Bookworm… It takes one to know one…

Ett inlägg om själarnas gemenskap vad gäller litteratur.

---

 

Bokmal!

säger en del och fnyser föraktfullt åt såna som mig och mina likar. Själv gläds jag åt själarnas gemenskap. Vad är väl bättre än att finna den gemenskapen i böcker?!

En lördag tidigare i år stapplade vännen Agneta in i mitt hem med två tunga bokkassar. Jag läser så ofta jag kan och tackade och tog emot med varma händer. Nyfiken var jag på innehållet. Undrade vad det var för böcker i papperskassen från OBS! Interiör, kassen som aviserade

Fri parkering!

Det var nämligen ett tag sen OBS! Interiör las ner. Dessutom har själva OBS!, det som en gång var Stormarknaden, lagt ner. Nä, det är ingen ordning på affärerna nu för tiden…

Undras vad denna papperskasse från OBS! Interiör döljer…

Ursprungligen fick jag två bokkassar, men OBS! Interiör-kassen var så rymlig att alla böcker fick plats i den. Idag är en sån där dag med strålande väder och mastodontpassjobbande Fästmö. Då vill jag helst vara hemma och sysselsätta mig med diverse. En perfekt dag för att sortera sina att läsa-högar, med andra ord! Jag började med att hälla ut alla böcker på gästsängen.

Massor av deckare, främst brittiska, att sortera.

Jag hittade främst brittiska deckare i kassen. Typ Elizabeth George, PD James, Ruth Rendell (nyligen avliden) och Agatha Christie. Härligt! Sen fann jag en och annan Henning Mankell och ett par Håkan Nesser, också. Böckerna sorterade jag i författarhögar. Jag la den äldsta boken överst, för det är så jag plockar böcker i en att läsa-hög.

Deckare att läsa sorterade i författarhögar.

Det var när jag skulle kolla utgivningsår (för att kunna lägga böckerna i kronologisk ordning) som jag såg det. Precis som jag själv brukar göra hade den förra ägaren skrivit datum i boken för dess inköp. Ibland fanns där en kompletterande rad – exakt så som jag gör! Det var så… rörande, på nåt sätt, att läsa.

Den här Agatha Christie-boken köpte Siv en regnig lördag 1987.

Tack snälla Agneta för förtroendet att ta hand om dessa böcker som tillhörde din bokmals-mamma! Jag ska vårda dem ömt!

(Självklart har jag Agnetas tillstånd att lägga ut bilderna!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En man i blå dunjacka, högrev och äntligen fredag!

Ett inlägg om tillvarons misch-masch.

Härom kvällen plingade det på dörren. Jag såg ut som ett troll, det vill säga värre än vanligt. Skitiga kläder, smutsigt hår och mjukisbrax som inte ville stanna upp, för att nämna vissa saker. Inte alla. En del är onämnbara. Men kort sagt: jag hade ingen lust att öppna. Jag gick i alla fall fram till ytterdörren och kikade i tittögat. Utanför stod en man i blå dunjacka – en sån där moderiktig, tunn dunjacka – och vinkade åt mig! Och han fick stå kvar. Jag gissade nämligen att han sålde ett eller annat och jag köper aldrig nåt vid dörren.

I kväll var jag över till Tokerian. Det var tidig kväll, men kolsvart. På Tokerian var det dessutom kaos för kortbetalningen funkade inte. Alltså var kön till bankomaten enorm. Där hamnade jag, fast det hade jag redan planerat eftersom jag inte hade mer än ett par hundralappar i plånkan.

Inne på Tokerian dök en tjej/kvinna på mig direkt!

Har du nåt recept på högrev? Jag står här och mobilsurfar och försöker desperat hitta nåt!

Ha ha ha, snacka om att hon frågade fel person! Jag är urusel i köket och jag äter inget annat kött än kyckling och kalkon, så jag fick svara nekande. Men tyckte att det var rätt kul, för uppenbarligen tyckte hon att jag såg ut som nån sorts jädra

matmorsa.

Jag slog på stort och köpte en grillad kyckling att fira med i kväll. Den ska intas med potatisklyftor som redan fanns hemma i frysen och ett glas husets röda. I kväll skålar jag för mig själv och nästa veckas… äventyr! Då när jag ska gå dubbelt med en Per och få en chef som heter Johan. Jag längtar!!!

I morgon får jag emellertid umgås med en annan herre av kortare art. Elias ska hänga med mig när hans mamma och min älskling jobbar maratonpass både lördag och söndag. Jag har köpt hem prylar till Chicken Tikka Masala och hoppas att Prinskorven inte får det till middag i kväll!

På vägen hem i kolmörkret mötte jag… mannen i blå dunjacka! Han gick och babblade i sin mobil och vinkade yvigt till mig. Så nu undrar jag helt enkelt:

Är det nån jag känner???

Telefonerade lite med Anna tidigare idag och hon mådde inte bra. Hoppas en dags extra vila gör lite susen, men jag förstår att det känns tufft med en jobbhelg framför sig.

Medan vi pratade såg jag ett sånt lustigt färgspel i mitt RENA tak i köket. Antagligen var det min RENA fönster som gjorde det. Hur som helst, vackert var det.

Färgspel i kökstaket. Vackert, va?

Nu sitter jag och väntar på att potatisklyftorna ska tillaga sig själva i ugnen. Sen ska jag ta fredag och njuta av god mat. Som dessert får mina ögon tugga i sig det tredje och sista gratisnumret av Tidningen FOTO. Tidigare i kväll blev jag förresten uppringd av en fotograf som försökte boka en tid med mig för fotografering till en artikel i en veckotidning. Men det är inte det lättaste – jag blir ju En Väldigt Upptagen Yrkesarbetande Toffla från och med måndag… Vi kom överens om att han får ringa mig på måndag kväll igen, så kanske jag har lite bättre koll på kalendern för nästa vecka. Det är nämligen under nästa vecka som bilden måste tas.

Mitt sista gratisnummer av Tidningen FOTO ska jag sluka till dessert.

Det är skönt att kunna säga

Äntligen fredag!

och för en gångs skull mena det! Jag är sunt trött i kroppen efter denna storstädningsvecka. Samtidigt längtar jag förstås till måndag…

Kvällen i övrigt ska jag tillbringa med att se den första delen av fyra av The Kennedys på SvT 1. idag är det 50 år sen mordet… Men jag hittar ingen länk på SvT:s webbplats… Konstigt…

Livet är kort. Idag är jag tacksam att det är så gott mot mig också.

Read Full Post »

Måndag hela dan

Ett inlägg om dagen som ligger framför mig.

Väderappen visar dimma, men utanför mitt arbetsrumsfönster ser jag ingen sådan. Bara noterar att solen kämpar för att bryta igenom. Den lyckas inte riktigt. Det ser också ut som om det har regnat i natt. Märkligt, det var ju så fina dagar i helgen.

Fästmön har arbetat mastodontpass. Det började ”lite lätt” på fredagskvällen och fortsatte sen 12 – 21 både lördag och söndag. Hon var ganska trött när jag hämtade henne igår kväll. Men vi lekte i alla fall fredag. Jag hällde upp prästostbågar i en skål och ställde fram var sin öl. Detta intogs till den fjärde, inspelade del av Bron. Det är verkligen en bra och spännande TV-serie!

Bron en kväll i juli i somras. Men vänta nu… det här är ju fel bro i sammanhanget… (Fotograf: Tofflan, juli 2013.)

Saga hoppar ombord på skeppet. I bakgrunden rätt bro . (Fotograf: Carolina Romare. Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Idag är det måndag hela dan, men vi leker att det är lördag. Först ska jag låta Anna sova ut ordentligt. Jag hoppas att mitt knattrande vid datorn inte hörs alltför mycket. Men jag har suttit här ett bra tag och ingen Anna har dykt, så förhoppningsvis hörs det inte in till sovrummet. Två jobb har jag sökt. Det börjar tunnas ut på lediga jobb-marknaden…

Jag hade hoppats få bjuda min älskling på fika i Gamlis idag – via en promenad – men nu ser jag att det mörknar ute. Det står nog inte på förrän regnet kommer. Vi kanske bara nöjer oss med att gå och handla det som behövs till middagen. Antingen blir det thai-torsk eller så blir det citron-och-dill-lax. Till laxen finns allt hemma, men torsken behöver sås. Och mjölken är på väg att ta slut som vanligt.

När jag tänker på inhandling av mat är jag glad att jag bor där jag bor: alldeles nära en affär med ett stort sortiment matvaror. Jag kan välja vad jag vill äta. Det är inte alla förunnat här i världen. Vidare gnällde jag lite över ett 20 minuter långt strömavbrott häromdan. Betänk att det finns platser där det kan ta flera dagar innan strömmen kommer tillbaka. Så även om jag beklagar mig och tycker att livet som arbetssökande är tufft är det ett intet gentemot hur vissa andra människor har det. Och om man som jag också har kärlek i sitt liv, då är man i grunden en mycket lycklig människa.

Livet är kort.

Read Full Post »

420 000 nya medarbetare behövs – hur ska man lyckas med det?

Igår läste jag ett alldeles lysande inlägg hos Syster Dyster eller Nurse Rached om bland annat vårdens fotfolk och framtiden. Idag sätter jag morgonkaffet i vrångstrupen när jag jag läser den senaste prognosen:

Kommun- och landstingssektorn behöver rekrytera 42 000 personer om året de kommande tio åren. Vi talar om 420 000 personer. Eller 170 000 bara inom vården år 2030.

Och hur ska man lyckas med det med tanke på den status dessa yrken har? Det handlar alltså om att det är på väg att saknas folk som förskollärare, grundskollärare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden, framför allt. Jag trodde inte ens beteckningen vårdbiträde fanns kvar! Jag minns nämligen den iver min dåvarande arbetsgivare visade på 1990-talet att

alla

biträden skulle vidareutbilda sig till undersköterskor. Sen fick de ju inte utföra uppgifter som A, B eller C, trots sin nya utbildning. Det skulle syrrorna göra. Så de nyutexaminerade undersköterskorna jobbade på – som förut. Ingen skillnad. Men det handlade om att höja kompetensen, det handlade om att arbetsgivaren i skydd av detta skäl tog bort en hel yrkeskategori, i princip, från vården. Inte konstigt att det är brist på folk nu…

Personen till vänster i bild jobbar inte här längre och varelsen till höger i bild har visst inte jobbat på… vad är det nu… närmare 20 år och är således en fantasivarelse. Eller gift med en läkare? Eller nej just det! Fantasivarelsen har ju ingen sambo ens.

Skälen till den stora bristen på medarbetare sägs vara stora pensionsavgångar och många barn. Det tror jag också självklart påverkar. Men det som påverkar allra mest är i mina ögon det faktum att dessa yrken är så kallade lågstatusyrken – med där tillhörande skitlöner och för jävliga arbetstider! Vilken ung person, som ska välja yrke i framtiden, väljer ett jobb där man får jobba tidiga morgnar och sena kvällar, gärna i mastodontpass från klockan åtta till klockan 20, och där man får en lön man knappt kan leva på??? Möjligen att man kan leva på den om ens man är läkare… (Ja nu tänker jag heteronormativt, men det är så att de flesta som jobbar inom dessa lågstatusyrken är kvinnor och majoriteten är heterosexuella. Men det finns förstås undantag, självklart!) De var också vad ett av de gamla landstingsråden kläckte ur sig på 1990-talet när frågan om hur en sjuksköterska skulle kunna leva på sin låga lön:

Hon får väl gifta sig med en läkare, då.

Jag tycker att det är en skam att de människor i vårt land som jobbar med det mest dyrbara vi har – livet självt – har såna vedervärdiga arbetsförhållanden. De borde vara de högst betalda av alla yrkeskategorier, de har ju våra liv, våra kroppar och själar, våra anhöriga i sina händer.

Read Full Post »