Här vare både verkstad och snack…

Ett mötande inlägg.

---

 

Den här dagen den 19 april 2016 visade i alla fall i Uppsala upp alla sorters årstider, förutom vinter, tack och lov. Jag vaknade redan klockan sex. Och tänk! Magen var bättre OCH lite senare tittade solen fram. Eftersom jag helst ställer mina egna diagnoser kom jag sent igår kväll fram till att jag har haft nån form av tarmvred eller stillastående tarm efter gallstensanfallet. Det är inte helt ovanligt att en drabbas av det efter gallstensanfall. Igår kväll var det som pingisbollar som studsade i tarmen. Och no output. Idag är smärtan betydligt mindre, men eftersom inputen är dålig är outputen fortfarande noll. (I kväll har jag ätit knäckemacka med leverpastej på. Det var jag så sugen på. Och ännu lever jag, magen krampar inte så mycket.) Däremot kunde jag gå rak idag och inte som en fällkniv. Det såg bra mörkt ut igår kväll. Fast jag är väl envis. En del av mig har finskt sisu, en annan del har det ökända Bergahumöret. Tillsammans gör det att även en halvdöd reser sig, tar sin säng sina däck med vännen Agnetas hjälp och åker till verkstan.

Tillvaron såg rätt mörk ut igår…

En brukar ju säga

Mycket snack och lite verkstad

Det gick ingen nöd på mig under väntetiden. Jag hade mycket att läsa.

För min del har den här dan inneburit ungefärligen lika stora delar snack som verkstad. Förmiddagen var jag ju inställd på att tillbringa på verkstan. Clark Kent* blev vårskodd**, hans bromsar kollades, airbag byttes och fönsterhissar justerades. Klockan nio skulle jag vara där, men eftersom nästa viktiga möte var klockan 13 var jag tvungen att kolla av så allt arbete skulle hinna bli utfört. Den totala arbetstiden var nämligen satt till mellan tre och fyra timmar… Det hanns! Dessutom fick jag flera timmars lugn och ro där jag inte kunde göra annat än ägna mig åt att läsa min bok på gång, lokalblaskan, ett svårt sudoku och spela Wordfeud. En kan tycka att det var bortkastade timmar och tid, men faktum är att jag behövde vila och rensa skallen inför eftermiddagens övningar.

Intressant om äldreomsorgen i Uppsala.

Numera läser jag lokalblaskan ytterst sällan. Det står ju ändå mest bara om sport (ointressant för mig) i den. Och så tycker jag att den har blivit så stockholmifierad. Jag undrar ärligt talat om nån som jobbar på Upsala Nya Tidning faktiskt bor i Uppsala… OM jag läser tidningen gör jag det på nätet, men typ två gånger om året bläddrar jag i pappersutgåvan. Idag blev jag riktigt förvånad för jag hittade en rolig artikel om en musicerande före detta samarbetspartner OCH en intressant insändare, signerad Sören Snygg om äldreomsorg.

Eftermiddagen bjöd på hela TRE positiva möten. För det första mötet gäller att jag har gjort vad jag kan och om det inte går vägen… Möte nummer två blev en konfrontation utan agg, ett möte jag borde ha tagit initiativ till för länge sen. (Nu skedde det rätt spontant.) Men tiden går och ju längre den går, desto svårare blir det. Det som hände går inte att förändra. En får lära sig acceptans och att hitta nya vägar. Sen erkänner jag att jag i mitten av Det som hände var i kris, i chock. Och jag var inte snäll. Det var emellertid gott att så här sju år senare ändå få höra att nån jag delade åtta timmar med varje dag under många år tyckte att Det som hände var fel. Det underlättar. Vidare är jag tacksam för att personen jag träffade idag bjöd in till detta möte. Människor är utvecklingsbara, även jag. Respekt!

Det sista mötet för dagen blev med mina kära före detta kollegor. Jag saknar dem så otroligt mycket och jag ser fram emot nästa månad och varmare kvällar så att vi kan återsamlas utanför jobbet. När en har lämnat så många fina arbetskamrater känns det bara självklart att vi ses igen. Och jag har redan hunnit träffat flera av dem privat, trots att det bara har gått lite drygt två veckor sen jag slutade.

En omtumlande dag går mot sitt slut. Det har varit en av de bästa dagarna på länge. Jag önskar att De sju svåra åren vore över så att jag kan lägga Det som hände helt bakom mig. Manuset finns emellertid kvar…

Och en av de riktigt braiga sakerna var förstås verkstadsräkningen – 250 spänn inklusive moms. Toyota rules!

Dagens bästa: verkstadsräkningen!

*Clark Kent = min lille bilman
**vårskodd = fått sommardäcken på

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mellan värkarna

Ett inlägg skrivet mellan värkarna.

---

 

Smärtan är som starkt ljus…

En ska inte skjuta upp till morgondagen vad en kan göra idag. Jag förbannar mig själv för att jag är så… mañana ibland. Fästmön har skaffat ett nät till sin balle* med syfte att katterna inte ska trilla ner. Ja alltså nätet ska förhindra detta. Och nätet skulle vi sätta upp igår. Sen tyckte jag att det var lite dåligt väder, en aning kyligt och kunde vi inte bara göra några ärenden och sen åka hem och äta god mat och dricka svindyrt vin? Jodå. Så blev det. Bara det att jag har haft ont i magen igen sen i fredags kväll… Under lördagskvällen och natten blev det värre. Nu på söndagen får jag ta allt jag ska göra i etapper.

Det är INTE gallan den här gången. Det här handlar om min vanliga, krånglande mage som bestämde sig för att sluta fungera. Fettfri kost funkar inte för mig. Följden har blivit att magen är svullen och öm och att tarmen krampar. Av och till går/sitter/ligger jag som en fällkniv. Av detta har jag nu lärt mig att inte lyssna på andras så kallade goda råd utan följa mina egna som jag vet fungerar. (Det enda vettiga rådet var det jag fick av FEM om mineralvatten, för vätska måste jag få i mig.) Min dietist har sagt att jag ska ta tre matskedar olivolja varje dag. Det skulle jag aldrig kunna göra. Men jag måste ha fett annars blir det… proppar. Smärtan är understundom skarp. Ungefär som att få ett starkt ljus i ljuskänsliga ögon.

Smärtan är… skarp.

Jag kan skrika

Jag har inte tid att vara sjuk!!!

och dunka nävarna i kudden, förbanna livets orättvisa. Men jag kommer inte undan. Jag vet bara tusen andra ting jag borde göra och skulle vilja göra. Nu lyckades jag i alla fall skjutsa hem Anna med stege. Jag hoppas äldste bonussonen håller i den när hon klättrar. Anna skaffade medicin åt mig IGEN, denna gång från apoteket. Jag orkade inte gå ur bilen.

Smärtan är som ett skarpt ljussken, men tillvaron i övrigt är svartvit idag.

Mamma har fått sitt söndagssamtal och det blev ju som det blev med det. Hon har lite svårt att förstå om och när nån annan är dålig. Vidare blir det ett stressmoment för mig när hon ena dan säger att hon ska ordna en sak, för att nästa dag undra om jag kan ordna den. Men faktum är att jag just idag bad min lilla mamma ordna en viss del, för jag har så ont.

Idag har tillvaron runt smärtan mest varit suddigt svartvit. Det lättar lite att skriva, det lättar när ingen lägger sig i och tycker saker och undrar och… Fast jag hade gärna haft Anna här hos mig. Hon är inte som ”alla andra”. Men jag vet att hon förbereder sig för en ny jobbvecka som bland annat innebär intensiva kursdagar.

Jag går här, mellan datorn, gästsängen och kökssoffan. Ser på golven som behöver dammsugas, strykhögen som är som ett utropstecken. I morgon hoppas jag att magen är bättre och kroppen inte för svag, så att jag orkar

1. förbereda mig inför tisdag eftermiddag
2. fälla sätena i bilen och få in sommardäcken
3. duscha.

”Det lutar åt ett åk till!” stod det på en mugg jag såg igår. Jag hoppas jag mäktar med morgondagens tre ting.

Tre saker som jag bara måste fixa i morgon. På tisdag klockan nio ska jag och Clark Kent** till bilverkstan. Då ska han få på sig sommartofflorna och så ska det göras två garantiåtgärder. Vidare har jag bett att de ska kolla bromsarna också inför besiktningen i maj.

Nu har jag tagit medicinen. Det kan ta timmar innan den verkar, men jag orkar inte sitta uppe och vänta. Jag har bäddat upp i min vanlig säng och fällt ner persiennen. Kan bara hoppas att folk i huset slutar gräla och misshandla en fiol. Det är förstås alltid bättre än att de misshandlar varandra fysiskt. Som boende i samma hus är det ändå rätt jobbigt att det är så lyhört.

Jag fryser, jag fryser! Får nog leta fram morgonrocken och ta med mig pläden in till sovrummet. Går och lägger mig en stund, väntar på att medicinen ska verka. Mellan värkarna har jag skrivit det här inlägget. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.

*balle = balkong
**Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snickare och bläckfisk önskar ryggmassage!

Ett nöjt, men lite gnälligt inlägg.

---

 

Tanken var att sitta en stund och läsa min bok på gång efter avslutad teori (adminstration mega) och praktik (tvätt och städning). Men så råkade blicken falla på den lilla kökssoffans gavlar. Maj gadd, de var på väg isär!

Gavalarna på båda sidor höll på att glida isär. Eftersom jag inte är nån bläckfisk kunde jag inte fota i det kritiska ögonblicket, därav denna efter-bild.

Ur snickarens förråd, det kombinerade linneskåpet och verktygsskåpet, framtogs en hammare. Ur sypuffen en stuvbit att lägga mot träet så det inte skulle skadas. Sen slog jag på. Och vad hände? Det blev värre! Gavlarna gled ännu mer isär och botten på soffan trillade ur. Till hälften. Det är i såna här lägen man önskar att man hade fler händer och armar än två. Typ bläckfisk. Därför stretchade jag allt jag kunde och lyckades med ena axelns hjälp och ett närstående bord få bort sakerna som legat under sofflocket. Ja, har man förvaringsutrymmen ska dessa utnyttjas för saker, eller hur? (<== retorisk fråga).

Skivan, som utgjorde botten, lyckades jag få ur med en hand. Därefter kunde jag börja trycka ihop, banka och skruva lite med en sexkantsnyckel. Det svåraste var att få botten på plats igen, eftersom jag både var tvungen att balansera sofflocket på högeraxeln och använda händerna till att försöka skjuta skivan på plats. Lätt var det inte, eftersom axelbalanseringen krävde en viss… stabilitet och inget juckande.

Svetten rann när jag äntligen la sista handen vid eländet. Den här typen av jobb gillar inte min rygg, så jag skulle uppskatta en go ryggmassage nu. Nehej, inte det… Nä, då får jag väl trava runt som en fällkniv ett par dar tills jag kan räta på ryggen igen. Kanske sova på min älskade kökssoffa i natt, hårt och bra för ryggen. Förhoppningsvis håller den ihop – tills gavlarna glider isär nästa gång. Då hoppas jag att min särbo är här!.. Till dess får jag lägga till snickare och bläckfisk på mitt CV. Och nä. Nån lästimma blev det inte.

Älskade, dumma kökssoffa! Varför är jag alltid ensam när du glider isär?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »