Livet på en pinne..?

Ett inlägg om den eländiga ryggen, skrivandet och om en höjdpunkt.

 

Ajsan bajsan, vad det gör ont idag.

Nja, man kan väl inte direkt säga att jag sitter på en pinne och kvittrar. Fram till cirka klockan 16 har jag så jävla ont i ryggen att jag varken sitter på nån jäkla pinne eller kvittrar. Bästa ställningen är fortfarande skräddarställning på golvet, men det är liiite svårt att hitta på nåt att sysselsätta sig med där nere. Mer än att hitta skräp. Men jag kämpar på med mina övningar och min antiinflammatoriska gel, denna den sjätte dagen med ryggskott.

Jag försöker skriva på min bok. Idag har jag jobbat i nästan två timmar. Det blir inte bra. Jag pallar att skriva fem, tio minuter i stöten, sen måste jag röra på mig, gå omkring. Men jag håller i alla fall mitt mål i nedre kanten – fem kapitel som ram för helheten. I morgon är det dags för det femte, hoppas jag. Därefter har jag stakat ut hur jag vill ha det och det är bara att fylla på med ord – varav en del finns, andra måste läggas till. Bokskrivandet går framåt – om än långsammare än planerat! Jag hade tänkt sitta fyra timmar, åtminstone, varje dag och skriva koncentrerat. Det hade i slutänden kanske gett mig nånstans mellan tio och 15 kapitel. Men fem är OK, helt OK, med tanke på ryggen.

Igår eftermiddag strax efter 16 tråcklade jag in mig i bilen och åkte för att hämta Fästmön från jobbet. Hon behövde göra ett ärende i Himlen. Det gick hyfsat bra att köra bil – i alla fall i tio minuter. Vi fick dessutom goda nyheter när vi anlände. Önskar bara att det kunde ge lite flis för en som verkligen behöver det. Men så långt sträcker sig inte samhällets välvilja.

Fördrink igår.

Efteråt for vi till Mac Jack för att äta en allt annat än nyttig middag. Men god var den – kycklinggyros med stark sås för min del. Dessutom var stolarna anpassade för en med ryggskott – jag kunde i princip stå-sitta och äta! (Dock inte i skräddarställning på golvet!) Under fördrinken ringde chefen på min privata mobil – ja, han är betrodd och har fått det numret. Han ville att jag skulle göra en jobbinsats på kvällen, den andra jobb-insatsen sedan i fredags kväll. Men jag sa faktiskt nej med hänsyn till min rygg, inte till att jag har semester. Sen fick jag dåligt samvete och ringde upp när vi parkerat i garaget. Då hade chefen fått tag i nån annan som kunde utföra jobbet. Det kändes rätt bra. Vad jag vet finns ingen jourverksamhet i mitt avtal, men självklart hjälper jag till – i krissituationer och undantagsfall – om jag kan.

Kvällens höjdpunkt stod SvT för, När livet vänder, förstås, som jag har bloggat om. Extra roligt var det att få kontakt via Twitter med självaste redaktören och producenten före säsongsstarten. Och efteråt. En kontakt som dessutom ledde till ytterligare en kontakt med ytterligare en intressant person. (Tänk om jag finge intervjua nån av dem?!) Vem var det som kallade mig Asociala Klubbens ordförande, huh?!

Nu håller ryggen på att gå av och jag måste resa på mig och traska runt ett varv i lägenheten samt göra mina övningar ytterligare en gång före frukost och nästa antiinflammatoriska smörjning. Jag har varit uppe sen strax efter sju och säga vad man vill om övningarna, jag tänker i alla fall rätt bra när jag gör dem.

Ha en bra torsdag – trots att det inte är nåt Antikrundan i kväll!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi behöver bo…

Är det nånting vi människor behöver så är det att ha nånstans att ta vägen. Nånstans att bo. De hemlösa kan snart se fram emot varmare tider, men de är lik förbannat utan nånstans att ta vägen, att bo. Ett eget hem. Och hur många halvgamla ”barn” bor inte kvar hemma hos mamma och/eller pappa därför att de helt enkelt inte kan bo nån annanstans.? Hur kul är det liksom att vara 25 – 30 bast och vara mambo? Det finns säkert söner och döttrar som tycker att det är livet på en pinne och får full service av sin/a förälder/föräldrar. Men nog vill väl de flesta av oss vara vuxna när vi är vuxna, så att säga?

Vi behöver bo – även om det är på otursnumret 13…

Såväl villapriserna som priserna på bostadsrätter ökar igen. Det beror bland annat på att det fortfarande är så låga räntor, men också på att det är brist på bostäder. Enligt en ledare i lokalblaskan flyttar 35 000 människor till Stockholm varje år – men det byggs bara 8 000 nya lägenheter. Nej, ekvationen går inte ihop alls. Här i Uppsala byggs det visserligen flest hyresrätter i Sverige, sägs det. Det handlar om 1 500 – 2 000 under fyra år. Och det är ju hyresrätter som troligen är mest lockande när man är ung och inte har hunnit spara ihop till grundplåten för en bostadsrätt eller en villa.

Samtidigt som det byggs många nya lägenheter undrar i alla fall jag vem som har råd att bo där. För inte är det just nån ung person eller knappt nån medelinkomsttagare heller, snarare direktörer och dess likar. Såna med månadslöner över 70 papp, liksom.

Bostadsbidrag är det visst bara barnfamiljer som får numera. Så här står det på Försäkaringskassans webbplats:

[…] Barnfamiljer med låga inkomster kan få bostadsbidrag. […]

Men när barnen har blivit vuxna och förväntas ha både egen inkomst och egen bostad – trots att de inte har det – då stryps bostadsbidraget. Och nåde den som har fått 50 kronor för mycket! Det ska betalas tillbaka – med ränta! Strunt samma då om man fortfarande har bostadsbidrag. Har man fått för mycket tidigare år ska man göra rätt för sig. Försäkringskassan ger och Försäkringskassan tar.

Den som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning har inte råd att bo. Bostadsbidrag får man som sagt inte om man inte har barn, men pensionärer, som oftast inte har småbarn, men låga inkomster och dessutom betalar mer i skatt – vem sa att livet är rättvist? – kan ansöka om bostadstillägg hos Pensionsmyndigheten. Alltid något…

Livet är kort.

Read Full Post »