Livet på en pinne..?

Ett inlägg om den eländiga ryggen, skrivandet och om en höjdpunkt.

 

Ajsan bajsan, vad det gör ont idag.

Nja, man kan väl inte direkt säga att jag sitter på en pinne och kvittrar. Fram till cirka klockan 16 har jag så jävla ont i ryggen att jag varken sitter på nån jäkla pinne eller kvittrar. Bästa ställningen är fortfarande skräddarställning på golvet, men det är liiite svårt att hitta på nåt att sysselsätta sig med där nere. Mer än att hitta skräp. Men jag kämpar på med mina övningar och min antiinflammatoriska gel, denna den sjätte dagen med ryggskott.

Jag försöker skriva på min bok. Idag har jag jobbat i nästan två timmar. Det blir inte bra. Jag pallar att skriva fem, tio minuter i stöten, sen måste jag röra på mig, gå omkring. Men jag håller i alla fall mitt mål i nedre kanten – fem kapitel som ram för helheten. I morgon är det dags för det femte, hoppas jag. Därefter har jag stakat ut hur jag vill ha det och det är bara att fylla på med ord – varav en del finns, andra måste läggas till. Bokskrivandet går framåt – om än långsammare än planerat! Jag hade tänkt sitta fyra timmar, åtminstone, varje dag och skriva koncentrerat. Det hade i slutänden kanske gett mig nånstans mellan tio och 15 kapitel. Men fem är OK, helt OK, med tanke på ryggen.

Igår eftermiddag strax efter 16 tråcklade jag in mig i bilen och åkte för att hämta Fästmön från jobbet. Hon behövde göra ett ärende i Himlen. Det gick hyfsat bra att köra bil – i alla fall i tio minuter. Vi fick dessutom goda nyheter när vi anlände. Önskar bara att det kunde ge lite flis för en som verkligen behöver det. Men så långt sträcker sig inte samhällets välvilja.

Fördrink igår.

Efteråt for vi till Mac Jack för att äta en allt annat än nyttig middag. Men god var den – kycklinggyros med stark sås för min del. Dessutom var stolarna anpassade för en med ryggskott – jag kunde i princip stå-sitta och äta! (Dock inte i skräddarställning på golvet!) Under fördrinken ringde chefen på min privata mobil – ja, han är betrodd och har fått det numret. Han ville att jag skulle göra en jobbinsats på kvällen, den andra jobb-insatsen sedan i fredags kväll. Men jag sa faktiskt nej med hänsyn till min rygg, inte till att jag har semester. Sen fick jag dåligt samvete och ringde upp när vi parkerat i garaget. Då hade chefen fått tag i nån annan som kunde utföra jobbet. Det kändes rätt bra. Vad jag vet finns ingen jourverksamhet i mitt avtal, men självklart hjälper jag till – i krissituationer och undantagsfall – om jag kan.

Kvällens höjdpunkt stod SvT för, När livet vänder, förstås, som jag har bloggat om. Extra roligt var det att få kontakt via Twitter med självaste redaktören och producenten före säsongsstarten. Och efteråt. En kontakt som dessutom ledde till ytterligare en kontakt med ytterligare en intressant person. (Tänk om jag finge intervjua nån av dem?!) Vem var det som kallade mig Asociala Klubbens ordförande, huh?!

Nu håller ryggen på att gå av och jag måste resa på mig och traska runt ett varv i lägenheten samt göra mina övningar ytterligare en gång före frukost och nästa antiinflammatoriska smörjning. Jag har varit uppe sen strax efter sju och säga vad man vill om övningarna, jag tänker i alla fall rätt bra när jag gör dem.

Ha en bra torsdag – trots att det inte är nåt Antikrundan i kväll!

Livet är kort.

Read Full Post »

Guldet blev till… flis?

Den senaste tiden har jag ofta slagits av de många och stora, ofta helsides-, annonserna i papperspressen där olika företag flaggar för att de vill köpa din gamla guld. Guldpriset är ju högt nu och vi är nog många som har saker av ädla metaller i skåp och lådor. Men ärligt talat blev jag lite avskräckt för ett av dessa företag, ett lokalt sådant, där det kom fram i en intervju i samma tidning där företaget annonserat, att bakom företaget fanns ett antal tidigare straffade personer. Nu menar jag inte att den som tidigare har varit straffad inte ska få nya chanser, bara det att det att de nya företagarna hade straffats för förseelser inom liknande branscher. Då blir man lite betänksam. Och avskräckt.

Men så hittade jag en sajt på nätet där man kan sälja guld. Om jag ska gå enbart efter hemsidans utseende ger den ett väldigt solitt och trovärdigt intryck. På startsidan, som är snygg och ren utan att vara tråkig, hittar jag det mesta jag behöver – skulle jag vilja bli av med min ädelmetall. Instruktionerna är enkla och tydliga. Här finns också uppgifter kring säkerhet samt kontaktuppgifter med telefontider. När jag kontrollringer blir jag placerad i telefonkö av en elektronisk röst, men efter några minuter svarar en trevlig mansröst.

Det hänger lite ”skrot” runt halsen också… Från vänster: ett hjärta från Anna, ett kinesiskt tecken för kärlek som jag fick i 40-årspresent av vännen M, ett lambdatecken och ett U. I det andra halsbandet hänger ett ryskt kors, min pappas vigselring och min farfars vigselring. Inget av detta är dock till salu!

På sidan noterar jag också att man kan följa sitt ärende, sin värdering, genom en inloggning med lösenord. Det känns också mycket seriöst. Frågor- & svar-sidan (FAQ) innehåller inte så många frågor och svar, men dock några väsentliga som till exempel åldersgräns, om man tar emot trasiga saker, om det går att skicka smycken med ädelstenar och hur dessa hanteras med mera.

Så nu funderar jag starkt på att göra en vårröjning bland guldet här hemma. Vem vet, det kanske blir till flis..?

Read Full Post »