Här vare både verkstad och snack…

Ett mötande inlägg.

---

 

Den här dagen den 19 april 2016 visade i alla fall i Uppsala upp alla sorters årstider, förutom vinter, tack och lov. Jag vaknade redan klockan sex. Och tänk! Magen var bättre OCH lite senare tittade solen fram. Eftersom jag helst ställer mina egna diagnoser kom jag sent igår kväll fram till att jag har haft nån form av tarmvred eller stillastående tarm efter gallstensanfallet. Det är inte helt ovanligt att en drabbas av det efter gallstensanfall. Igår kväll var det som pingisbollar som studsade i tarmen. Och no output. Idag är smärtan betydligt mindre, men eftersom inputen är dålig är outputen fortfarande noll. (I kväll har jag ätit knäckemacka med leverpastej på. Det var jag så sugen på. Och ännu lever jag, magen krampar inte så mycket.) Däremot kunde jag gå rak idag och inte som en fällkniv. Det såg bra mörkt ut igår kväll. Fast jag är väl envis. En del av mig har finskt sisu, en annan del har det ökända Bergahumöret. Tillsammans gör det att även en halvdöd reser sig, tar sin säng sina däck med vännen Agnetas hjälp och åker till verkstan.

Tillvaron såg rätt mörk ut igår…

En brukar ju säga

Mycket snack och lite verkstad

Det gick ingen nöd på mig under väntetiden. Jag hade mycket att läsa.

För min del har den här dan inneburit ungefärligen lika stora delar snack som verkstad. Förmiddagen var jag ju inställd på att tillbringa på verkstan. Clark Kent* blev vårskodd**, hans bromsar kollades, airbag byttes och fönsterhissar justerades. Klockan nio skulle jag vara där, men eftersom nästa viktiga möte var klockan 13 var jag tvungen att kolla av så allt arbete skulle hinna bli utfört. Den totala arbetstiden var nämligen satt till mellan tre och fyra timmar… Det hanns! Dessutom fick jag flera timmars lugn och ro där jag inte kunde göra annat än ägna mig åt att läsa min bok på gång, lokalblaskan, ett svårt sudoku och spela Wordfeud. En kan tycka att det var bortkastade timmar och tid, men faktum är att jag behövde vila och rensa skallen inför eftermiddagens övningar.

Intressant om äldreomsorgen i Uppsala.

Numera läser jag lokalblaskan ytterst sällan. Det står ju ändå mest bara om sport (ointressant för mig) i den. Och så tycker jag att den har blivit så stockholmifierad. Jag undrar ärligt talat om nån som jobbar på Upsala Nya Tidning faktiskt bor i Uppsala… OM jag läser tidningen gör jag det på nätet, men typ två gånger om året bläddrar jag i pappersutgåvan. Idag blev jag riktigt förvånad för jag hittade en rolig artikel om en musicerande före detta samarbetspartner OCH en intressant insändare, signerad Sören Snygg om äldreomsorg.

Eftermiddagen bjöd på hela TRE positiva möten. För det första mötet gäller att jag har gjort vad jag kan och om det inte går vägen… Möte nummer två blev en konfrontation utan agg, ett möte jag borde ha tagit initiativ till för länge sen. (Nu skedde det rätt spontant.) Men tiden går och ju längre den går, desto svårare blir det. Det som hände går inte att förändra. En får lära sig acceptans och att hitta nya vägar. Sen erkänner jag att jag i mitten av Det som hände var i kris, i chock. Och jag var inte snäll. Det var emellertid gott att så här sju år senare ändå få höra att nån jag delade åtta timmar med varje dag under många år tyckte att Det som hände var fel. Det underlättar. Vidare är jag tacksam för att personen jag träffade idag bjöd in till detta möte. Människor är utvecklingsbara, även jag. Respekt!

Det sista mötet för dagen blev med mina kära före detta kollegor. Jag saknar dem så otroligt mycket och jag ser fram emot nästa månad och varmare kvällar så att vi kan återsamlas utanför jobbet. När en har lämnat så många fina arbetskamrater känns det bara självklart att vi ses igen. Och jag har redan hunnit träffat flera av dem privat, trots att det bara har gått lite drygt två veckor sen jag slutade.

En omtumlande dag går mot sitt slut. Det har varit en av de bästa dagarna på länge. Jag önskar att De sju svåra åren vore över så att jag kan lägga Det som hände helt bakom mig. Manuset finns emellertid kvar…

Och en av de riktigt braiga sakerna var förstås verkstadsräkningen – 250 spänn inklusive moms. Toyota rules!

Dagens bästa: verkstadsräkningen!

*Clark Kent = min lille bilman
**vårskodd = fått sommardäcken på

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Högar med ord

Ett inlägg om det skrivna ordet.

---

 

Jisses så många ord jag har skrivit den senaste tiden! Inte behåller jag dem för mig själv heller, jag skickar dem vidare. Jag när nån sorts förhoppning om att nån ska nappa och välja just mig för det jag kan. Det är svårt att hålla modet uppe när det bara kommer nej, nej och nej till svar. Men skam den som ger sig! I högen nedan ligger över 200 ansökningar. Det räcker med att en enda av dem når fram till nån som säger ja. En.

Sökta jobbhögen nu på morgonen den 14 oktober 2014.

Jag har skickat iväg andra ord också. Jag är van vid att få nej och misstänker starkt att detta svar trillar in även här. Men självklart när jag en förhoppning även i detta fall. Samtidigt känns det OK att ha fått ihop det jag har fått ihop, även om det bara skulle vara för mig själv. Kanske kan jag gå vidare nu, också utan några svar från ett visst håll. Jag tror inte ens att jag skulle ta chansen om det fanns möjlighet till en konfrontation och en frågor-och-svar-stund. Ärligt talat skulle jag inte stå ut en sekund i somligas närvaro. Men det klart… Vissa dar undrar jag vad h*n gör med alla sina pengar och bostäder och bilar. Och lite avundsjuk är jag på sätt och vis. Mest för att jag inte har kunnat ge min familj det h*n har kunnat – h*n tog ju ifrån mig grunden.

Fast pengar är inte allt. Framför allt ger det ingen garanterad lycka. Och jag har en bestämd känsla av att det inte är så lyckat som en del tycks vilja visa upp. Varför skulle det annars finnas ett visst intresse för yngre, kvinnliga förmågor? Beats me.

Idag lägger jag ingen lök på laxen, men jag ska servera extrapris-lax med potatis och sås i afton. Fästmön tillbringar dagen med sin äldsta dotter och dimper sedan ner här. Anna höll hög hastighet hela dan igår, så jag tänkte att hon skulle få slippa att stå i nåt kök idag. Bara sitta, i stället.

Och själv sitter jag i mitt arbetsrum och fantiserar om hur jag ska få plats med ännu fler ord här. Ord i tryckt form. Jag behöver minst två bokhyllor till för att få ordning på torpet! Men var ska jag ha dem? Jag går och viker lakan och bäddar medan jag funderar.

En del av mina böcker. Det finns flera lika överfulla hyllor längs en annan vägg i rummet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Cheaters – riktig skräp-TV

Ett inlägg om ett gräsligt TV-program.

Igår när vi gick och la oss åkte TV:n i sovrummet på. Vi ville se slutet av en polisserie. Men sen låg vi kvar och glodde – som två fågelholkar, både Fästmön och jag. Vi såg Cheaters på TV11. Nåt värre lågvattenprogram har jag nog aldrig sett…

Ett riktigt lågvattenprogram.

Om du tänker dig en blandning av program med programledare som Ricki Lake, Oprah Winfrey, dr Phil och allt vad de nu heter. Och så rör du ihop allting och tar bort den lilla centimeter som möjligen är lite, lite bra. Då har du Cheaters!

Programmet går ut på att en partner misstänker sin partner för att vara otrogen. Cheaters-teamet rycker ut och förföljer och smygfilmar ”den misstänkte”. Därefter spelas filmerna upp förfördelade partnern – ja, för de visar ju inga historier där misstankarna har varit fel, heller! Sist men icke minst äger en konfrontation rum mellan parterna, ofta mellan alla tre. Man inser i förväg att smockan hänger i luften. Ändå görs detta. Och det var inte bara en gång igår kväll jag såg Cheaters programledare flina när han hjälpte till att sära på två tjejer som som slogs… Han går säkert igång på sånt.

Igår visades två par där kvinnan hade misstankar om att mannen hade en affär. Naturligtvis var misstankarna korrekta. En man konfronterades med kvinnan, kameror och Cheatersteamet direkt efter en hockeymatch. Mannen såg ut som en förvuxen bebis, medan kvinnorna slogs.

Den andre mannen konfronterades på en krog han besökte med sitt vänsterprassel. Han försökte ta med sig sin älskarinna in i bilen och skydda henne, men annars agerade han också mest som en jättebebis. Dessutom var bilen den bedragna kvinnans. Så inte nog med att hon slängde in älskarinnan i en betongvägg, hon ringde polisen och anmälde en bilstöld också.

Jag vet inte varför vi fortsatte att glo på sån här skit men jag blev totalt fascinerad av skräpet. Det är väl en sak om man anlitar nån att ta reda på fakta när det gäller misstankar om otro – ifall man inte kan prata och vara ärliga mot varandra. Men att filma och göra TV-program om det, det var nog det värsta jag har sett… USCH, vilken skräp-TV!!! 

Om du nu mot förmodan skulle bli nyfiken kan du glo i kväll klockan 23.50 på TV11.

Betyget blir en halv rosa toffla. Och då är jag väldigt, väldigt givmild.

Livet är kort.

Read Full Post »

Utdraget. Del tolv

E blev både teoretiskt och rent fysiskt utslängd i kylan. Det var vinter och neråt 20 grader kallt den dagen han fick veta att han inte längre var önskvärd. Någonstans inuti hade han nog bara gått och väntat på den här dagen. D och han hade så skickligt som möjligt lyckats undvika att konfronteras, men till slut blev situationen ohållbar. Tyvärr var det D som hann före och eftersom han stod högre i rang än E var det den senare som fick stryka på foten och lämna byggnaden bakvägen.

Efter den här dagen var E:s tillvaro som en drömvärld. En MARDRÖMSVÄRLD, vill säga. Plötsligt var allt det trygga i tillvaron bortryckt under hans fötter. Han som hade varit så nära sitt mål!

E:s plan hade varit att få D att inse att det klokaste D kunde göra var att söka sig därifrån. Men E hade så mycket information och hade samlat så många fakta att han inte hunnit sortera allt än. En del fakta handlade om ren och skär omoral, annat var endast oetiskt. Men det var det brottsliga, det olagliga, som inte kunde få fortsätta. Detta eftersom handlingarna ju ledde till katastrofer och lidanden långt över vad man först kunde föreställa sig.

Problemet var nu att jag inte hade hunnit få all information och alla fakta från E innan hans frånfälle. Någonstans under vägen gav han upp. Jag var helt oförstående inför detta eftersom jag ju visste att en man som E var en man som brann för rättvisa. Samtidigt gissade jag att han ville vara säker på sin sak innan han la fram ett förslag som kunde stå oemotsagt.

Mitt dilemma var att främsta källan till information nu var avliden. Gissningsvis fanns dokument bevarade på säkra ställen – frågan var bara VILKA ställen… Men sedan E:s frånfälle var det som om hans ursprungliga glöd hade slagit en gnista i mig. Även jag började fatta eld. Även jag började brinna för att ont skulle fördrivas med ont och rättvisan segra.

Enligt min uppfattning var emellertid D:s grövsta brott att E inte längre fanns i livet. Det fanns ingen annan skyldig till detta än D. Att sända någon annan människa i döden är den största synd man kan begå. Och syndaren skulle straffas, om det så var det sista jag gjorde. Det lovade jag E när mina tårar så småningom hade slutat falla och jag försökte sluta hans ögon inför den sista resan.

Read Full Post »