Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘omtänksamma’

Det finns dagar när jag bara vill spy på alla som är så där äckligt positiva. F*n, livet är en kamp och det är framför allt inte rättvist, varför ska man då försöka vara så glad som möjligt? VA???

Nä, det är få som kallar mig positiv, även om två (2) av varandra tämligen oberoende personer på jobbet har kallat mig det. Men lite optimistisk försöker jag ändå vara. Eller snarare HOPPTIMISTISK! 

Det går liksom inte att vara sur och odräglig 24 timmar om dygnet när man har ett sånt kanonkul jobb som jag har. Eller den knäpproliga Fästmön finns vid min sida och skojar till livet. Eller den snälla mamma eller de omtänksamma (blogg)vänner som bryr sig? TACK till er alla för det ni gör för mig – på era personliga sätt!!!

Offerkoftan ligger en bra bit härifrån. Jag ser den, men jag tänker INTE ta på mig den. (Jag har för övrigt växt ur den, jag är ju tjock som en flodhäst numera!) I stället fokuserar jag på Hopptimisten, den lille orange gubben som jag fick i julklapp av min kära.

Hopptimisten!


Jag tror att det bor lite av min pappa i Hopptimisten.
För man kan inte låta bli att skratta åt gubben – och det kunde man inte åt min pappa heller. Det var många gånger som jag var fullständigt gaaalen på pappa, för han kunde också reta gallfeber på mig. Men till sist fick han mig alltid att skratta. Och ja, jag saknar honom fortfarande. I slutet av juli är det sex år sen han drunknade.

Det har ju inte varit världens bästa dag för mig idag. En omtumlande dag, när jag har fått tänka och känna efter, kan man väl sammanfatta. Det är ju inte helt fel ibland, men det får inte bli grubblerier eller ältande, inte mer. Nä, jag är ju med Hopptimisten!

När jag var hos doktorn glömde jag att försöka berätta om mina onda fötter. Och idag på eftermiddagen började min oopererade axel att göra ont. Nej vet du, jag tror inte vi människor ska hållas vid liv i 100 år eller mer. Våra kroppar är inte gjorda för det – eller snarare, sjukvården är inte dimensionerad för utbyte av reservdelar för alla oss gamla.

Anna och jag strålade samman på ICA Heidan när vi hade slutat våra respektive jobb. Där inhandlade vi var sin bunke sallad från affärens ljuvliga buffé. Fast vi höll på att få med oss dressing som var flera dar för gammal! Usch… Dessutom var det en kärring – ja, jag kan inte säga annat! – som SMACKADE i mitt öra. Hon tyckte uppenbarligen att Anna och jag stod i vägen för hennes framfart. Men i stället för att smacka kan man ju säga nånting. Jag har för f*n inte ögon i nacken. För övrigt stank hela människan askkopp och det gjorde ju att jag kände ännu mer antipati. Usch-usch! (Som du ser är jag inte mindre elak trots att jag har kommit ut som Hopptimist! Kvinnor med temperament…)

Hemma i New Village råkade jag på en blotterska vid garaget. Jag skrattade så att jag höll på att köra in i väggen. Sen tog jag med mig blotterskan hem till ballen*. Där intog vi vår kvällsvard, men det blev kallt så vi gick in. Jag har telefonerat med mamma och försiktigt ordat om att kanske, kanske kan jag hämta hit henne en vecka i juli. Om det går som jag hoppas får jag dessutom en vuxenvecka semester med Anna innan dess och Pridedagarna efter. Om jag vågar vara Hopptimist…


*ballen = balkongen

Read Full Post »

Det var ett riktigt skitväder i morse! Jag hade vaknat av och till under sennatten/tidiga morgonen för att springa på toa, förstås, men också för att det smattrade mot sovrumsfönstret. Och knakade. Regn och blåst, alltså. När jag kom ut från porten hemma hade regnet övergått i snö. Stora, tunga flingor föll och sa

Ploffs!

när de landade på mig och marken.

Det var som att köra i mjölk till jobbet och än värre blev det ju närmare jag kom.

Jobbet, ja… Jag vill inte berätta för mycket om de personer som finns där, men vilka människor det är! Jag har varit här sen i september och jag har aldrig mött folk som är så varma, omtänksamma, snälla och framför allt normala. De går inte att jämföra med de halv- respektive helpuckon som fanns där jag var förr i tiden. I ett annat liv. Där en liten klick styrde – precis som här – men på ett sätt som gjorde att medarbetarna förvandlas till strykrädda rövslickare. Ja, jag skräder inte orden. Det var ett riktigt sjukt ställe! Visst fanns det undantag där också, men inte en enda människa kom nån enda gång fram till mig och frågade rakt på sak. Inte som här. Igår, till exempel, slog sig en kvinna från en annan våning  ner vid mitt lunchbord och sa:

Jag hörde att du inte får vara kvar. Och jag ville bara säga att det var tråkigt!

Vad svarar man på sånt? Jag började förstås gråta, skulle inte du ha gjort det?

Den här värmen möter jag hos de allra flesta som jobbar här. Därför kan jag bara gratulera MG som har fått Tjänsten. Det är en fantastiskt vänlig arbetsplats h*n kommer till! Men det klart att här finns saker som är mindre bra också. Detta handlar emellertid mest om att det är brist på tid och att folk inte alltid hinner kommunicera. För egen del känner jag också att det inte alltid är så lätt att ha två chefer – en som jag sitter ganska nära och som är den som förser mig med de flesta arbetsuppgifter och en som sitter i ett annat hus, som betalar min lön och vars avdelning jag tillhör. Men det går! Det funkar, faktiskt! Jag får mina yrkesmässiga behov tillfredsställda på ett alldeles utmärkt sätt – på ena stället den stimulerande miljön i sig, på andra stället i möten med andra kommunikatörer. Och jag klarar av att ibland dras mellan dessa två var för sig starka fru Chefer.


Jag får lite tid till. 

I morse när fru Chef1 stod i dörrhålet kunde jag inte låta bli att fråga om det var för att de ville vara snälla mot mig som jag får vara kvar en månad. Men det är det inte. Jag har fått saker att göra i januari som är viktiga och som behövs göras och fru Chef1 sa att hon tyckte att det är jättebra att jag kan och vill stanna en månad till.

Det köper mig tid. Och jag planerar och försöker ordna till det bästa under den tiden.

Read Full Post »