Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bussresor’

Ett inlägg som skulle kunna vara på temat ”kärt barn har många namn”, men nog snarare faller under kategorin… pucko…


Idag är det som bekant söndag
och vilodag. Då passade jag på att städa. Allt gick bra tills jag kom till hallen, det vill säga halva lägenheten. Vad hände? Dammsugaren bara dog. Den blev…tyst. (Först pajade solbrillorna, sen ramlade jag på gatan och nu detta!..)

Dammsugare

Den dog idag.


Jag öppnade dammsugaren
 och fann att påsen var full.

Enkel match!

tänkte jag kaxigt – vilket straffade sig. Det hjälpte nämligen inte att byta påse. Dammsugaren var och förblev död.

Som du förstår jublade jag – NOT! När man är arbetslös är dammsugare inte nån billig pryl att köpa – för pengar man knappt har. Jag såg mina reparationsfondspengar, 2 500 pix, som jag efter årsstämman i torsdags bad att få utbetalade, bara försvinna framför näsan. Kände mig snuvad. Men vaffan, en dammsugare måste man ju bara ha! En halv dammsugen lägenhet kan man däremot inte ha. Jag tog ett snabbt blask i armhålorna, slängde på mig jeansen och åkte till ElgigantenFast först fick jag stanna och tanka för bensinmätaren i bilen blinkade.

Jag har alltid fått bra grejor med mig hem från Elgiganten. Undantaget skulle då vara dammsugaren på bilden, som ännu inte fyllt fyra år. Nu vet jag att mina vänner tycker att jag är smått städmanisk. Men jäkla manisk är jag inte så att en dammsugare blir utsliten efter fyra års användning. Jag frågade säljaren hur länge en dammsugare normalt bör hålla. Tio år, blev svaret. Och då kanske man dammsuger en eller ett par gånger i veckan. Jag dammsuger bara i undantagsfall en gång varje vecka. Vanligen gör jag det en gång varannan vecka.

En ny dammsugare under kategorin

bra

det vill säga varken budget eller bättre blev det. Och jag blev 1 695 kronor fattigare. Munnen var som ett rakt streck när jag åkte hem. Jag hade inte hunnit äta frukost eller rösta och det måste jag hinna innan jag åkte och hämtade Fästmön vid jobbet klockan 14. Men först måste jag ju dammsuga klart. Pulsen ökade, svetten rann, kan jag meddela…

Att gå omkring med en fot två fötter som gör ont efter ett fall mindre än 24 timmar tidigare respektive en hälsporre är inte skönt. Att dessutom släpa på en dammsugare som väger sex kilo är direkt oskönt. Men in kom jag. Den gamla stod i hallen och hånlog åt mig.

Då flög fan i mig och jag pluggade in sladden och tryckte på on-knappen. Vad tror du händer??? Jajamens!!! Den gick igång. Och sög som bara den!!!

Antagligen hade motorn blivit överhettad och behövde vila en stund. Tänk om jag kunde lugna ner mig ibland och inte vara så hetsig?!

Slängde i mig lite yoghurt på stående ond fot onda fötter. Tog sen nya dammsugaren och bar ut till bilen. For och röstade. På vägen till Annas jobb stannade jag och laddade på busskortet och lämnade in Lottot. Jag hade vunnit 19 spänn. Tjolahopp!

Anna var skittrött, men jag tvingade med henne till Elgiganten igen. Hon väntade i bilen medan jag lämnade tillbaka dammsugaren. Om två till tre arbetsdagar har jag mina 1 695 kronor tillbaka på kontot igen.

Vi stannade på vägen tillbaka och inhandlade middag som ska avätas kall. Jag gillar god mat, men jag gillar inte att laga mat. Idag allra minst. På ICA Kvantum träffade vi Lucille som underhöll oss med några hysteriskt roliga anekdoter ur sitt liv. Det var underbart att få skratta! Hemma i New Village blev det sen blev kaffe och en havreboll, inköpt vid chokladståndet på Kulturnatten igår. Jag behövde fylla på energiförrådet.

Havreboll o kaffe

Go-fika behövdes i eftermiddag.


En dag med en hel del mankemang,
har det varit, med andra ord. Men samtidigt en dag med i-landsproblem. Jag var så glad att jag faktiskt hade hela 1 695 kronor på mitt konto och kunde köpa en ny dammsugare. Och att jag har en bil som jag kunde åka till Elgiganten med – två gånger tur och retur (bussresorna skull ju ta en hel dag). Att jag kunde tanka – om än på plastkort (räkningen kommer nästa månad). Jag har tur. Jag är inte fattig fattig. DET ska jag tänka på nästa gång när nästa pryl dör. Kanske ska jag skaffa mig en hjärtstartare också. Om det finns såna för elektriska prylar..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om oro. 


Igår kväll, fredag, klockan 21,
tyckte a-kassan att det var bra att skicka ut ett mejl om de nya reglerna som gäller från den 1 september. JÄTTEBRA -NOT! För på såna mejl uppstår det alltid i min hjärna en massa frågor – saker och ting är nämligen sällan solklart förklarade. Och naturligtvis går det inte att kontakta a-kassan direkt – det är ju helg. Smart drag, a-kassan! 

arg_tant

Upprörd.


Dessutom verkar det som om
det är Arbetsförnedringen som ska ta emot de nya rapporterna. För detta måste man logga in och föra in saker som sökta jobb under en månad. Man loggar in på Arbetsförnedringens Mina sidor och man ska använda e-legitimation. Det här har jag legat och tänkt på och oroat mig för i natt, så sömnen har blivit rubbad och magen kass. Mina uppgifter från 2009 (typ utbildningar och jobb etc) när jag skrev in mig sist, ligger kvar, sa de på Arbetsförnedringen när jag var där. Men se logga in på Mina sidor det har jag nog aldrig kunnat mer än nån gång i början. Jag har provat användarnamn och lösenord som jag hittade i mina gömmor, men det är fel. När jag ber om ett nytt lösenord får jag till svar att användaren inte finns. Och samma här: den tekniska supporten har ju stängt för helgen.

Jag undrar om hela helgen nu kommer att gå åt till magont eller inte. Vissa stunder kan jag släppa det hela, andra inte. För det är ju så att om du inte rapporterar in vad du har gjort, sökta jobb etc, då får du ju ingen a-kasseersättning. Jag tycker att det är BRA. Det är inte det. Jag skriver ner allt jag söker i en Excel-fil och gjorde likadant förra gången jag var arbetssökande. Då var man inte ett dugg intresserad på Arbetsförnedringen. Nu har jag allt samlat för mig själv och det är bara att copy-and-paste. Om och när jag nu kommer in på Mina sidor. De verkar vara allt annat än mina

Fästmön säger att jag blir nervig av sånt här och att det brukar fixa sig. Hon känner mig och vet vad jag går för, så jag litar på henne. Men allt sånt här tar så mycket kraft! Kraft som jag skulle behöva till att jobba upp min självkänsla och mitt självförtroende så att jag skriver bra och säljande jobbansökningar…

tårar

Orolig och nervig.


Antagligen har jag fått
en del av nervigheten från mamma. I torsdags var det första gången hon skulle testa färdtjänsten efter att de nya reglerna infördes – i kombination med en ny utförare – i somras, den 1 juli. Hon har inte vågat. Nu var hon tvungen eftersom hon måste till ett apotek. Inte heller hon hade sovit natten innan, men sen hade allt gått bra, till och med bättre än med tidigare upphandlad utförare (= taxibolag). Men hon vågade inte chansa på att de ska hitta hennes adress, så hon får fortfarande gå ut en bit till en annan gata. Hennes hus är avlååångt och mamma mor i ena änden. Taxibilarna brukar stanna i den andra. När mamma går (= rolla) mot bilen brukar den åka. Och så där kan det hålla på sen. Mamma orkar inte. Hon har svårt att gå. Det är bland annat därför hon har färdtjänst. Men hon är inte korkad, min mamma. Hon hittar en lösning som funkar hyfsat. Hon går till en annan adress som taxichaufförerna uppenbarligen hittar. Det är så vi får göra, vi oroliga och nerviga.

Jag har suttit nu på morgonen och försökt lösa problemet med Mina sidor. Jag klarar det inte. Jag får släppa det till måndag. Jag måste släppa det. Det är bara så. Anna och jag ska åka ut en tur idag och TITTA på saker. Att titta är gratis. Vi åker bil inom stan. Bensin är inte gratis, men det är inte bussresor heller. Och just nu kan i alla fall inte jag åka buss – på grund av att UL håller på att införa ett nytt biljettsystem…

Händer det nåt hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Gårdagen blev lugn. Det blir ju alltid en annan ljudnivå när vi är sex personer, men det är bara trivsamt.

Roligast var nog att prata med Slaktar-Pojken som har ”jobb” på gång! Killen strålade och det var länge sen jag såg honom så glad och nöjd. Nu hoppas vi att allt funkar med bussresor (för stället ligger på landet och lite otillgängligt) och själva arbetet, förstås. Men det tror jag, för Johan är en bra grabb. Och dessutom får han nu chansen att omsätta sina förvärvade kunskaper från utbildningen i praktiken.

Fästmön bjöd på god fisk med ris eller potatis och hollandaisesås eller currysås samt grönsaker till middag. Det är nåt alldeles speciellt gott med att sitta ner i en familj och äta hemlagat! Det blir ju inte så ofta för min del nu för tiden. Lite senare på kvällen dukade vi fram ost och kex och mitt hemtrampade rödvin. Gott!

TV var däremot väldigtdeprimerande. Elias ville ha sällskap framför Fångarna på fortet på TV4. Det är verkligen inte nåt av mina favoritprogram, men vi höll självklart grabben sällskap. Jag tycker att programledarna är så flåshurtiga och gårdagskvällens tävlande med Anna Anka i spetsen var så blåsta att det var riktigt pinsamt. Men det enda som räknas i den där ”tävlingen” är ju muskler så då gör det ju inte så mycket att de som tävlar inte har mycket mer än luft innanför pannan. 


Ankor har inte stora hjärnor.

                                                                                                                                                                Efter detta upplyftande gick Elias och satte sig för att spela datorspel. Anna och jag började titta på en deprimerande film om en flicka som blivit till som reservdelsbarn för att rädda livet på sin leukemisjuka storasyster på samma kanal. Hemsk och deprimerande, den gick inte att titta på. Väldigt amerikansk också.

Vi bröt av med lite mord och elände, massor av blod och tortyr, i Stulen identitet på SvT1. Känns skönt med lite äkta brittisk polisserie.

Kvällen avrundades med bröstcancer. Även denna dokumentär var väldigt amerikansk och deprimerande, men ändå mycket sevärd. Vi fick följa ett gäng ganska unga kvinnor som fått diagnosen bröstcancer. Det som var mest ledsamt var att de alla var så unga och de flesta av dem hade småbarn – eller hade knappt börjat sitt vuxenliv. Mycket stark! Missade du den kan du se Bröstcancer? Det har jag inte tid med på SvT Play eller bara klicka här!

Idag är det fortfarande fint väder och vi laddar för en promenad längs med Bajsvägen. (Det var där jag hittade så mycket hundbajs i våras.)


Min fot i den vita jumpadojan, nåns hunds bajs ovanför.

Read Full Post »

Fredag. Fästmön jobbar sin sista dag innan fyra veckors semester väntar. Tre av dessa veckor ska hon tillbringa med sina barn i lite olika konstellationer. Jag älskar bonusbarnen, inte tu tal om annat, men ibland önskar jag att Anna och jag hade något mer vuxentid tillsammans. Tid när hon inte jobbar. Och liiite extra tid får vi i helgen – en hel lördag! Anna jobbar nämligen alltid de helger vi är barnfria, så denna extra dag blir mysig – trots att vi inte har bestämt vad vi ska hitta på. Troligen inte nåt revolutionerande, det sätter innehållet i plånboken stopp för. Men ändå. En hel lördag med tillhörande kväll och natt…

I eftermiddag tänkte vi stråla samman nere på stan. Jag har ju laddat mitt busskort på ICA Solen och ska försöka ta mig in per grön buss. Uff! Den som känner mig vet hur jag avskyr bussar och bussresor, men det är bara att möta sina demoner och ta tjuren vid hornen. Vi tänkte bara strosa lite och kika i affärer. Inget särskilt som ska inhandlas, möjligen nåt för Anna som har en resa i juli att se fram emot. Då kan det ju vara bra att ha nån ny t-shirt eller så.

Min sommar ligger som ett oskrivet vykort. Jag vet inte ens vad den har för bild på framsidan. Kanske den här:


Regnfönster ut mot en trist bakgård.

                                                                                                                                                                   Eller kanske ser min sommar ut så här?


Utsikt över Vättern.

                                                                                                                                                             Mamma undrar varje gång jag ringer – och sista tiden har jag ringt varje dag – när och om jag kommer hem. Jag har inget svar. Jag är ju livegen, kan inte resa hur som helst. Som arbetslös finns det inget som heter semester, inte ens en vecka hos sin gamla mamma.

Igår var det en ledsen dag. Jag är så van att göra rätt för mig och kände mig så påhoppad av facket som jag trodde skulle stå på sina medlemmars sida. Nej, det här livet är inte så roligt just nu, men jag får försöka spotta i nävarna och ta nya tag. Igen och igen. Till den dan jag inte orkar mer. Den dan som närmar sig. Det gör den.

Jag har kört igång en maskin tvätt redan eftersom jag noterade att folk är vakna i huset. Ska snart slänga in mig själv för en rejäl tvätt också – fast i duschen, dårå. Orkade inte göra det igår efter att jag hade varit Ute på Uppdrag. Det blev till att dela en dr Oetker-pizza med Anna till sen middag samt provsmaka rabarberkräm till dessert. Den fick godkänt! Idag blir det kräm till frukost. Det går det med.

Jag har inga drömmar kvar, inga drömmar i vaket tillstånd. Hur kunde det bli så?

Read Full Post »