Det finns dagar när jag bara vill spy på alla som är så där äckligt positiva. F*n, livet är en kamp och det är framför allt inte rättvist, varför ska man då försöka vara så glad som möjligt? VA???
Nä, det är få som kallar mig positiv, även om två (2) av varandra tämligen oberoende personer på jobbet har kallat mig det. Men lite optimistisk försöker jag ändå vara. Eller snarare HOPPTIMISTISK!
Det går liksom inte att vara sur och odräglig 24 timmar om dygnet när man har ett sånt kanonkul jobb som jag har. Eller den knäpproliga Fästmön finns vid min sida och skojar till livet. Eller den snälla mamma eller de omtänksamma (blogg)vänner som bryr sig? TACK till er alla för det ni gör för mig – på era personliga sätt!!!
Offerkoftan ligger en bra bit härifrån. Jag ser den, men jag tänker INTE ta på mig den. (Jag har för övrigt växt ur den, jag är ju tjock som en flodhäst numera!) I stället fokuserar jag på Hopptimisten, den lille orange gubben som jag fick i julklapp av min kära.
Hopptimisten!
Jag tror att det bor lite av min pappa i Hopptimisten. För man kan inte låta bli att skratta åt gubben – och det kunde man inte åt min pappa heller. Det var många gånger som jag var fullständigt gaaalen på pappa, för han kunde också reta gallfeber på mig. Men till sist fick han mig alltid att skratta. Och ja, jag saknar honom fortfarande. I slutet av juli är det sex år sen han drunknade.
Det har ju inte varit världens bästa dag för mig idag. En omtumlande dag, när jag har fått tänka och känna efter, kan man väl sammanfatta. Det är ju inte helt fel ibland, men det får inte bli grubblerier eller ältande, inte mer. Nä, jag är ju med Hopptimisten!
När jag var hos doktorn glömde jag att försöka berätta om mina onda fötter. Och idag på eftermiddagen började min oopererade axel att göra ont. Nej vet du, jag tror inte vi människor ska hållas vid liv i 100 år eller mer. Våra kroppar är inte gjorda för det – eller snarare, sjukvården är inte dimensionerad för utbyte av reservdelar för alla oss gamla.
Anna och jag strålade samman på ICA Heidan när vi hade slutat våra respektive jobb. Där inhandlade vi var sin bunke sallad från affärens ljuvliga buffé. Fast vi höll på att få med oss dressing som var flera dar för gammal! Usch… Dessutom var det en kärring – ja, jag kan inte säga annat! – som SMACKADE i mitt öra. Hon tyckte uppenbarligen att Anna och jag stod i vägen för hennes framfart. Men i stället för att smacka kan man ju säga nånting. Jag har för f*n inte ögon i nacken. För övrigt stank hela människan askkopp och det gjorde ju att jag kände ännu mer antipati. Usch-usch! (Som du ser är jag inte mindre elak trots att jag har kommit ut som Hopptimist! Kvinnor med temperament…)
Hemma i New Village råkade jag på en blotterska vid garaget. Jag skrattade så att jag höll på att köra in i väggen. Sen tog jag med mig blotterskan hem till ballen*. Där intog vi vår kvällsvard, men det blev kallt så vi gick in. Jag har telefonerat med mamma och försiktigt ordat om att kanske, kanske kan jag hämta hit henne en vecka i juli. Om det går som jag hoppas får jag dessutom en vuxenvecka semester med Anna innan dess och Pridedagarna efter. Om jag vågar vara Hopptimist…
*ballen = balkongen
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 