Igår läste jag ett alldeles lysande inlägg hos Syster Dyster eller Nurse Rached om bland annat vårdens fotfolk och framtiden. Idag sätter jag morgonkaffet i vrångstrupen när jag jag läser den senaste prognosen:
Kommun- och landstingssektorn behöver rekrytera 42 000 personer om året de kommande tio åren. Vi talar om 420 000 personer. Eller 170 000 bara inom vården år 2030.
Och hur ska man lyckas med det med tanke på den status dessa yrken har? Det handlar alltså om att det är på väg att saknas folk som förskollärare, grundskollärare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden, framför allt. Jag trodde inte ens beteckningen vårdbiträde fanns kvar! Jag minns nämligen den iver min dåvarande arbetsgivare visade på 1990-talet att
alla
biträden skulle vidareutbilda sig till undersköterskor. Sen fick de ju inte utföra uppgifter som A, B eller C, trots sin nya utbildning. Det skulle syrrorna göra. Så de nyutexaminerade undersköterskorna jobbade på – som förut. Ingen skillnad. Men det handlade om att höja kompetensen, det handlade om att arbetsgivaren i skydd av detta skäl tog bort en hel yrkeskategori, i princip, från vården. Inte konstigt att det är brist på folk nu…
Personen till vänster i bild jobbar inte här längre och varelsen till höger i bild har visst inte jobbat på… vad är det nu… närmare 20 år och är således en fantasivarelse. Eller gift med en läkare? Eller nej just det! Fantasivarelsen har ju ingen sambo ens.
Skälen till den stora bristen på medarbetare sägs vara stora pensionsavgångar och många barn. Det tror jag också självklart påverkar. Men det som påverkar allra mest är i mina ögon det faktum att dessa yrken är så kallade lågstatusyrken – med där tillhörande skitlöner och för jävliga arbetstider! Vilken ung person, som ska välja yrke i framtiden, väljer ett jobb där man får jobba tidiga morgnar och sena kvällar, gärna i mastodontpass från klockan åtta till klockan 20, och där man får en lön man knappt kan leva på??? Möjligen att man kan leva på den om ens man är läkare… (Ja nu tänker jag heteronormativt, men det är så att de flesta som jobbar inom dessa lågstatusyrken är kvinnor och majoriteten är heterosexuella. Men det finns förstås undantag, självklart!) De var också vad ett av de gamla landstingsråden kläckte ur sig på 1990-talet när frågan om hur en sjuksköterska skulle kunna leva på sin låga lön:
Hon får väl gifta sig med en läkare, då.
Jag tycker att det är en skam att de människor i vårt land som jobbar med det mest dyrbara vi har – livet självt – har såna vedervärdiga arbetsförhållanden. De borde vara de högst betalda av alla yrkeskategorier, de har ju våra liv, våra kroppar och själar, våra anhöriga i sina händer.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 