Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘helhet’

Ett inlägg om den eländiga ryggen, skrivandet och om en höjdpunkt.

 

rygg

Ajsan bajsan, vad det gör ont idag.

Nja, man kan väl inte direkt säga att jag sitter på en pinne och kvittrar. Fram till cirka klockan 16 har jag så jävla ont i ryggen att jag varken sitter på nån jäkla pinne eller kvittrar. Bästa ställningen är fortfarande skräddarställning på golvet, men det är liiite svårt att hitta på nåt att sysselsätta sig med där nere. Mer än att hitta skräp. Men jag kämpar på med mina övningar och min antiinflammatoriska gel, denna den sjätte dagen med ryggskott.

Jag försöker skriva på min bok. Idag har jag jobbat i nästan två timmar. Det blir inte bra. Jag pallar att skriva fem, tio minuter i stöten, sen måste jag röra på mig, gå omkring. Men jag håller i alla fall mitt mål i nedre kanten – fem kapitel som ram för helheten. I morgon är det dags för det femte, hoppas jag. Därefter har jag stakat ut hur jag vill ha det och det är bara att fylla på med ord – varav en del finns, andra måste läggas till. Bokskrivandet går framåt – om än långsammare än planerat! Jag hade tänkt sitta fyra timmar, åtminstone, varje dag och skriva koncentrerat. Det hade i slutänden kanske gett mig nånstans mellan tio och 15 kapitel. Men fem är OK, helt OK, med tanke på ryggen.

Igår eftermiddag strax efter 16 tråcklade jag in mig i bilen och åkte för att hämta Fästmön från jobbet. Hon behövde göra ett ärende i Himlen. Det gick hyfsat bra att köra bil – i alla fall i tio minuter. Vi fick dessutom goda nyheter när vi anlände. Önskar bara att det kunde ge lite flis för en som verkligen behöver det. Men så långt sträcker sig inte samhällets välvilja.

Fanta

Fördrink igår.

Efteråt for vi till Mac Jack för att äta en allt annat än nyttig middag. Men god var den – kycklinggyros med stark sås för min del. Dessutom var stolarna anpassade för en med ryggskott – jag kunde i princip stå-sitta och äta! (Dock inte i skräddarställning på golvet!) Under fördrinken ringde chefen på min privata mobil – ja, han är betrodd och har fått det numret. Han ville att jag skulle göra en jobbinsats på kvällen, den andra jobb-insatsen sedan i fredags kväll. Men jag sa faktiskt nej med hänsyn till min rygg, inte till att jag har semester. Sen fick jag dåligt samvete och ringde upp när vi parkerat i garaget. Då hade chefen fått tag i nån annan som kunde utföra jobbet. Det kändes rätt bra. Vad jag vet finns ingen jourverksamhet i mitt avtal, men självklart hjälper jag till – i krissituationer och undantagsfall – om jag kan.

Kvällens höjdpunkt stod SvT för, När livet vänder, förstås, som jag har bloggat om. Extra roligt var det att få kontakt via Twitter med självaste redaktören och producenten före säsongsstarten. Och efteråt. En kontakt som dessutom ledde till ytterligare en kontakt med ytterligare en intressant person. (Tänk om jag finge intervjua nån av dem?!) Vem var det som kallade mig Asociala Klubbens ordförande, huh?!

Nu håller ryggen på att gå av och jag måste resa på mig och traska runt ett varv i lägenheten samt göra mina övningar ytterligare en gång före frukost och nästa antiinflammatoriska smörjning. Jag har varit uppe sen strax efter sju och säga vad man vill om övningarna, jag tänker i alla fall rätt bra när jag gör dem.

Ha en bra torsdag – trots att det inte är nåt Antikrundan i kväll!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om just att skrida framåt, i sakta mak.

 

Mitt ben på en köksstol

Så här inleds min dag. På rygg på köksgolvet, med benen på en stol, går jag igenom vad jag ska skriva.

Om ryggen kändes bättre igår kväll, var den etter värre i morse. Fästmön och jag hade för säkerhets skull kommit överens om att hon skulle ta sig till jobbet för egen maskin, eftersom min hälsa nu är som den är.

Jag var färdigsoven vid halv nio idag. Betänk då att jag var den som först gick och till sängs igår, redan vid 22-tiden. Smärtan gör mig trött. Trots att jag var ensam kravlade jag mig ner på golvet i köket. Efter vissa skrik och stön fick jag upp benen på en köksstol. Där låg jag och gick igenom kommande kapitel av min bok. Jag gjorde också mina övningar. Det går faktiskt att både tänka och göra övningar samtidigt.

Kökstaket från där jag ligger.

Min utsikt från där jag ligger på köksgolvet och tittar upp.

Utanför tycks våren sätta fart på riktigt. Det blåser, men är soligt. Jag har två fönster öppna i lägenheten för att få in lite frisk luft. Just nu har jag nämligen för ont för att ge mig ut. Men min intention är att försöka ta mig till Tokerian till fots och hämta Anna, med bil, när hon slutar jobba klockan 16.

Den här förmiddagen är snart passerad. Jag har lyckats tvätta mig i ansiktet och fått på mig linser. Sängen är bäddad. Intar just nu fil och müsli vid datorn. Ytterligare ett kapitel är skrivet idag. Jag har också gått igenom det jag skrev igår och redigerat en del. Nästa kapitel ska ge ytterligare en del bakgrund. Sen… sen ska texter klippas in, ramen ska byggas på. Kort sagt, delarna ska bli en helhet. Det tar tid. Men det tar mer tid än jag hade tänkt eftersom jag inte kan sitta vid datorn några längre stunder, framför allt inte på förmiddagen, min bästa skrivartid. Det är fruktansvärt irriterande och inte alls som jag hade tänkt mig den här semestern.

Men jag får nånting gjort. Jag ser hur nånting växer fram. Och snart vill jag se vad Anna tycker om det. Jag är spänd. Förväntansfull. Sen vet jag att det kommer perioder när jag drabbas av det motsatta. Tankar som

Jag kan inte!

eller

Det är ingen idé att jag fortsätter.

Fast grejen är att jag måste fortsätta. Personen som har förstört mitt liv ska ut ur mitt liv för gott. Och det här är det slutgiltiga sättet.

I kväll äter vi våfflor här. Men vad händer hos dig? Skriver du böcker, har du ont eller är du glad över livet som ju är en gåva? Skriv några rader här, om du vill. Det skulle göra mig glad.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett utlagt inlägg om att vara uthängd och att vara utbytbar.


Häromdan
skrev jag om det här med utbytbara prylar. Då gällde det mest saker. Nu har frågan aktualiserats igen – av olika skäl.

död st paulia

Definitivt utbytbar är S:t Paulian i mitt sovrumsfönster.

Jag har lärt mig den hårda vägen att man lätt är utbytbar i arbetslivet. Organisationer görs om, förnyar sig, förändrar sig. Så ska det vara, tycker jag. Man ska se över sin verksamhet och fundera över vad det är man ska göra och vilket uppdrag man har. Effektivisera. Sen är det förstås tufft för människor som blir övertaliga. Genom att säga att nån är övertalig säger man också att det den gör inte längre behövs.

För min del var jag aldrig övertalig. Men från den dan jag ifrågasatte blev jag obekväm. Och såna människor hanteras genom ryktesspridning, utfrysning och därpå följande avpollettering. Att eventuella problem fortfarande kvarstår kan rimligen inte bero på mig, dock. Det känns på sätt och vis gott för min egen person att veta detta, men naturligtvis inte för alla dem som går in i väggen, knuffade dit av tunga bördor och mobbande kollegor.

I veckan som har varit har två personer på högt uppsatta poster debatterats offentligt. Lokal media har inte varit sen att hålla elden vid liv. Men som vanligt har man inte alla pusselbitar, vilket gör att man aldrig kan få nån bild av helheten. VD:n för Uppsala Konsert & Kongress, som sägs ha satt institutionen som sådan på kartan, har fått lämna sitt uppdrag. Rektor för Uppsala universitet har ifrågasatts av sina vicerektorer och ett antal dekaner, men älskas av studenterna. Där har vi inte sett slutet än.

Tofflan i tidningen

Uthängd?

Det är tråkigt när människor vädras i offentligheten. För såväl VD som rektor har säkert närstående som drabbas i andra hand. Av nån märklig anledning tycks media välja ut vilka som ska hängas ut. Inte nånstans i lokal media såg jag till exempel namnet på den högt uppsatta chef inom kyrkan som för lite mer än tre år sen hade

[…] brutit mot Svenska kyrkans värderingar […]

(Det handlade om att h*n hade kränkt medarbetare av ett visst kön, enligt inside information.) Däremot fick vi namnet på en annan högt uppsatt person inom samma organisation som byttes ut i samma veva. Varför denna skillnad???

Medias roll i utbytarprocessen ska inte tigas ihjäl, tycker jag. Vi påverkas alla av den. Men när det gäller offentlig verksamhet är det också så att den bör granskas. Det ifrågasätter jag inte. Det jag vänder mig mot är det till synes slumpmässiga urvalet av dem som granskas och hängs ut. Varför hon, men inte han? Den frågan står kvar. Och naturligtvis frågan om vem som granskar media..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sånt som är mindre bra med att gå hemma och sånt som är rätt OK.


Dagarna går.
Jag anstränger mig och ger järnet för att hitta nytt jobb och komma ut på banan igen. För mig är hemmafruandet inget alternativ, jag älskar ju att jobba. Dessutom behöver jag försörja mig. En inkomst, helt enkelt, så att jag kan betala mina räkningar. Det är en mindre bra tillvaro just nu, kan man säga.

Det här med pengar är ett kapitel för sig när man inte jobbar. Visst, jag skippar en måltid varje dag – lunchen. Men det går åt väldigt mycket mer kaffe och toapapper när man går hemma… Än är jag inte utblottad, fast från och med nu gäller att hålla plånboken stängd oftare än den är öppen. 

Börsar

Det gäller att hålla dem stängda i så stor utsträckning som möjligt.


Det finns en hel del saker
man kan göra som inte kostar nånting. Om man får en stund över mellan allt jobbsökeri, förstås. För att söka jobb är verkligen ett heltidsjobb. I alla fall för mig. Jag lever med det hela tiden, ser hela tiden möjligheter och tänkbara tjänster/jobb/uppdrag överallt. Men jag behöver göra andra saker ibland också, som en del av helheten. Att promenera, till exempel, är en sån aktivitet som även är helt gratis. Dessutom får jag ljus och luft, vilket gör mig mindre deprimerad. Och förhoppningsvis mer inspirerad till att skriva bra jobbansökningar… Jag är väldigt glad att min hälsporre är så mycket bättre så att jag kan promenera lite igen, med mina avgjutna inlägg i dojsen, förstås! (Men dessvärre tror jag att sporren har blivit kronisk. Nu har jag haft ONT sen april 2012…)

Så här års är det inte heller fel att promenera ut i nån skog eller så för att kolla efter ätbara saker som svamp och bär. Den förslagne ställer sig sen på Vaksala torg och säljer ”guldet” – det kan bli nätta inkomster.

rensade kantareller o svampkniv från Corren

Svamp är roligt att plocka, men kan ta tid att rensa, förstås… Men tid finns det ju ganska gott om.


Sälja
saker
kan man göra, ja. Inte bara sånt man hittar i skogen utan även sånt man hittar i sina gömmor. Jag har lagt ut en säljes-annons på Blocket. Den har inte gett nåt hittills, bara kostat. Hela 20 kronor…

Vill man få lite andlig och kulturell spis kan man besöka kyrkor och museer. De flesta tar ingen entréavgift och där finns massor av spännande, intressanta och kanske även roliga saker att se.

Varför skriver jag om en massa gratisaktiviteter? Jo, för är det nåt man har när man inte jobbar så är det tid. (Även om man söker jobb stor del av den vakna tiden…) Och är det nånting alla som jobbar inte har så är det… tid. Det är inte många som jag har träffat sen jag slutade jobba. Det är några stycken, men de allra flesta har inte tid eller ork. Några har säkert ingen lust heller. Vidare är det viktigt att komma hemifrån en stund. Det är väldigt, väldigt lätt att isolera sig… Believe me, I, for one, know…

Klockan nästan två

Tid finns.


När man har tid
kan man odla sina intressen också. Jag gillar till exempel att fota. Eftersom jag måste vara kontaktbar som arbetssökande införskaffade jag mig en iPhone. Det är den jag använder som kamera nu. Det blir långt ifrån perfekta bilder och jag saknar Nokians Carl Zeiss-optik, men… kameran i iPhone 5 är bättre än den i 4 S, så jag är nöjd. Att fota i sig kostar inte nånting heller.

Rolleiflexkamera

En sån här kamera hade min pappa en gång i tiden.


Andra intressen jag odlar
är förstås att läsa och skriva. Båda dessa intressen har eskalerat mycket! Och lite nytta har det ju med sig, inte bara rent nöje. För mig är ju språket ett verktyg. Språket måste tränas, utvecklas, underhållas – och det gör i alla fall jag bäst genom att läsa och skriva. Alla böcker behöver man förstås inte köpa heller. Man kan låna – av vänner och bekanta och på bibliotek. Eller fynda billigt på loppis och antikvariat.

Bokhyllor

Det är lite fullt i mina bokhyllor…


Det jag tycker är viktigt att tänka på 
är att inte förlora sig själv. Att inte bli en apatisk figur som bara sitter hemma och deppar. Eller ligger och sover. Det är bra att komma upp i vettig tid på morgonen och bra att lägga sig i lika vettig tid. Den här veckan har jag slarvat lite. Det beror på att Fästmön har gått tillbaka till sitt arbetsschema och hon har inte börjat tidigt en enda dag. Då har jag tillåtit mig att sova till klockan åtta, ungefär. Man behöver ju inte överdriva och gå upp klockan sju varje morgon… 

Anna skriver rent sina anteckningar

Anna skriver rent sina anteckningar från sommarens administrativa jobb. Flitig som en myra!


Varje dag sätter jag upp
några mål som jag ska uppfylla under dagen. Ett av dem är att söka minst tre jobb om dan om jag inte har nån annan jobbrelaterad aktivitet inbokad. Det är inte alltid jag hittar tre jobb varje dag, men jag gör mitt bästa och letar. Och faktum är att det brukar dyka upp nåt! Andra dagsmål kan vara en aktivitet utanför hemmet. Det är viktigt att komma hemifrån, så att man inte isolerar sig. Ett tredje mål kan vara att ta en mänsklig kontakt – just av detta skäl att man inte får isolera sig…

Nu har jag fullkomligt öst ur mig en del rätt OK saker att göra när man inte har nåt jobb. Naturligtvis tycker du säkert att en del saker är mindre bra, men jag har i alla fall skrivit om sånt som jag gör. Vad gör du när du inte jobbar?? Eller vad skulle du göra om du var arbetslös??? Skriv gärna en rad och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att sluta.


Min dag började i ilska.
Ilskan blev till ledsenhet, som blev till saklighet, som blev till glad över omtänksamhet. Sen vändes allt upp-och-ner några gånger. Jag hade ändå ganska bra koll på känslorna och när jag förklarade och berättade ”allt” för en förtrogen kändes det bättre.

Men det förändrar ingenting. Jag tömde mitt ena kontor. Tog ner Nemi-strippen som jag satte upp första dan på det kontoret – för att varna mina korridorgrannar…

Grannarna fr helvetet Nemi

Grannarna från helvetet. Typiskt Nemi att gilla.


På morgonen svettades jag ut
min ilska genom att rensa, senare släppte jag ut den genom att prata. När lunchen kom var jag rätt tömd. Jag tog min bok och gick till Thaistället – inte för sista gången, men för en av de sista gångerna. Det blir avslutningslunch där för min del på onsdag. Då är det nämligen kycklingspett med stans bästa jordnötssås på menyn. Och nej. Det blir bara jag som går dit. Ensam. Med min bok. Jag vill ha det så.

Kyckling med röd curry

Kyckling med röd curry var en av dagens idag och den gjorde mig inte mindre svettig.


Idag var det kyckling i röd curry
och den var ganska het. Satt och retade mig på en karl som höll på att snora hela tiden vi åt, men mot slutet av måltiden började även min näsa fukta sig. Fast jag snorade inte, utan jag snöt mig diskret med ryggen mot andra gäster.

Annars var det lugnt på Thaistället och det är ett annat skäl till att jag gillar att äta där. De andra lunchställena på jobbet är väldigt sorliga. Men tyvärr… säg den lycka som varar… Det kom in en familj som tycktes styras av de två barnen, båda i cirka sex – sjuårsåldern. Det ena barnet frågade åtta gånger – jag räknade…

Mamma, är inte det här jättestarkt?

Först den åttonde gången svarade mamman:

Det får du fråga henne om!

Gissningsvis menade hon en av kvinnorna som stod bakom disken. Ja, inte konstigt att barn blir gapiga och tjatiga när föräldrarna tar åtta gånger på sig att svara…

På eftermiddagen jobbade jag faktiskt. När kollegan ber så snällt kan man ju inte straffa denn*. Så jag tittade på en text, visade lite bildhantering och hjälpte till med en sida på webben.

Sen skaffade jag mig fyra nya kontakter på LinkedIn – bara så där, hepp! Eller inte riktigt… Jag skickade ut en liten påminnelse till en del som inte har svarat.

Fästmön har haft det riktigt tufft på sitt håll idag på jobbet. Det är märkligt att det finns folk som gästspelar ett kort tag och tror att de kan och vet allt om en verksamhet… Och skäms alla som har delat saker som ni inte har sett helheten av! 

Jag trodde att Anna skulle uppskatta att få bli hämtad och hemkörd och det gjorde hon. Men tack vare att hon inte behövde stressa blev hon kvar och fick ett sista-minuten-uppdrag som drog ut på tiden. Jag ringde hem till Prinskorven för att kolla så att han levde och inte hade svultit ihjäl.

På väg till Himlen svängde vi in till ICA Solen och där hittade jag en påse av nånting som jag tror att vi båda skulle behöva idag…

Chokladterapi

Choklad i vilken form som helst fungerar som terapi på mig.


Anna skulle ställa sig vid spisen
och röra i grytorna direkt och jag åkte hem till mig och packade upp en massa arbetsmaterial som jag inte tänker lämna efter mig. Det är otroligt klibbigt och jag har öppnat flera fönster i lägenheten. Det märks inte.

Nu blir det nog middag, det vill säga jordgubbar och kanske ett par knäckemackor på ballen*. Jag ska läsa ut min bok och laddar sen för att se filmen Pojktanten i kväll på SvT2 klockan 22.15.

I morgon ska jag upp till femte våningen och sitta av min sista dag där. Det är bara hemskt att det ska bli den sista där.


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag lunchade jag med Lisbeth, hon som egentligen heter nånting heeelt annat. Nån mer klarsynt person känner jag inte till! Jag får riktig Lisbeth-abstinens när jag inte träffar henne på länge! Naturligtvis avhandlar vi vad som har hänt sist, men det blir också en del prat om gångna tider. Idag fick jag till exempel höra historien om hur Lisbeth och hennes man blev stalkade av en motorcykelförsäljare…

Och så omdömet om en gemensam bekant:

Det är ju nånting som fattas där

underförstått empati, kanske, om en person som gärna grottar ner sig i detaljer i stället för att fokusera på helheten.

Eller kommentaren om den ökända Råttan:

Råttan talar i klyschor, h*n kan bara inte tala på normalt sätt.

Bäst av allt var nog minen när jag fick senaste nytt om PUS* (inte pus, för pus betyder var, typ innehållet i en finne). Den går inte att beskriva – ens med 38 pennor…

Själva är vi förstås ofelbara – NOT! Både Lisbeth och jag har blivit frispråkiga i olika sammanhang. För Lisbeths del är det nog jättebra, för min del är läget ett annat och jag borde lära mig att hålla tand för tunga. Fel gör jag varje dag. Fet är jag varje dag. Och ful. Och elak. Och knäpp. Dessutom haltar jag.

Men jag lyssnar på Lisbeth, den klarsynta, det gör jag…


*PUS = Personen Utan Självinsikt


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det första dan jag officiellt ska dela min tjänst på två institutioner. Jag ska vara kvar där jag är på 20 procent, men också jobba på en institution en trappa ner, på 80 procent. Jag känner mig ganska osäker om vad det senare arbetet ska innebära och det är därför jag är lite nervös. Fokus ligger främst på webb och det känns lite knepigt att lyfta ut en kanal ur sitt sammanhang och inte titta på helheten. Ingen är på plats på institutionen just nu, så jag ska dyka ner där först efter lunch för att försöka boka in ett par möten i alla fall. Jag måste börja nånstans. Min officiella presentation för alla på nya stället blir inte förrän nästa måndag, men i morgon eftermiddag ska jag delta i ett forskarmöte och bli presenterad.

Annars har jag lyckats med konsten att dubbelboka två viktiga möten en förmiddag i maj. Det är vådan av att inte ha tjänstemobil med kalender som synkas i datorn. Så gissa om tjänstemobil är nåt jag lär ta upp vid första möjliga tillfälle…

Idag är det strålande sol och varmt. Det blir till att lämna persiennerna nere i hela lägenheten, annars blir det som en bastu i mitt hem. Enligt det senaste ryktet ska inte fönsterbytet bli av förrän på senhösten. Det innebär åter en sommar med stekhet lägenhet eftersom fönstren är så otäta.

Några som tycks trivas här är emellertid en talgoxefamilj. De byggde bo i husväggen bakom teglet förra året och i år är de tillbaka. Eller det kanske inte är samma familj utan rentav ett av barnen som föddes bakom min vägg? Ingen hyra betalar de i alla fall och det är lite småmysigt att sitta och lyssna på pipandet bakom väggen. Hur mamman och pappan tar sig in och ut är en gåta, för springan är inte särskilt stor.

Ett gäng andra hyresgäster tycks dessa vara:

Husvagnsläger på baksidan.


För ungefär en vecka sen
slog dessa husvagnar läger på baksidan. Först trodde Fästmön att det kanske var fönstermännen från Dalarna, men nu när fönsterbytet inte ska ske förrän sent i höst är det troligen inte dessa som huserar här. Lite nyfiken blir man onekligen på vilka som bor här och varför. Nån hyra lär de inte betala för sitt läger. Särskilt bra för gräsmattan lär det knappast vara och bilkörning inne på gårdarna är i princip förbjuden om det inte handlar om i- och urlastning eller räddningsfordon… Nej, man blir fundersam…

Nån som har nåt förslag på vilka som bor i husvagnslägret???

Read Full Post »

Older Posts »