frukost. Det rostbröd, en gammal ostbit och filmjölk var i princip vad som fanns i snabbmatsväg hemma, nämligen, eftersom jag inte orkade handla.

Frukosten är dagens viktigaste mål. Då kan det ju inte vara fel att äta frukost till middag, eller hur?

Nu är jag så trött, så trött, så trött att jag tänkte kollapsa i min fåtölj och försöka hålla mig vaken mellan klockan 21 och 22 för att glo på Dicte i TV4. Risken finns emellertid att jag inte pallar att hålla mig vaken. Så om du hör ett dån från Uppsalaslätten så är det jag som snarkar.

PS Sa jag att jag har ont i ryggen?

Livet är kort.

Read Full Post »

I rörelse den 26 augusti 2012

Dagens I rörelse kommer från vetenskapens värld, men kolla bara hur poetiskt det är! Isaac Newton var den som sa dessa ord.

Två kroppars ömsesidiga verkningar på varandra äro alltid lika stora och riktade och motsatt håll.

Livet är kort.

Read Full Post »

Hopptimism!

Det finns dagar när jag bara vill spy på alla som är så där äckligt positiva. F*n, livet är en kamp och det är framför allt inte rättvist, varför ska man då försöka vara så glad som möjligt? VA???

Nä, det är få som kallar mig positiv, även om två (2) av varandra tämligen oberoende personer på jobbet har kallat mig det. Men lite optimistisk försöker jag ändå vara. Eller snarare HOPPTIMISTISK! 

Det går liksom inte att vara sur och odräglig 24 timmar om dygnet när man har ett sånt kanonkul jobb som jag har. Eller den knäpproliga Fästmön finns vid min sida och skojar till livet. Eller den snälla mamma eller de omtänksamma (blogg)vänner som bryr sig? TACK till er alla för det ni gör för mig – på era personliga sätt!!!

Offerkoftan ligger en bra bit härifrån. Jag ser den, men jag tänker INTE ta på mig den. (Jag har för övrigt växt ur den, jag är ju tjock som en flodhäst numera!) I stället fokuserar jag på Hopptimisten, den lille orange gubben som jag fick i julklapp av min kära.

Hopptimisten!

Jag tror att det bor lite av min pappa i Hopptimisten. För man kan inte låta bli att skratta åt gubben – och det kunde man inte åt min pappa heller. Det var många gånger som jag var fullständigt gaaalen på pappa, för han kunde också reta gallfeber på mig. Men till sist fick han mig alltid att skratta. Och ja, jag saknar honom fortfarande. I slutet av juli är det sex år sen han drunknade.

Det har ju inte varit världens bästa dag för mig idag. En omtumlande dag, när jag har fått tänka och känna efter, kan man väl sammanfatta. Det är ju inte helt fel ibland, men det får inte bli grubblerier eller ältande, inte mer. Nä, jag är ju med Hopptimisten!

När jag var hos doktorn glömde jag att försöka berätta om mina onda fötter. Och idag på eftermiddagen började min oopererade axel att göra ont. Nej vet du, jag tror inte vi människor ska hållas vid liv i 100 år eller mer. Våra kroppar är inte gjorda för det – eller snarare, sjukvården är inte dimensionerad för utbyte av reservdelar för alla oss gamla.

Anna och jag strålade samman på ICA Heidan när vi hade slutat våra respektive jobb. Där inhandlade vi var sin bunke sallad från affärens ljuvliga buffé. Fast vi höll på att få med oss dressing som var flera dar för gammal! Usch… Dessutom var det en kärring – ja, jag kan inte säga annat! – som SMACKADE i mitt öra. Hon tyckte uppenbarligen att Anna och jag stod i vägen för hennes framfart. Men i stället för att smacka kan man ju säga nånting. Jag har för f*n inte ögon i nacken. För övrigt stank hela människan askkopp och det gjorde ju att jag kände ännu mer antipati. Usch-usch! (Som du ser är jag inte mindre elak trots att jag har kommit ut som Hopptimist! Kvinnor med temperament…)

Hemma i New Village råkade jag på en blotterska vid garaget. Jag skrattade så att jag höll på att köra in i väggen. Sen tog jag med mig blotterskan hem till ballen*. Där intog vi vår kvällsvard, men det blev kallt så vi gick in. Jag har telefonerat med mamma och försiktigt ordat om att kanske, kanske kan jag hämta hit henne en vecka i juli. Om det går som jag hoppas får jag dessutom en vuxenvecka semester med Anna innan dess och Pridedagarna efter. Om jag vågar vara Hopptimist…

*ballen = balkongen

Read Full Post »

420 000 nya medarbetare behövs – hur ska man lyckas med det?

Igår läste jag ett alldeles lysande inlägg hos Syster Dyster eller Nurse Rached om bland annat vårdens fotfolk och framtiden. Idag sätter jag morgonkaffet i vrångstrupen när jag jag läser den senaste prognosen:

Kommun- och landstingssektorn behöver rekrytera 42 000 personer om året de kommande tio åren. Vi talar om 420 000 personer. Eller 170 000 bara inom vården år 2030.

Och hur ska man lyckas med det med tanke på den status dessa yrken har? Det handlar alltså om att det är på väg att saknas folk som förskollärare, grundskollärare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden, framför allt. Jag trodde inte ens beteckningen vårdbiträde fanns kvar! Jag minns nämligen den iver min dåvarande arbetsgivare visade på 1990-talet att

alla

biträden skulle vidareutbilda sig till undersköterskor. Sen fick de ju inte utföra uppgifter som A, B eller C, trots sin nya utbildning. Det skulle syrrorna göra. Så de nyutexaminerade undersköterskorna jobbade på – som förut. Ingen skillnad. Men det handlade om att höja kompetensen, det handlade om att arbetsgivaren i skydd av detta skäl tog bort en hel yrkeskategori, i princip, från vården. Inte konstigt att det är brist på folk nu…

Personen till vänster i bild jobbar inte här längre och varelsen till höger i bild har visst inte jobbat på… vad är det nu… närmare 20 år och är således en fantasivarelse. Eller gift med en läkare? Eller nej just det! Fantasivarelsen har ju ingen sambo ens.

Skälen till den stora bristen på medarbetare sägs vara stora pensionsavgångar och många barn. Det tror jag också självklart påverkar. Men det som påverkar allra mest är i mina ögon det faktum att dessa yrken är så kallade lågstatusyrken – med där tillhörande skitlöner och för jävliga arbetstider! Vilken ung person, som ska välja yrke i framtiden, väljer ett jobb där man får jobba tidiga morgnar och sena kvällar, gärna i mastodontpass från klockan åtta till klockan 20, och där man får en lön man knappt kan leva på??? Möjligen att man kan leva på den om ens man är läkare… (Ja nu tänker jag heteronormativt, men det är så att de flesta som jobbar inom dessa lågstatusyrken är kvinnor och majoriteten är heterosexuella. Men det finns förstås undantag, självklart!) De var också vad ett av de gamla landstingsråden kläckte ur sig på 1990-talet när frågan om hur en sjuksköterska skulle kunna leva på sin låga lön:

Hon får väl gifta sig med en läkare, då.

Jag tycker att det är en skam att de människor i vårt land som jobbar med det mest dyrbara vi har – livet självt – har såna vedervärdiga arbetsförhållanden. De borde vara de högst betalda av alla yrkeskategorier, de har ju våra liv, våra kroppar och själar, våra anhöriga i sina händer.

Read Full Post »