Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘reservdelar’

Vi grundade med en rejäl frukost. Det gör man när man bor på hotell. Man äter. Frukost. Man äter mycket till frukost. Onaturligt mycket. Dagen var jättevarm, så trots mina principer valde jag klädsel tjockis-svart linne till överkroppen. Detta fick till följd att axlar och nacke nu är synnerligen osniggt rosa. Och svider som fan.

Fästmön var smart och hade med sig sin boa som skyddade axlarna. Värmde lite också. Söt var hon i alla fall.

Söt!


I Humlegården strålade vi samman med Gunilla.
Det är alltså hon som gillar att ventilera sina brallor, ta män i skrevet och dricka ur blomvaser.

Vi fick vänta länge innan paraden kom igång. Jag passade på att fota lite, förstås.

Den här damen hade först promenerat till Humlegården från Söder. Och nu skulle hon gå paraden… Tufft och modigt!


Till och med trista elskåp
var Pridesmyckat dagen till ära.

Pride!


Många var väldigt uppklädda.

Rött är sött.


En del ekipage
var väldigt enkla…

World of chocolate!


Vårt favoritmuseum
var med i paraden!

Fotografiska i paraden.


De glada gossarna i Gaykören
sjöng inte, men dansade fram.

Glada Gaykören dansade fram.


Tyckte du att det såg glest ut?
Tja, jag kan meddela att det tjocknade till ordentligt. Faktum är att vi var 50 000 som gick…

Vi noterade en enda läskig incident med en kille som hade lite för bråttom och som snavade och slog sig på käften. Såg jävligt ont ut…

Tjockt i paraden…


Vi hoppade ur nära slutet
och stack iväg in på en tvärgata på Söder för att äta och dricka. Det var då Somliga hinkade ur en blomvas.

Den berömda blomvasen.


Själv skötte jag mig
och åt lite mat, lax och pommes, samt drack en ljuvligt kall starköl.

Jag var så hungrig att jag till och med åt upp morötterna.


Därpå skildes våra vägar.
Den törstiga bloggerskan från Dalarna hade nåt ärende inne i stan igen och vi linkade till Tanto för att vara med om avslutningsgalan.

Men avslutningsgalan på Tanto skilde sig inte mycket från resten av kvällarna. Den var så trist. trist! Det kändes som om den hade mina Iorstrumpor över hela sig.

Artisteriet på Pride tycktes hela tiden ha mina Iorstrumpor på sig. Varje kväll. Mina Iorstrumpor fick jag för övrigt från en före detta vän som tycks ha vänt mig ryggen numera efter att jag avslöjade hur lite jag hade att leva på tidigare. Ibland förstår jag mig inte på människor.


Den enda gången det glimmade till rejält
var när proffsiga Lena Ph kom på scenen. Då gungade varenda Tanto-besökare, jag lovar!!! TACK, Lena!!!

Nä, man fick sannerligen roa sig med annat. Men först blev det lite allvarligt när vi mindes alla dem som inte längre finns med oss och kören sjöng Ovan regnbågen (Over the rainbow). Så kom en kort regnskur och sen… kom regnbågen fram… Det var magiskt…

Regnbågen kom fram.


Jag kände inte igen särskilt många av artisterna
och låtarna. Och de som jag kände igen var bara gapiga och tråkiga. Nej, då hade jag roligare åt vår egna kommentatorer, de två herrarna på bilden. De hängde vid vårt bord och om jag inte har fel var det Gunilla som lockade dit dem. Hon är ju, som bekant, svag för herrar. Gunilla hade nämligen anslutit sig till oss igen.

Anna, Gunilla och våra egna personliga kommentatorer.


Min fot gjorde vid det här laget så ont
att jag bävade för att gå på toa eller köpa öl. Samtidigt var jag rädd att sitta alltför stilla och bli stel, så jag VILLE röra på mig.

Tog några nattbilder och lekte med mobilkameran, som nu alltså inte längre är tejpad eftersom jag har hittat reservdelar till den (på förekommen anledning berättar jag detta, för nån ny mobil har jag inte köpt).

Nattexistens på Pride.


Känner du igen
denna här???

En älskad silhuett.


När det är mörkt
behövs strålkastare. Den var gul.

Gul strålkastare.


Vi slängde en sista bläng på scenen
och gick sen och köpte remmar. Och jag köpte vistelsens enda bok, Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Eld. Den var 40 spänn dyrare i Hallongrottans tält än hos Bokus på nätet, men nån gång måste man ju gynna andra bokhandlare. Till min sorg hade de inte Sara Lövestams senaste bok, Tillbaka till henne. Enligt författaren själv hade de fåtal exemplar som Hallongrottan tagit med till försäljning efter Sara Lövestams framträdande tagit slut direkt.

Pridenatt. Tillbaka nästa år? Den som lever får se.


Hur det blir nästa år
med Pride är det bara den som lever som får se. En del av oss kanske från ovan regnbågen. Who knows what tomorrow brings…

Idag kom vi hem till Uppsala och New Village vid 13.30-tiden. Jag packade upp, vattnade mina krukväxter (alla hade överlevt utan blomvakt!) och ringde mor. Sen tog vi en tur till Gamlis där min älskling bjöd på kaffe, macka och kaka.

Mackorna var så tjocka i omkrets att Anna nästan inte fick in sin i käften.


Suveränt goda Briemackor
med gott om grönt i. Salamin gav jag till Anna.

Suveränt god Brie-macka.


Vi tog en tur ut till Himlen
och även där hade krukväxterna överlevt. Anna packade om lite grejor i en mindre väska och innan vi återvände till NewVillage stannade vi på ICA Solen för att köpa middag till i morgon – ingredienser till Västerbottenpaj och ett kilo kräftor… För vi går nämligen in i vår fjärde och sista semestervecka i morgon och det vill vi fira på detta sätt!

I kväll orkar ingen av oss laga mat, så det blir utgång till Restaurang Maestro som ska ha grillkvällar nu på sommaren. Underbart att bara få sätta sig till bords igen och bli serverad! Men jag tar kryckan med i kväll, för nu börjar min häl ta alldeles slut. Vad gäller övriga krämpor är jag förvånad och överraskad – på ett positivt sätt. Kroppen är en märklig sak…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det finns dagar när jag bara vill spy på alla som är så där äckligt positiva. F*n, livet är en kamp och det är framför allt inte rättvist, varför ska man då försöka vara så glad som möjligt? VA???

Nä, det är få som kallar mig positiv, även om två (2) av varandra tämligen oberoende personer på jobbet har kallat mig det. Men lite optimistisk försöker jag ändå vara. Eller snarare HOPPTIMISTISK! 

Det går liksom inte att vara sur och odräglig 24 timmar om dygnet när man har ett sånt kanonkul jobb som jag har. Eller den knäpproliga Fästmön finns vid min sida och skojar till livet. Eller den snälla mamma eller de omtänksamma (blogg)vänner som bryr sig? TACK till er alla för det ni gör för mig – på era personliga sätt!!!

Offerkoftan ligger en bra bit härifrån. Jag ser den, men jag tänker INTE ta på mig den. (Jag har för övrigt växt ur den, jag är ju tjock som en flodhäst numera!) I stället fokuserar jag på Hopptimisten, den lille orange gubben som jag fick i julklapp av min kära.

Hopptimisten!


Jag tror att det bor lite av min pappa i Hopptimisten.
För man kan inte låta bli att skratta åt gubben – och det kunde man inte åt min pappa heller. Det var många gånger som jag var fullständigt gaaalen på pappa, för han kunde också reta gallfeber på mig. Men till sist fick han mig alltid att skratta. Och ja, jag saknar honom fortfarande. I slutet av juli är det sex år sen han drunknade.

Det har ju inte varit världens bästa dag för mig idag. En omtumlande dag, när jag har fått tänka och känna efter, kan man väl sammanfatta. Det är ju inte helt fel ibland, men det får inte bli grubblerier eller ältande, inte mer. Nä, jag är ju med Hopptimisten!

När jag var hos doktorn glömde jag att försöka berätta om mina onda fötter. Och idag på eftermiddagen började min oopererade axel att göra ont. Nej vet du, jag tror inte vi människor ska hållas vid liv i 100 år eller mer. Våra kroppar är inte gjorda för det – eller snarare, sjukvården är inte dimensionerad för utbyte av reservdelar för alla oss gamla.

Anna och jag strålade samman på ICA Heidan när vi hade slutat våra respektive jobb. Där inhandlade vi var sin bunke sallad från affärens ljuvliga buffé. Fast vi höll på att få med oss dressing som var flera dar för gammal! Usch… Dessutom var det en kärring – ja, jag kan inte säga annat! – som SMACKADE i mitt öra. Hon tyckte uppenbarligen att Anna och jag stod i vägen för hennes framfart. Men i stället för att smacka kan man ju säga nånting. Jag har för f*n inte ögon i nacken. För övrigt stank hela människan askkopp och det gjorde ju att jag kände ännu mer antipati. Usch-usch! (Som du ser är jag inte mindre elak trots att jag har kommit ut som Hopptimist! Kvinnor med temperament…)

Hemma i New Village råkade jag på en blotterska vid garaget. Jag skrattade så att jag höll på att köra in i väggen. Sen tog jag med mig blotterskan hem till ballen*. Där intog vi vår kvällsvard, men det blev kallt så vi gick in. Jag har telefonerat med mamma och försiktigt ordat om att kanske, kanske kan jag hämta hit henne en vecka i juli. Om det går som jag hoppas får jag dessutom en vuxenvecka semester med Anna innan dess och Pridedagarna efter. Om jag vågar vara Hopptimist…


*ballen = balkongen

Read Full Post »

Nån måtte ha dansat regndansen här, för det har regnat rejält i natt och det regnar lite nu – trots att solen försöker ta sig igenom molnen. Inomhus står luften fortfarande stilla. Jag vet inte vad det är med det här huset, men det drar åt sig värmen nåt förskräckligt på sommaren och vintern är det dragigt och kallt.


Mitt hus är kallt och dragit på vintern och som en bastu på sommaren.

                                                                                                                                                                Bättre då med Fästmöns hus, ett hyreshus som är lika varmt året om. Även på vintern är det 25 grader eller mer i hennes kök. Nja, jag skojade lite, det blir ju periodvis ganska outhärdligt att vistas i för varma rum, men hos Anna är det ALLTID varmt, hos mig är det ALLTID kallt – på vintern. På sommaren är det som om mitt hus blir ett bastuaggregat. Vi sover med öppen balkongdörr och öppna vädringsfönster, men det går ändå inte att få ner inomhustemperaturen…


I Himlen är himlen alltid blå och det är alltid varmt.

                                                                                                                                                                 Anna ska strax iväg till farbror Blå för att ordna pass. Jag har lovat att skjutsa ner henne i Clara Kent*. Sen åker jag hem och tar tag i min att-göra-lista. På den står idag bland annat att ringa ett viktigt samtal samt att ta tag i strykhögen som ligger i gästrummet. Den liksom bara växer och består nu av två maskiner – en vit och en svart. Inget att be för, bara att sätta igång. Fast jag väntar förstås tills jag har kommit tillbaka.

I övrigt hoppas jag att Norge har slutat ha helgdagar – det var orsaken till att reservdelarna inte hade levererats till bilverkstan och därmed att Clark Kent** fick stanna över natt. Ursäkten var alldeles för dum för att inte vara sann, så jag tror faktiskt på dem. Det roliga (nåja…) var att jag frågade om de verkligen skulle hinna få reserdelarna från fredag till tisdag, men jooodå, det skulle inte vara några problem. Hur som helst, jag tänker behålla Clara till dess Clark är hämtad! Trots att det är lite pinsamt att åka omkring i en bil som har ordet

LÅNEBIL

målat över hela sig, inklusive bakrutan. Det gör det lite svårt att se bakåt, faktiskt…

Jag är tvättad och klar, ska bara slänga på mig jeansen. Vi åker runt klockan tio. Anna tar sen bussen hem. Sommartidtabell… Ja det innebär att de som planerar bussturerna här i stan tror att bara för att studenterna har sommarlov är det inga andra som åker buss. Turerna glesas ut rejält, från var tionde minut till två gånger i timman. Om man har tur. Busstur, alltså. (Så vitsig jag är idag!)

Nu ska jag hälla i mig lite mer java så jag vaknar till!

                                                                                                                                                                 *Clara Kent = den röda lilla lånebilen
**Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Dagen går snart över i kväll. Jag har fått en hel del gjort, men känner mig ändå, konstigt nog, lite oinspirerad. Bilverkstan ringde och berättade att reservdelarna till Clark Kent* inte hade levererats – och därför kunde de alltså inte påbörja arbetet. Men hallå! Kommer man på det klockan 14.30 på eftermiddagen när man stänger klockan 17 och jag lämnade bilen klockan sju i morse?.. Tydligen. Hur som helst, jag får behålla lånebilen under morgondagen för då hoppas man bli klar.

Lånebilen, ja, det är en liten kvick och röd sak med sex växlar, inte samma som i fredags, men en likadan. Fästmön och jag var en tur till Stormarknaden med den och det är rätt mysigt att köra en bil som svarar direkt när man gasar och där bromsen nyper så snart man nuddar den… Förhoppningsvis blir Clarks bromsar lika bra sen efter verkstadsjobbet!


Clark Kents lillasyster Clara Kent.

                                                                                                                                                                 På Stormarknaden var det livat som vanligt – NOT! Inte heller hade vi nån större tur med vår shopping. Anna var ute efter en specifik reseguide med kartor, men den fanns inte. Jag var inte ute efter nånting annat än räkor och veckans TV-tidning, i princip. Den senare hittade jag, räkorna blev ICAs trista. Det fanns liksom inget annat att välja på med skal.

En Konstig Knopp hälsade på Anna, bara det att Anna känner inte vederbörande utan tror det är jag som är apan. Ja ja. Vi fattade som vanligt inget – vi är blonda – och fnissade hysteriskt. Man har liksom inte roligare än man gör sig. Och vi gör oss alltid roliga. Till tröst köpte vi var sin liten chokladbit och var sin rooosa trisslott att skrapas lite senare.

Jag har gripit mig an pusslet jag lånade av Hortellskan för ett tag sen. Det är en ganska fin bild som föreställer en strand, men det är VÄÄÄLDIGT mycket turkost i den. Trots det har jag lyckats lägga ramen och strandkanten hittills. Tänkte att jag sitter en stund och försöker få inspiration att gripa mig an strykhögen. Inspirationen uteblev, så här kommer en bild på pusslet.


Rambitarna och strandkantsbitarna är lagda, men än återstår en hel del av de        1 500 bitarna att läggas på plats.

                                                                                                                                                                 Till kvällen blir det lite TV, en ny brittisk dramaserie i två delar startar på SvT1, Kvinnor som älskar. Får en att glömma den trista vardagen en och en halv timma. Och kanske får jag lite inspiration till att möta morgondagen, en onsdag i juni. Bakom TV-serien finns DH Lawrences bok Women in love, en bok som ställde till rabalder (liksom de flesta av författarens verk…) när den kom ut 1920 på grund av ämnet – sex.

                                                                                                                                                               *Clark Kent = min lilla bilman som ska sova på sjukhus i natt!

Read Full Post »

Sitter vid datorn och svettas och är nervös. Clark Kent* är avlämnad hos bildoktorn. Jag har fått en prisuppgift som jag gärna vill tro på: handlar det bara om uppsmörjning, cirka 500 pix. Annars… ??? Så den som vill får gärna hålla en tumme under dan! I Clarks ställe står nu en röd, lite yngre motsvarighet till honom. En kvick liten sak med sex växlar, vilket blev premiär för mig. Jag har hittills bara kört femväxlat. Kul!


Min fina man är hos doktorn!

                                                                                                                                                               Jag ska fortsätta med min att-göra-lista under dagen, men jag ringde så många samtal igår att jag blev riktigt hes och hostig. Och jag har nerverna utanpå idag på grund av bilen. Att ha bilen på verkstad när man är arbetslös är som du förstår en oro för att kostnaderna ska dra iväg.

För övrigt misstänker jag starkt att jag inte kan sitta i arbetsrummet och jobba eftersom det förekommer oljud utanför fönstret – nästan som varje dag. Jag skulle ALDRIG kunna ha ett säljjobb där jag satt hemma och ringde. De uppringda skulle undra från vilken krigsskådeplats jag ringde…

Tyvärr kan jag inte vara rak och säga nåt till den det berör eftersom höga vederbörande inte ens hälsar på mig efter förra gången jag uttalade min mening… Trist attityd. Men visst, jag var inte särskilt trevlig då för två år sen heller. Det är svårt att dela tak med nån som vägrar kommunicera och som vägrar visa hänsyn. Jag minns en stekhet sommar för många år sen. Mina föräldrar var här på besök. Alla fönster och dörrar stod på vid gavel dygnet runt på grund av hettan. Extremt tidigt en söndagsmorgon kör ett pucko – ja, jag kan inte kalla det för nåt annat! – igång och klipper gräs. Visserligen med handgräsklippare, men ändå. Det lät MYCKET! Så mycket att min pappa for upp ur sängen och ut på ballen** i bara kalsipperna och undrade vad som stod på… Detta tycktes skrämma Klipparen, som genast avbröt. Jag önskade att pappa hade varit här och gjort en liknande manöver en ANNAN söndagsmorgon i juli när man bestämt sig för barnkalas klockan nio på uteplatsen… Men man får inte säga nåt när det gäller barn, då blir man Persona non grata. Samtidigt sitter jag i skrivande stund och retar ihjäl mig på en unge som trotsvrålar på en av uteplatserna. Klockan är halv åtta på morgonen…

I kväll åker jag ut till Himlen eftersom jag ska tillbringa morgondagen med Elias när hans pappa är i Göteborg och hans mamma jobbar. Jag funderar på en tur till Storvad om det är väder för det, men eftersom jag igår upptäckte att lingonveckan återinträtt – det är bara två veckor sen sist – känns det mest jobbigt. Kanske blir det i stället en tur ner till Vaksala torg och lördagsloppisen där. Vi får se. Ibland är det skönt att bara slappa också…


Lingon igen!

                                                                                                                                                                      Nu har verkstan ringt och bilen är klar redan om en halvtimma. Tyvärr måste bromsskivorna bytas och några såna fanns inte hemma, så en tillfällig lösning blir att man smörjer upp dem och inväntar reservdelarna. Dessa går sen loss på mellan 3 000 och 4 000 kronor. Låter väl fantastiskt härligt, eller..? Ja, ja, min vanliga tur…

 

                                                                                                                                                                *Clark Kent = min lille bil-man
**ballen = balkongen

Read Full Post »

Det blev ingen biltvätt idag. I stället fick jag göra en akututryckning till Sjukstugan i backen. Närå, inte för egen del, fast jag funderade ett slag på att titta in på akuten angående min kärlväggsinflammation. Den har blivit värre, trots att jag satte in behandling snabbt och redan i lördags. Det gör ONT, men jag ska försöka överleva. Ont krut etc etc, du vet…

Dagens akututryckning gick till metabolmottagningen. Igår kväll när vi kom hem visade det sig nämligen att en del till Fästmöns insulinpump var uttjänt. Det är ett litet lock som har till uppgift att hålla in batteriet, vilket i sin tur gör att pumpen skjutsar ut insulin till Anna 24 timmar om dygnet. Himla bra om den funkar, alltså… Dessvärre är reservdelar på recept och oftast tar det flera dar, ibland upp till en vecka, att få delarna. Och då får snälla metabolmottagningen plocka från sina ”hjälpmedel” och låna ut till patienterna.


Reservdelar till en sån här tar ganska lång tid att få, trots recept… Tur att de är snälla och generösa på metabolmottagningen! 😀

                                                                                                                                                         Det var fruktansvärt varmt och kvavt när jag stack och jag kände att det dessutom var lite angeläget och bråttom, så jag avslutade det jag påbörjat på toa och åkte iväg. Endast iförd svarta hemma-shorts och svettigt linne. Fick det lilla locket och messade Anna på vägen att jag skulle svänga förbi med delen så hon fick byta ut den trasiga. På Annas kontor upptäckte jag att det hade börjat regna. Och det var liksom inget litet duggregn utan nån sorts MONSUNREGN. (I samma veva tittade Annas chef in och handhälsade – jag kände mig så propert klädd… NOT!)

Fördelarna med monsunregn är emellertid flera, till exempel att man

  1. slipper åka och handla – man kan ju inte gå in i en affär och vara dyngsur
  2. slipper tvätta bilen
  3. får vila i bilen, i ett kvavt garage
  4. får springa, med ett vidrigt stort parasoll till paraply, över ett snorhalt gräs och bli lerig mellan tårna

Men jag överlevde även dessa strapatser! Och biltvätten får anstå till en annan dag. Vad gäller handlingen bestämde vi att ta en tur ut till Förorten direkt efter Annas jobb idag och handla samt äta där ute med Slaktar-Pojken i stället. Då kan Anna också hämta ett nytt batteri till sin pump, för de två hon har med sig hit har visat sig vara ganska dåliga. Johan är förvarnad per sms av mig och har messat en lång inköpslista tillbaka. Vidare ska vi hämta ut två paket, det ena till Anna, det andra till Lillan. Har en bestämd aning och känsla att båda paketen är så kallade ”mjuka paket” och innehåller kläder…

Regnet har nu avtagit och det är återigen lika kvavt som förut. Enda skillnaden är att himlen är totalgrå och ballen* är blöt. Får väl slänga ner mig i favoritfåtöljen i stället och läsa min spännande bok Blodläge. Visst är det lite synd om mig? 😉


Här sitter en Toffla vackert! Eller snarare ligger… För ryggstödet går att fälla bakåt och ett ben- och fotstöd går att fälla upp…

                                                                                                                                                      *ballen = balkongen

Read Full Post »