Tofflan goes Sporty: En cykeltur

Njae, nu är jag väl där och förvanskar verkligheten med mina putslustiga rubriker igen. Inte har Tofflan gone sporty, inte, trots att hon blev fotbollsflata i lördags! Oroa dig inte, trots att den här bilden talar ett annat språk (men den är gammal, bilden! Tofflan är evigt ung):

Inte många rätt på den t-shirten…

                                                                                                                                                               Saken var den att vi plockade upp Lullan Gardenia i stan tillsammans med två skärmar. I utbyte skulle vi ha Fästmöns cykel med oss tillbaka. Ja utbyte och utbyte, det handlar om att vi försökte göra två flugor på smällen, så att säga. Lämna nåt, hämta nåt. Spara på bensin, liksom. Sagda cykel har två hela däck, men bara ett sitter på. Den andra har både Anna och Lasse (mormors/Annas mammas man) förgäves försökt montera på cykeln efter reparation, men inte lyckats.

Jag har en liten bil. Jag fällde alla säten som gick och med gemensamma krafter knölade vi in Annas cykel – och kunde till och med stänga bagageluckan. Det var praktiskt eftersom det började regna. Det som var mindre praktiskt var att diverse oljiga delar föll av så våra fyra händer var mer svarta än vita – och smetiga… Svarta och smetiga blev för övrigt diverse kollin som förvaras i bagageutrymmet såsom ett paraply, en ICA-väska och två sittunderlag. Men vem vill inte ha våtsvarta fingrar, feta matvaror och en svart bak? Tänk så sånt kan liva upp tillvaron!

En svart bak kan liva upp tillvaron.

                                                                                                                                                                Nåt som definitivt livade upp tillvaron var anblicken av Anna, som liksom fick klämma sig in och ner i framsätet, sitta på snedden och upptryckt mot vindrutan. Hon såg baske mig inte klok ut. Men det funkade! Allting går ju – utom tennsoldater och små barn, som ett visst pucko från ett annat liv brukade säga. Vi var mest glada att vi bara hade en cykel med oss i bagaget…

Tänk om vi hade försökt klämma in alla dessa… Detta häftiga konstverk finns att beskåda i Metropolen Byhålan, neråt Vätterpromenaden i Stadsparkens ena hörn.

                                                                                                                                                                 Som plåster på vår förstörda manikyr köpte jag pizza till middag. Vår nya, sportiga liv börjar… sen. Inte än. Men… rätt snart…

Read Full Post »

Tomtens stuga

Med piskan i handen stod jag i hallen och gav alla barn som skulle följa med samt Fästmön var sitt rapp som en liten påminnelse om att vi minsann hade en dejt med mormor och Lasse klockan 17.30 borta vid Trekanten. Skämt åsido, jag slåss aldrig, men jädrar – vi var FÖRST på plats! Jag tror detta imponerade djupt på Lasse!

Det var väldigt, väldigt kallt och kvicksilvret kröp neråt. Vi hade packat med oss sittunderlag och filtar till slädfärden, men som synes såg Anna MYCKET tveksam ut kring hela evenemanget. Vad hade vi gett oss in på och skulle barnen palla?

”Det HÄR blir nog bara jobbigt…” ser det ut som om Anna tänker i bilen.

                                                                                                                                                         Vi följde Lasse och mormor på såväl motorväg som slingrande, smala och glashala vägar. Resan tog ungefär 40 – 45 minuter. Vi satt i bilen och försökte hålla värmen tills slädarna skulle gå, men jag var i vart fall ur och hälsade på Uffe och Lilian, Annas bror med sambo, som kommit för att fira storasyster Carina på 50-årsdagen ända från Norge. För syftet med hela besöket i Tomtens stuga var att fira Carina, ifall du missat det.

Slädfärden blev magisk!.. Det var så vackert, så mörkt och så kallt att det var omöjligt att fånga stjärnorna på vinterhimlen eller träden som gnistrade så det såg ut som om det var diamanter i dem. Det var så… magiskt… Och vi fick åka släde med en vätte, se själv!

Vätten höll i tyglarna på släden.

                                                                                                                                                          Efter cirka 20 minuters magisk resa i fasansfull kyla var vi så framme vid en stuga mitt inne i skogen. Där var kolsvart utanför, men stugans fönster lyste inbjudande och immiga. Och snart hade vi bänkat oss och blev serverade underbar julmat.

Anna och Elias lät sig väl smaka.

                                                                                                                                                       Jag hade mormor till vänster och Linn till höger, men det var ganska svårt att konversera. Vid bordet bakom våra ryggar samt nämligen ett tämligen överförfriskat sällskap som hade en ljudnivå som fått Arbetsmiljönämnden att göra en akututryckning om vi larmat den. Men nu gjorde vi ju inte det, förstås.

Födelsedagsbarnet satt vid ett annat bord och jag försökte fota i mörker och trängsel, med dåligt resultat, dessvärre.

Elias närmast kameran, därefter Annas och Carinas bror Uffe, födelsedagsbarnet Carina och kusin Adrian.

                                                                                                                                                        Elias gillade potatisen bäst, själv var jag LYYYRISK över sillen och hade sån tur att jag fick även Elias och Linns. Annars hade man till varmrätt till nästanvegetariska mig gjort en sorts potatiskaka med paprika och nån grön sak. Den var otroligt salt och otroligt mäktig och varken mormor eller jag kunde definiera vilken grön sak som var i den.

Efter input kommer output – och det, kära läsare, fick man halka över till utedasset för att göra. Inne på Tomtemors dass hade nog Ernst* varit och piffat lite…

Toapapper och lyktor och väldoftande grankvistar är väsentligheter på ett utedass.

                                                                                                                                                         Själva dasset i sig var annars tämligen… ordinärt. Elias hade vissa problem, kan meddelas. Själv blundade jag, satte mig snabbt och hastade därifrån med avkyld rumpa.

Dasset i sig var tämligen ordinärt.

                                                                                                                                                        Jag vet inte hur många som var med på VÅRT kalas (det var ett eller två andra sällskap också med, men de tillhörde inte oss), för Carina och Tommy har sju barn, en del med respektive och två med egna barn. Anna hade med sig tre av sina fyra samt mig. Och så var det mormor och Lasse, morfar Bosse, bror Uffe och hans Lilian. Men lille Ville var den klart yngste i sällskapet! En underbart pigg liten kille och son till Carinas och Tommys näst äldsta dotter Hanna.

Lille Ville, mamma Hanna och morbror Björn (bror till Hanna, alltså, morbror till Ville).

                                                                                                                                                                 Vi åt så magarna blev fyrkantiga och Elias orkade inte med nån dans kring granen. I stället njöt vi av levande musik från dragspel, fiol och nyckelharpa. (Vi njöt emellertid INTE av skrålet från fylltrattarna vid bordet bakom…)Anna såg ut som om hon tränade för nåt Lucia-upptåg och Elias skaffade sig en ny hobby: kapsylsamling.

Elias tyckte kapsylerna var roligare än dansen, Anna verkade träna för nåt Lucia-upptåg. Mörkret gjorde bilden oskarp.

                                                                                                                                                          Det var svårt att fånga födelsedagsbarnet på bild, som sagt, men här har jag lyckats få med jubilaren OCH hennes make!

Tommy, Carina och bror Uffe njöt av musiken från dragspel, fiol och nyckelharpa.

                                                                                                                                                        Vid 21.30-tiden var det så dags att gå ut och invänta slädarna för färd tillbaka till bilarna. Som tur var hade temperaturen stigit något. För Annas och min del hade det INGET med alkohol att göra för ingen av oss drack en droppe sådant. Fast det kunde man inte tro såsom vi gjorde bort oss…

Först höll jag på att göra Anna faderlös. Jag hade lovat Frida att gå ut och kolla var Anna och Elias höll hus och sen komma in och berätta. Det var bara det att dörren var så förb. trög när jag skulle in igen. Så jag la hela min tyngd och kraft på att försöka få upp den. Såg hur Björns ögon blev allt större och rundare och när jag försiktigt undrade om nån idiot stod bakom dörren nickade han. När han senare kom ut kunde jag inte låta bli att fråga vem det var som hade stått bakom dörren. Det var Annas pappa, morfar Bosse… Såååå piiiinsamt!!!

Men värsta grejen gjorde nog Anna ute på backen. När hästarna med de tre slädarna och den enda vagnen kom behövde de vända på backen och vi blev tillsagda att backa så att hästarna inte sprang på oss. Anna ryckte tag i Elias med högerhanden och i… en vilt främmande karl i vänsterhanden. Men det fattade hon inte förrän efter en lång stund, för hon trodde att det var jag. Precis som om jag vore lik en liten, vithårig man med tjocka glasögon… (Vi höll på att skratta ihjäl oss i natt i sängen när vi kom på detta FRUKTANSVÄRDA misstag!) Men plötsligt insåg både Anna och karlen att de inte på nåt sätt hörde ihop, så de släppte varandras händer och karlen sprang till skogs och Anna… till höger.

Anna må vara förlåten för sitt misstag, för det var onekligen väldigt, väldigt mörkt ute…

Carina färgglad mössa, dottern Miriam i pappa Tommys knä på släden på väg till bilarna genom mörkret .

                                                                                                                                                 Tillbakafärden blev minst lika magisk, men den stjärnklara himlen hade nu täckts av moln och temperaturen hade stigit något. Vi var inte hemma i Himlen i Förorten förrän nånstans mellan 22.30 och 23 och då blev det sängen direkt. Elias hade somnat redan i bilen och somnat så fort han la sig ner på kudden. Jag underhöll tjejerna i familjen med i-sprikit* och Johan suckade tungt när det åter blev liv i hemma-luckan. Inte nog med att jag hade plågat dem i bilen ut med att gala i kör med Peter Jöback i bitar som O helga natt och Ave Maria… Man skulle enkelt kunna säga att EN av oss kan sjunga…

Efter en massa flams i sängen somnade två trötta kickor och blev väckta vid niotiden av Elias som tog upp beställning på frukost…

Mitt på dan skjutsade jag Anna till ICA Solen och Linn till sin pappa, men innan vi for blev vi översnöade ett antal gånger av en helikopter som cirkulerade ovanför våra huven. Den verkade leta efter nåt eller nån, kanske en landningsplats, men jag var övertygad om att det var övningskörning.  Sjukstugan i Backens helikopter är ju duktigt sponsrad av det lokala näringslivet i Uppsala så då kunde man vara ute lääänge och övningsköra. Eller flyga, kanske man säger när det gäller ”att göra helikoptern”..?”

Vad gjorde helikoptern? Eller gjorde nån helikoptern INNE i helikoptern?

                                                                                                                                                         Anna och Elias skulle julgrejsa med nåt kletigt brunt som ska in i ugnen och limmas ihop och utsmyckas med nonstop-karameller. Men jag gissar att de har satt i sig alla karameller eftersom det nyss kom ett nödrop per sms om att jag MÅSTE köpa en ny påse på vägen ut… För nu ska jag strax åka ut igen till Himlen för att fira lördagskväll. Nåt annat firar jag inte.

*Ernst = Ernst Kirschsteiger, känd piffare från bland annat TV
**i-sprikit = i-språket. Man byter ut alla vokaler mot i och pratar med mycket pipig röst.

Read Full Post »

Förorten tur och retur

Fy fadderullan så kallt det är! Jag hämtade Fästmön vid jobbet när hon slutade i eftermiddags, men pallade inte att sitta kvar. Så trots sittunderlaget höll jag på att frysa ars**t av mig och hoppade in i entrén till hennes jobb. Precis då kom hon med hissen och jag fick följa med ner i mörka källarvalven till omklädningsrummet.

Det blev en tur till ICA Solen där vissa förnödenheter inhandlades. Jag köpte även bordskyckling för en hyfsad billig penning – det blir två middagar för mig. Följde med upp och bjöd in mig själv på en fika i Himlen.

I kväll ska Anna och Lillan baka till den senares högtidsdag på fredag. (Det har väl inte undgått nån att vi får ytterligare en myndig person i familjen då?) Därför följde jag planen och åkte hem till mig efter kaffet. Men först fick jag skämmas för att jag hade parkerat så snett och Uppsalahem ringde Anna för att be mig flytta bilen så den bredvid kunde komma in… Pinsamt! Jag blir själv skitilsk på folk som ställer sig för nära. Men i det här fallet är jag delvis ursäktad med att Uppsalahem inte plogar parkeringsplatserna – med viss parkeringsanarki som följd.

Tog med mig Slaktar-Pojken inklusive en påse slaktavfall, luktade det som. Den unge mannen släppte jag av vid ICA Solen (undras om inte vi är jättestora kunder där..?) och innan dess hade han släppt avfallspåsen i soprummet.

Det blev gamla vägen hem – och naturligtvis kom tåget med bomfällning som följd. Passade på att fota lite med den tejpade mobilkameran genom bilfönstren.

Bomfällning i tjugogradig kyla innebär att jag faktiskt inte stänger av motorn. Men idag gick det fort, så jag klarade nog enminutersregeln för tomgångskörning!

                                                                                                                                                   Solen sjunker tidigt nu om dagarna. Vände mobilkameran ut mot ett snörikt landskap. Så vackert, men så kallt…

En vintereftermiddag som denna sjunker solen snabbt.

                                                                                                                                                          Ska strax sätta på ugnen så jag får upp värmen från 18 grader i köket, men först blir det nog en pingel till lilla mamma.

Därpå åter till jobbsökeriet. För det är väl ingen som tror att jag ligger på latsidan där? Idag sökte jag fem jobb före klockan tio och nu ska jag söka några till. Om jag är hoppfull? Nej, det är jag inte, men tro inte att jag sitter och beklagar mig och inte försöker.

I afton blir det del två av Maria Wern-deckaren på TV4, Stum sitter guden. Jag var ju inte särskilt imponerad av första delen, utan föredrar att läsa Anna Janssons böcker, men ändå vill jag förstås se slutet!

Read Full Post »

Skitkallt

Idag är det verkligen, som rubriken säger, skitkallt. När jag skuttade ur sängen strax efter halv sju var det -20,6 grader. Ute. Inne var det 18 grader plus, men det kändes som minus det också. Och som du ser har inte mycket hänt. Den här bilden tog jag ungefär kvart i åtta i morse:

Utomhustemperaturen överst, temperaturen inne i köket nederst, idag klockan 7.45, ungefär.

                                                                                                                                                    Fästmön var så smart och kom på att vi skulle ta ut sittunderlag i bilen. Som tur var äger jag två. Och det var faktiskt väldigt skönt för rumpan! För även om man har elektriska sätesvärmare tar det ju tid innan sätena blir uppvärmda. Så detta frystips skickar jag vidare. Sittunderlag kan man köpa lite varstans för bara ett par tior eller så och funkar hur bra som helst!

Måste trotsa kylan och ge mig ut igen lite senare till Tokerian. När man har kontakt med a-kassan går det som bekant åt mycket frimärken och mina tog slut igår. Dessutom har jag en jobbansökan som ska gå med snigelpost, otroligt ovanligt nu för tiden. Men det händer ungefär en gång i halvåret. Vidare behöver jag inhandla mer julpapper och så sedvanliga kvällsblaskan med tillhörande TV-bilaga.

Idag har jag vänt blad i min snigga ICA Maxi-almanacka från Metropolen Byhålan och med stora bokstäver läser jag DEN TOTALA FÖRNEDRINGEN. Kan bara säga GRATTIS till alla som önskade mig olycka. Jag lever i ett helvete varje dag och om inte nånting brister inuti så är jag rädd för att jag lägger mig att sova i en snödriva en av dessa dagar. Det skulle göra en hel hoper människor lyckligare om jag inte fanns på denna jord och det skulle onekligen lösa en massa problem.

En mycket skör tråd har jag vandrat på sen januari 2009.

                                                                                                                                                        Det är en mycket skör tråd jag har vandrat på sen mitten av januari 2009 och den är inte precis mindre skör från och med idag. Jag vet inte varför jag skriver det här på min blogg, jag borde kanske hålla det inuti, men det lättar på trycket i bröstet att skriva av sig. Och jag skriver detta för min egen del, en sorts kallt konstaterande. Jag behöver inga kommentarer på detta, det slutgiltiga beslutet är mitt och mitt ensamt.

Jag är kall och ensam i det här beslutet, precis som älsklingsträdet utanför.

                                                                                                                                                                 Jag har gjort de saker jag behövde göra för andra under den här tiden, så jag kan med gott samvete sluta mina ögon för gott. Problemet är bara att jag trots allt vill fortsätta leva, men om jag inte får hjälp nånstans ifrån, måste jag ta saken i egna händer.

Det näst sista jag ska göra också är att tala om för världen vilka som slog i spikarna i min kista. Det ska inte tigas ihjäl. Jag kan inte mutas eller tvingas till tystnad med påtryckningar. Jag har inget att förlora, tänk på det.

Read Full Post »