Kalas hela dan

Ett kalasande inlägg.

---

 

Trägubbe med trE ben (?).

Igår kväll avnjöt vi först säsongspremiären av Mr Selfridge på SvT 1. Lite väl kort avsnitt, men ändå händelserikt. Sen satt vi uppe ganska länge och såg på en otäck film, Unthinkable, på Sjuan. Filmen var så otäck att jag läste med ett öga och glodde på filmen med det andra. Till sist var jag tvungen att gå därifrån. Tortyr är inte nåt jag vill se på.

En skön sovmorgon blev det idag innan vi rullade ut på landet till Fästmöns pappa som blev 78 vårar. Vi var först på plan och fick en god pratstund och en och annan titt på bilder av äldre datum. Anna förevisade också en rolig trägubbe, men inte när hennes pappa såg på. Kolla hur många ”ben” gubben har, så förstår du kanske vad jag menar med rolig…

 

 

 

Tårta på tårta blev det idag. Frukttårtan var bäst, tyckte jag.

Smörgåstårta och frukttårta med drycker till serverades sen via granngården. Vi kalasade nästan hela eftermiddagen, så det vete 17 när jag ska slänga in söndagsmiddagen i ugnen. Så särskilt hungriga är vi inte än. Det blir pulled turkey idag och maten lär ta en stund att tillaga, så pippin måste gissningsvis strax läggas i form och sky och börja sin långsamma tillagning.

För mig som kommer från en liten familj är det både roligt och lite omtumlande att kalasa ihop med Annas. Idag var sex barnbarn, ett par respektive till barnbarnen samt fem barnbarnsbarn, samtliga tillhörande Annas syster, med för att fira morfar/gammelmorfar. Syster själv jobbade, men maken var där som suppleant…

Annas pappas fåglar bajsade ner Clark Kent*, så medan jag torkade av det värsta fotade Anna en lustifik figur på busskuren.

Kallt och ruggigt är det, men det snöade tack och lov bara idag på förmiddagen. Mamma har fått ett samtal och idag var det ganska bra med henne. Hon ska få städhjälp i veckan som kommer, så därför dammade hon lite… Ja, det låter kanske knäppt, fast det handlar om att mamma vill ha lite kontroll på sina egna saker OCH att hon känner att hon själv gör lite nytta. Det är bättre att städhjälpen gör de tunga jobben som dammsuger, torkar golv etc. Sen kommer ju mammas dotter hem till påsk och mamma har börjat skriva en att göra-lista.

I morgon är det måndag och sedvanlig administration inleder min dag. Anna jobbar kväll och jag tänkte vara hemma och tvätta och kanske städa. Belöningen tar jag på tisdag när jag har tid för trimning av håret. Jag hoppas att mitt nackonda har gått över till dess. Alltid ska man ha nån åkomma.

Har DU också kalasat idag eller vad har du gjort??? Skriv gärna några rader och berätta!!! 

*Clark Kent = fågeltoalett och bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Män ur mörkret

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag är lyckligt lottad! Jag har fortfarande julklappsböcker från förra året kvar att läsa. Alldeles nyss har jag slagit igen pärmarna till den sjunde och avslutande delen om polisen Fredrik Broman på Gotland, Män ur mörkret. Tack snälla Fästmön! Men vad ska Håkan Östlundh skriva nu???

Fredrik Broman och hans familj håller på att bryta upp från Gotland och flytta tillbaka till fastlandet. Men mitt bland flyttkartongerna inträffar ett otäckt mord på en informations-chef (det heter nog kommunikationschef numera, ehum…). Offret är bundet och har utsatts för tortyr. Det finns inga som helst spår efter mördaren. Inte blir det lättare för polisen när ytterligare mord begås.

Det är verkligen rysliga mord som författaren beskriver. En diskmedelskula intryckt i ett öga, ett kapat och pålat huvud etc. Offren tycks vara helt ovetande om att de ska dö – fram till dess att de oskadliggörs. Ja, är det nåt den här boken beskriver detaljerat är det modus operandi. Tack och lov är det inte så mycket biberättelser, flytten nämns nästan i förbigående. Inte ens Fredriks pappas sjukdom berörs särskilt djupt. Så nej, det är ingen relationsroman. Det är en spännande och obehaglig deckare, en studie i våld. Jag saknar… nånting.

Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tyskt rekviem

Ett inlägg om en bok.

---

Uppdaterat inlägg: Lördagen den 22 november har Deckarakademin sitt höstmöte på det 25-årsjubilerande Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna. Då utses vinnarna!

 

Att börja läsa den sista delen av en trilogi deckare är definitivt att börja i fel ände. Men nu blev det så därför att Philip Kerrs bok Tyskt rekviem är en av fem nominerade böcker av Svenska Deckarakademin till Årets bästa utländska (till svenska översatta) kriminalroman. Och just av det skälet – nomineringen – hamnade den hos mig för att läsas och skrivas om (trots att en kleptoman stulit min bäste recce-penna…) Boken är utgiven av förlaget Historiska Media.

Boken har sin början 1947 i ett sönderbombat Berlin. Förre kriminalpolisen Bernie Günther försöker jobba som privatdetektiv. Det uppdrag han får handlar om att utreda mordet på en amerikansk officer i Wien. Bernie reser dit, lättad att slippa ifrån hustrun, som uppenbarligen haft en älskare eller flera. Dessvärre är Wien ingen lugn plats. Där vimlar av alla sorters spioner – tyska, ryska och amerikanska. Dessutom nalkas det kalla kriget.

Det här är en riktigt hårdkokt deckare. Den är bitvis så hårt kokt att den påminner om Bill & Ben-böckerna och Vilda Västern – med den skillnaden att detta är kvalitetslitteratur. Språket är ibland så rakt på att man nästan skär sig på dess kanter. En bok som börjar med en entré av en man som liknar en elak gammal babiankung kan nog inte vara annat än vass.

Jag slås av hur kyligt scenerna kring samlagen i boken skildras:

[…] Det var snabbt gjort, för hennes del expedierat med nästan yrkesmässig nonchalans, som om hon givit någon ett lavemang. I samma ögonblick jag var klar begav hon sig iväg till badrummet nästan utan att ens ha fått färg på kinderna och med det använda gummit i handen som om det vore en död mus hon hittat under sängen. […]

I övrigt är detta en ganska blodig historia, full av tortyr av det groteska och otäcka slaget. Eller vad sägs om en korkskruv i nåns knä? Och när huvudpersonen träffar en person han trott blivit avrättad sveper han en vodka och utbrister:

[…] Döden klär dig, Arthur. Du ser frisk ut. […]

Lite för hårdkokt för min smak, men väldigt välskriven är mitt samlade omdöme. Högt, med andra ord!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

God mat och depp-TV

Gårdagen blev lugn. Det blir ju alltid en annan ljudnivå när vi är sex personer, men det är bara trivsamt.

Roligast var nog att prata med Slaktar-Pojken som har ”jobb” på gång! Killen strålade och det var länge sen jag såg honom så glad och nöjd. Nu hoppas vi att allt funkar med bussresor (för stället ligger på landet och lite otillgängligt) och själva arbetet, förstås. Men det tror jag, för Johan är en bra grabb. Och dessutom får han nu chansen att omsätta sina förvärvade kunskaper från utbildningen i praktiken.

Fästmön bjöd på god fisk med ris eller potatis och hollandaisesås eller currysås samt grönsaker till middag. Det är nåt alldeles speciellt gott med att sitta ner i en familj och äta hemlagat! Det blir ju inte så ofta för min del nu för tiden. Lite senare på kvällen dukade vi fram ost och kex och mitt hemtrampade rödvin. Gott!

TV var däremot väldigtdeprimerande. Elias ville ha sällskap framför Fångarna på fortet på TV4. Det är verkligen inte nåt av mina favoritprogram, men vi höll självklart grabben sällskap. Jag tycker att programledarna är så flåshurtiga och gårdagskvällens tävlande med Anna Anka i spetsen var så blåsta att det var riktigt pinsamt. Men det enda som räknas i den där ”tävlingen” är ju muskler så då gör det ju inte så mycket att de som tävlar inte har mycket mer än luft innanför pannan. 

Ankor har inte stora hjärnor.

                                                                                                                                                                Efter detta upplyftande gick Elias och satte sig för att spela datorspel. Anna och jag började titta på en deprimerande film om en flicka som blivit till som reservdelsbarn för att rädda livet på sin leukemisjuka storasyster på samma kanal. Hemsk och deprimerande, den gick inte att titta på. Väldigt amerikansk också.

Vi bröt av med lite mord och elände, massor av blod och tortyr, i Stulen identitet på SvT1. Känns skönt med lite äkta brittisk polisserie.

Kvällen avrundades med bröstcancer. Även denna dokumentär var väldigt amerikansk och deprimerande, men ändå mycket sevärd. Vi fick följa ett gäng ganska unga kvinnor som fått diagnosen bröstcancer. Det som var mest ledsamt var att de alla var så unga och de flesta av dem hade småbarn – eller hade knappt börjat sitt vuxenliv. Mycket stark! Missade du den kan du se Bröstcancer? Det har jag inte tid med på SvT Play eller bara klicka här!

Idag är det fortfarande fint väder och vi laddar för en promenad längs med Bajsvägen. (Det var där jag hittade så mycket hundbajs i våras.)

Min fot i den vita jumpadojan, nåns hunds bajs ovanför.

Read Full Post »