Livet på en pinne..?

Ett inlägg om den eländiga ryggen, skrivandet och om en höjdpunkt.

 

Ajsan bajsan, vad det gör ont idag.

Nja, man kan väl inte direkt säga att jag sitter på en pinne och kvittrar. Fram till cirka klockan 16 har jag så jävla ont i ryggen att jag varken sitter på nån jäkla pinne eller kvittrar. Bästa ställningen är fortfarande skräddarställning på golvet, men det är liiite svårt att hitta på nåt att sysselsätta sig med där nere. Mer än att hitta skräp. Men jag kämpar på med mina övningar och min antiinflammatoriska gel, denna den sjätte dagen med ryggskott.

Jag försöker skriva på min bok. Idag har jag jobbat i nästan två timmar. Det blir inte bra. Jag pallar att skriva fem, tio minuter i stöten, sen måste jag röra på mig, gå omkring. Men jag håller i alla fall mitt mål i nedre kanten – fem kapitel som ram för helheten. I morgon är det dags för det femte, hoppas jag. Därefter har jag stakat ut hur jag vill ha det och det är bara att fylla på med ord – varav en del finns, andra måste läggas till. Bokskrivandet går framåt – om än långsammare än planerat! Jag hade tänkt sitta fyra timmar, åtminstone, varje dag och skriva koncentrerat. Det hade i slutänden kanske gett mig nånstans mellan tio och 15 kapitel. Men fem är OK, helt OK, med tanke på ryggen.

Igår eftermiddag strax efter 16 tråcklade jag in mig i bilen och åkte för att hämta Fästmön från jobbet. Hon behövde göra ett ärende i Himlen. Det gick hyfsat bra att köra bil – i alla fall i tio minuter. Vi fick dessutom goda nyheter när vi anlände. Önskar bara att det kunde ge lite flis för en som verkligen behöver det. Men så långt sträcker sig inte samhällets välvilja.

Fördrink igår.

Efteråt for vi till Mac Jack för att äta en allt annat än nyttig middag. Men god var den – kycklinggyros med stark sås för min del. Dessutom var stolarna anpassade för en med ryggskott – jag kunde i princip stå-sitta och äta! (Dock inte i skräddarställning på golvet!) Under fördrinken ringde chefen på min privata mobil – ja, han är betrodd och har fått det numret. Han ville att jag skulle göra en jobbinsats på kvällen, den andra jobb-insatsen sedan i fredags kväll. Men jag sa faktiskt nej med hänsyn till min rygg, inte till att jag har semester. Sen fick jag dåligt samvete och ringde upp när vi parkerat i garaget. Då hade chefen fått tag i nån annan som kunde utföra jobbet. Det kändes rätt bra. Vad jag vet finns ingen jourverksamhet i mitt avtal, men självklart hjälper jag till – i krissituationer och undantagsfall – om jag kan.

Kvällens höjdpunkt stod SvT för, När livet vänder, förstås, som jag har bloggat om. Extra roligt var det att få kontakt via Twitter med självaste redaktören och producenten före säsongsstarten. Och efteråt. En kontakt som dessutom ledde till ytterligare en kontakt med ytterligare en intressant person. (Tänk om jag finge intervjua nån av dem?!) Vem var det som kallade mig Asociala Klubbens ordförande, huh?!

Nu håller ryggen på att gå av och jag måste resa på mig och traska runt ett varv i lägenheten samt göra mina övningar ytterligare en gång före frukost och nästa antiinflammatoriska smörjning. Jag har varit uppe sen strax efter sju och säga vad man vill om övningarna, jag tänker i alla fall rätt bra när jag gör dem.

Ha en bra torsdag – trots att det inte är nåt Antikrundan i kväll!

Livet är kort.

Read Full Post »

Riktigt hjärtligt

Ett lite värmande inlägg.

 

Hjärtligt idag.

Nä, det är inte alla som tycker att jag är en skit eller urdålig eller inkompetent. I eftermiddag, när jag var på en liten runda bland några användare som hade en del märkliga problem fick jag höra så värmande och hjärtliga ord om mig själv att jag blev generad. Och rörd.

En användare undrade om jag hade sökt tjänsten. Dessutom berättade h*n att de senast idag hade suttit och pratat om hur svårt det är med kommunikation – och att förstå kommunikatörer. Men de var överens om en annan sak också:

Den där nya, hon är jättebra, för man fattar vad hon säger och hon är serviceinriktad och trevlig.

Det är ett mycket gott betyg för en propagandaminister kommunikatör som jag. En sån som rätt ofta känner sig missförstådd och misstolkad. Kanske det är i undantagsfall? Att det ligger i tolkarens inre att inte förstå eller kanske rent av med vilje missförstå? För övrigt vill jag poängtera att jag inte är jättebra, serviceinriktad och trevlig för att jag gör användarnas jobb åt dem. Jag gör mitt jobb.

Innan jag lämnade kexfabriken visade jag en användare rätt till en mapp med bilder. Sen åkte jag hem. Då var klockan strax efter halv fem. Tyckte att jag kunde sluta lite tidigare eftersom jag ju var på jobbet trekvart tidigare än vanligt.

Före arbetsdagens slut hade jag också kontakt med vänliga M som tackade såå mycket för all hjälp i samband med utmärkelsen. Tänk så mycket ett tack gör och vänliga ord på det! Det kändes nästan som om jag skulle lyfta. Vis av erfarenhet vet jag dock att i morgon är en annan dag och då hittar man säkert nåt att klanka ner på. Men det är det. Nu är nu. Alldeles strax ska Fästmön och jag ta en kvällskaffe med morotskaka till. Morötter är ju nyttiga, har jag hört…

Livet är kort.

Read Full Post »

En olycka kommer sällan ensam eller Teknisk idiot eller Dagens i-landsproblem

Ett inlägg som skulle kunna vara på temat ”kärt barn har många namn”, men nog snarare faller under kategorin… pucko…

Idag är det som bekant söndag och vilodag. Då passade jag på att städa. Allt gick bra tills jag kom till hallen, det vill säga halva lägenheten. Vad hände? Dammsugaren bara dog. Den blev…tyst. (Först pajade solbrillorna, sen ramlade jag på gatan och nu detta!..)

Den dog idag.

Jag öppnade dammsugaren och fann att påsen var full.

Enkel match!

tänkte jag kaxigt – vilket straffade sig. Det hjälpte nämligen inte att byta påse. Dammsugaren var och förblev död.

Som du förstår jublade jag – NOT! När man är arbetslös är dammsugare inte nån billig pryl att köpa – för pengar man knappt har. Jag såg mina reparationsfondspengar, 2 500 pix, som jag efter årsstämman i torsdags bad att få utbetalade, bara försvinna framför näsan. Kände mig snuvad. Men vaffan, en dammsugare måste man ju bara ha! En halv dammsugen lägenhet kan man däremot inte ha. Jag tog ett snabbt blask i armhålorna, slängde på mig jeansen och åkte till Elgiganten. Fast först fick jag stanna och tanka för bensinmätaren i bilen blinkade.

Jag har alltid fått bra grejor med mig hem från Elgiganten. Undantaget skulle då vara dammsugaren på bilden, som ännu inte fyllt fyra år. Nu vet jag att mina vänner tycker att jag är smått städmanisk. Men så jäkla manisk är jag inte så att en dammsugare blir utsliten efter fyra års användning. Jag frågade säljaren hur länge en dammsugare normalt bör hålla. Tio år, blev svaret. Och då kanske man dammsuger en eller ett par gånger i veckan. Jag dammsuger bara i undantagsfall en gång varje vecka. Vanligen gör jag det en gång varannan vecka.

En ny dammsugare under kategorin

bra

det vill säga varken budget eller bättre blev det. Och jag blev 1 695 kronor fattigare. Munnen var som ett rakt streck när jag åkte hem. Jag hade inte hunnit äta frukost eller rösta och det måste jag hinna innan jag åkte och hämtade Fästmön vid jobbet klockan 14. Men först måste jag ju dammsuga klart. Pulsen ökade, svetten rann, kan jag meddela…

Att gå omkring med en fot två fötter som gör ont efter ett fall mindre än 24 timmar tidigare respektive en hälsporre är inte skönt. Att dessutom släpa på en dammsugare som väger sex kilo är direkt oskönt. Men in kom jag. Den gamla stod i hallen och hånlog åt mig.

Då flög fan i mig och jag pluggade in sladden och tryckte på on-knappen. Vad tror du händer??? Jajamens!!! Den gick igång. Och sög som bara den!!!

Antagligen hade motorn blivit överhettad och behövde vila en stund. Tänk om jag kunde lugna ner mig ibland och inte vara så hetsig?!

Slängde i mig lite yoghurt på stående ond fot onda fötter. Tog sen nya dammsugaren och bar ut till bilen. For och röstade. På vägen till Annas jobb stannade jag och laddade på busskortet och lämnade in Lottot. Jag hade vunnit 19 spänn. Tjolahopp!

Anna var skittrött, men jag tvingade med henne till Elgiganten igen. Hon väntade i bilen medan jag lämnade tillbaka dammsugaren. Om två till tre arbetsdagar har jag mina 1 695 kronor tillbaka på kontot igen.

Vi stannade på vägen tillbaka och inhandlade middag som ska avätas kall. Jag gillar god mat, men jag gillar inte att laga mat. Idag allra minst. På ICA Kvantum träffade vi Lucille som underhöll oss med några hysteriskt roliga anekdoter ur sitt liv. Det var underbart att få skratta! Hemma i New Village blev det sen blev kaffe och en havreboll, inköpt vid chokladståndet på Kulturnatten igår. Jag behövde fylla på energiförrådet.

Go-fika behövdes i eftermiddag.

En dag med en hel del mankemang, har det varit, med andra ord. Men samtidigt en dag med i-landsproblem. Jag var så glad att jag faktiskt hade hela 1 695 kronor på mitt konto och kunde köpa en ny dammsugare. Och att jag har en bil som jag kunde åka till Elgiganten med – två gånger tur och retur (bussresorna skull ju ta en hel dag). Att jag kunde tanka – om än på plastkort (räkningen kommer nästa månad). Jag har tur. Jag är inte fattig fattig. DET ska jag tänka på nästa gång när nästa pryl dör. Kanske ska jag skaffa mig en hjärtstartare också. Om det finns såna för elektriska prylar..?

Livet är kort.

Read Full Post »