November in the rain

Ett inlägg om denna, för mig, spännande dag. Och lite om igår, förstås.

Jag önskar att jag hade lyssnat lite bättre på killen som ringde från verkstan och orerade om bromsarna igår eftermiddag. Men jag var så fruktansvärt uppstressad och ville bara att bilen skulle bli klar efter att ha väntat sen tidiga morgonen. Det jag emellertid uppfattade var att jag måste gasa mindre och bromsa mer.

Lite svårt, det, jag föredrar ju att gasa!

svarade jag.

Ändå tänkte jag på att bromsa ofta i morse när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Bromsarna lät inte ett dugg. Dessvärre regnar det som 17, så det blir väl säkert gnissel innan kvällen.

Det regnar väldigt blött ute. Typ vräker ner. Björken utanför mitt arbetsrumsfönster är numera helt fri från löv. Det är verkligen höst, på väg mot den där otäcka säsongen som jag inte gillar alls…

Blött på rutan och lövfritt i björken.

Enligt väderappen ska det bli bättre mitt på dan. Det passar mig finfint, för mitt på dan idag sticker jag ut på äventyr. Först ska jag träffa en kompis och därefter blir det intervjuomgång nummer två framåt seneftermiddagen. Jag är nog inte hemma förrän kvällen och det kommer möjligen ett lösenskyddat inlägg om intervjun då. Om jag orkar. Jag brukar ju vara ganska medtagen, he he he. Det är lustigt, det där, för enligt dem som har intervjuat mig syns det inte ett smack att jag är nervös. Men jag ÄR det. Det ÄR en anspänning. Och så SKA det vara, tycker jag. Man ska vara lite nervös, man ska inte vara för självsäker och odräglig. Det som ändå känns lite jobbigt idag är att intervjun inte är förrän ganska sent idag. Då hinner jag arbeta upp nervositeten under dan…

Igår kväll var vi rätt slut båda två. Anna kikade på sitt nya schemaförslag i ett par timmar. Själv läste jag mest. Har knappt 100 sidor kvar i boken jag fick låna av vännen Gunilla. Den blir bara bättre och bättre för varje blad jag vänder. Det enda som är lite märkligt är det faktum att den är skriven av en man, men handlar om kvinnor.

En bladvändare!

TV:n stod på och jag sneglade lite på Vem tror du att du är? Det är ett TV-program där kända svenskar får sina rötter påvisade. Ja, de slipper släktforska själva, typ. Igår var det Mårten Palme som visade sig vara släkt med än den ena, än den andra adelspersonen – och till och med kungar! Tydligen är Palmerna släkt med självaste Gustav Vasa! För övrigt noterade jag på några av illustrationerna som visades i detta sammanhang att gamle kung Gösta faktiskt hade LOAFERS på fötterna! Inte bara strumpbyxor, alltså! Men in tights… Hur sexigt är inte det..?

Detta påminner mig om att jag inte får missa skobytet idag! Jag ska köra i mina gympadojor, men sen byta till snyggskorna. Om jag inte glömmer bort det… Funderar också på, att ifall jag får det här jobbet, måste jag nog införskaffa… skoblock… (Ett skämt som jag ska förklara om det blir aktuellt!)

Vad händer hos dig idag??? Byter DU några skor, ger dig ut i regnet eller bromsar? Du vet att jag är nyfiken, så skriv gärna en rad i en kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hopptimism!

Det finns dagar när jag bara vill spy på alla som är så där äckligt positiva. F*n, livet är en kamp och det är framför allt inte rättvist, varför ska man då försöka vara så glad som möjligt? VA???

Nä, det är få som kallar mig positiv, även om två (2) av varandra tämligen oberoende personer på jobbet har kallat mig det. Men lite optimistisk försöker jag ändå vara. Eller snarare HOPPTIMISTISK! 

Det går liksom inte att vara sur och odräglig 24 timmar om dygnet när man har ett sånt kanonkul jobb som jag har. Eller den knäpproliga Fästmön finns vid min sida och skojar till livet. Eller den snälla mamma eller de omtänksamma (blogg)vänner som bryr sig? TACK till er alla för det ni gör för mig – på era personliga sätt!!!

Offerkoftan ligger en bra bit härifrån. Jag ser den, men jag tänker INTE ta på mig den. (Jag har för övrigt växt ur den, jag är ju tjock som en flodhäst numera!) I stället fokuserar jag på Hopptimisten, den lille orange gubben som jag fick i julklapp av min kära.

Hopptimisten!

Jag tror att det bor lite av min pappa i Hopptimisten. För man kan inte låta bli att skratta åt gubben – och det kunde man inte åt min pappa heller. Det var många gånger som jag var fullständigt gaaalen på pappa, för han kunde också reta gallfeber på mig. Men till sist fick han mig alltid att skratta. Och ja, jag saknar honom fortfarande. I slutet av juli är det sex år sen han drunknade.

Det har ju inte varit världens bästa dag för mig idag. En omtumlande dag, när jag har fått tänka och känna efter, kan man väl sammanfatta. Det är ju inte helt fel ibland, men det får inte bli grubblerier eller ältande, inte mer. Nä, jag är ju med Hopptimisten!

När jag var hos doktorn glömde jag att försöka berätta om mina onda fötter. Och idag på eftermiddagen började min oopererade axel att göra ont. Nej vet du, jag tror inte vi människor ska hållas vid liv i 100 år eller mer. Våra kroppar är inte gjorda för det – eller snarare, sjukvården är inte dimensionerad för utbyte av reservdelar för alla oss gamla.

Anna och jag strålade samman på ICA Heidan när vi hade slutat våra respektive jobb. Där inhandlade vi var sin bunke sallad från affärens ljuvliga buffé. Fast vi höll på att få med oss dressing som var flera dar för gammal! Usch… Dessutom var det en kärring – ja, jag kan inte säga annat! – som SMACKADE i mitt öra. Hon tyckte uppenbarligen att Anna och jag stod i vägen för hennes framfart. Men i stället för att smacka kan man ju säga nånting. Jag har för f*n inte ögon i nacken. För övrigt stank hela människan askkopp och det gjorde ju att jag kände ännu mer antipati. Usch-usch! (Som du ser är jag inte mindre elak trots att jag har kommit ut som Hopptimist! Kvinnor med temperament…)

Hemma i New Village råkade jag på en blotterska vid garaget. Jag skrattade så att jag höll på att köra in i väggen. Sen tog jag med mig blotterskan hem till ballen*. Där intog vi vår kvällsvard, men det blev kallt så vi gick in. Jag har telefonerat med mamma och försiktigt ordat om att kanske, kanske kan jag hämta hit henne en vecka i juli. Om det går som jag hoppas får jag dessutom en vuxenvecka semester med Anna innan dess och Pridedagarna efter. Om jag vågar vara Hopptimist…

*ballen = balkongen

Read Full Post »