Sjöwall Wahlöö – berättelsen om ett brott

Ett inlägg om en dokumentär.

---

 

I måndags kväll visade SvT en dokumentär om och med Maj Sjöwall. Ja egentligen handlade den lika mycket om Per Wahlöö, hennes partner. Men Per Wahlöö gick bort alldeles för tidigt det år han skulle fylla 49. I den här dokumentären berättar Maj Sjöwall om deras liv och författarskap.

Maj Sjöwalls och Per Wahlöös projekt var att ge ut tio polisromaner.

För den som är obildad kan avslöjas att författarduon ligger bakom Beck & co. Det sägs att de förnyade deckargenren och skapade den moderna polisromanen, den med en touch av samhällskritik. Jag kan bara hålla med. Sjöwall-Wahlöös böcker var nyskapande när de kom och de är helt unika.

I den här dokumentären berättar 80-åriga Maj Sjöwall om både deras böcker och om familjen. Paret reste mycket, vanligen för att skriva. Och böckerna skrev de om nätterna, för hand. På morgnarna, när de inte var på resande fot, förstås, såg de till att barnen kom till skolan innan själva sov större delen av dan efter sitt nattliga arbete.

Men författarlivet var inte enbart guld och gröna skogar. När Sjöwall-Wahlöö skrev sina böcker gick det knappt att leva på arvodet. Och när Per Wahlöö gick bort levde hans kvinna väldigt påvert ett tag. Till dess att böckerna fick en renässans och hon en agent – och böckerna eller karaktärerna filmatiserades.

Jag föredrar förstås böckerna framför filmerna. Det vill säga de senare Beckfilmerna, som jag tycker har ballat ur totalt, på ren svenska. Mannen på taket, däremot, den från 1976, vill säga… I bokform är nog Roseanna min favorit. Det var den första boken i deras projekt om tio polisromaner. Händelserna i boken utspelar sig på Göta kanal med nån glimt från Metropolen Byhålan som bonus.

Men vilken bok är DIN favorit??? Eller föredrar du filmerna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Missade du dokumentären kan du kika på SvT Play eller på repriserna på fredagen den 8 januari kl. 1.25 och lördagen den 9 januari (2016) 6.15.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Färjan

Ett inlägg om en bok.

---

 

John Ajvide Lindqvist i kombo med en färjekatastrof. Så skulle jag snabbt kunna döma och generalisera boken Färjan av Mats Strandberg. Och visst finns influenserna från Ajvide Lindqvist där, men det finns nåt mer. Tack till vännen Jerry för den fina julklappen som jag så gott som har sträckläst!

Över tusen personer är på väg över Ålands hav till Åbo, om jag inte minns fel, för att partaja. En vanlig 24-timmars-kryssning som Baltic Charisma har gjort miljoner gånger. Men den här natten är nåt ondskefullt med på båten. Läsaren får följa vissa utvalda resenärer och personal under denna skräckresa.

Mats Strandberg kan det här med att bygga upp stämning och spänning. Jag tror bestämt han har övat sig genom en viss ungdomstrilogi som utspelar sig i fiktiva Engelsfors. Den som börjar läsa Färjan kan bereda sig på en riktigt kuslig resa. Men Mats Strandberg har också tidigare skrivit andra romaner där han är utomordentligt duktig på att porträttera människor. Författaren är otroligt duktig på att skapa trovärdiga karaktärer, även unga sådana. Och HBTQ-personer.

Men… jag vet inte om det fiktiva/övernaturliga skräckinslaget i den här romanen med trovärdiga karaktärer tilltalar mig fullt ut. Tyvärr känns det som om nåt saknas, som om det inte blir riktigt trovärdigt totalt sett. Vidare noterar jag att författaren har vissa grammatiska problem med de och dem med mera. (Dessutom går det naturligtvis inte att låta bli att tänka på en viss verklig färjekatastrof. Det hade inte varit läge att ge ut den här boken tidigare än 2015.) Fast va 17, den här boken är riktigt, riktigt spännande! 

Toffelomdömet blir högt, trots mina invändningar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Underbart är kort… barr(igt)…

Ett kort (?) inlägg.

---

 

Allting tar slut en dag. Förr eller senare är det liksom bara… över… Jag skulle kunna skriva om så många saker vad gäller både

slut

och

över

men jag brukar få så mycket skit då i sociala medier, till exempel. Jag pallar inte det. Inte har jag det värst – varken då eller nu. Fast lite svårt är det att förstå hur världens vackraste bara… liksom torkade ihop, föll av till en matta av sylvassa spikar under mina sargade fotsulor…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Två timmar tog det från plundring till och med återställning av golvlampa. Sen gissar jag att jag lär skrika då och då några månader framöver för att jag trampar på nåt sticksigt. Granbarr kryper verkligen in överallt.

Jag jobbade halvdag idag och det var tur. Tur var det också att jag fick hämta mig lite mellan jobben hos min frissa. Dessutom fick jag lite ordning på skallen. Till nästa gång. Jag har tagit reda på tvätt och flyttat kläder och kastat gran och sopat och sugit… I morgon – eller möjligen sent i kväll – tar jag resten av julsakerna. Jag har också ett viktigt dokument att författa under morgondagen, samtidigt som jag överväger ett lockande erbjudande jag fick idag. Varför ska det vara så svårt med alla val en ställs inför i livet? Och varför kommer alltid pest och kolera hand i hand precis som godis och gott???

Nu blir det en stund framför lokalblaskan, det är ju sista dan jag har tillgång till den i pappersedition. Sen ska husdjuren matas, jag själv utfodras (resterna från nyårsmiddagen) och så äntligen… bästefåtöljen med nåt litterärt alternativt dokumentärt.

Vad har DU för dig idag, dårå??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta när du har garvat färdigt åt mig nedan:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mannen på taket

Ett inlägg om en film.

---

 

År 1976 var jag 14 år. Jag gick på bio då och då med mina kompisar. En av filmerna jag såg som jag har bestående minnen av är Mannen på taket. (Bland annat minns jag biobesöket för att min vän FEM fick ett skrattanfall under en av reklamfilmerna.) Jag hann precis hälla ner mig i tid framför TV:n när SvT1 visade filmen direkt efter en dokumentär om författarparet Sjöwall-Wahlöö. (Dokumentären spelade jag in och ska kika på i kväll, kanske.) Filmen är baserad på en av deras deckare, Den vedervärdige mannen från Säffle.

Filmen börjar riktigt obehagligt: en patient mördas i sin säng på sjukhuset, ett regelrätt blodbad. Det visar sig att mannen är polis – och att han som sådan var ganska… vedervärdig. Men kårandan inom polisen är stark och det är tack vare den han har klarat sig. Tills nu. Mördaren är en person som vill hämnas och det blir inte bara den sjuke polisen som får sätta livet till. Mannen tar sig upp på ett tak i Vasastan och börjar skjuta vilt omkring sig. Men det är inte allmänheten han vill åt utan poliser…

Den här filmen har 40 år på nacken. Nästan alla skådespelare – utom Sven Wollter (som för övrigt visar sin snorrkas) – i filmen – inklusive dess regissör – är döda. Det är så tittaren vet att filmen är gammal. Kläder och bilar avslöjar det förstås också liksom avsaknaden av mobiltelefoner, men förutom det… Filmen håller fortfarande! Den är fortfarande spännande och obehaglig och mycket skickligt gjord, särskilt helikopterscenen vid Odenplan. En annan stark scen är när mannen just skjutit sina första poliser och en liten knatte kommer cyklande på en trehjuling.

Alla som har spelat kommissarie Martin Beck kan slänga sig i väggen: Carl-Gustaf Lindstedt ÄR och kommer alltid att vara Beck för mig. Thomas Hellberg är också betydligt bättre än han… vahetteran Micke nånting… i rollen som Gunvald Larsson.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »