Utdraget. Del tolv

E blev både teoretiskt och rent fysiskt utslängd i kylan. Det var vinter och neråt 20 grader kallt den dagen han fick veta att han inte längre var önskvärd. Någonstans inuti hade han nog bara gått och väntat på den här dagen. D och han hade så skickligt som möjligt lyckats undvika att konfronteras, men till slut blev situationen ohållbar. Tyvärr var det D som hann före och eftersom han stod högre i rang än E var det den senare som fick stryka på foten och lämna byggnaden bakvägen.

Efter den här dagen var E:s tillvaro som en drömvärld. En MARDRÖMSVÄRLD, vill säga. Plötsligt var allt det trygga i tillvaron bortryckt under hans fötter. Han som hade varit så nära sitt mål!

E:s plan hade varit att få D att inse att det klokaste D kunde göra var att söka sig därifrån. Men E hade så mycket information och hade samlat så många fakta att han inte hunnit sortera allt än. En del fakta handlade om ren och skär omoral, annat var endast oetiskt. Men det var det brottsliga, det olagliga, som inte kunde få fortsätta. Detta eftersom handlingarna ju ledde till katastrofer och lidanden långt över vad man först kunde föreställa sig.

Problemet var nu att jag inte hade hunnit få all information och alla fakta från E innan hans frånfälle. Någonstans under vägen gav han upp. Jag var helt oförstående inför detta eftersom jag ju visste att en man som E var en man som brann för rättvisa. Samtidigt gissade jag att han ville vara säker på sin sak innan han la fram ett förslag som kunde stå oemotsagt.

Mitt dilemma var att främsta källan till information nu var avliden. Gissningsvis fanns dokument bevarade på säkra ställen – frågan var bara VILKA ställen… Men sedan E:s frånfälle var det som om hans ursprungliga glöd hade slagit en gnista i mig. Även jag började fatta eld. Även jag började brinna för att ont skulle fördrivas med ont och rättvisan segra.

Enligt min uppfattning var emellertid D:s grövsta brott att E inte längre fanns i livet. Det fanns ingen annan skyldig till detta än D. Att sända någon annan människa i döden är den största synd man kan begå. Och syndaren skulle straffas, om det så var det sista jag gjorde. Det lovade jag E när mina tårar så småningom hade slutat falla och jag försökte sluta hans ögon inför den sista resan.