Idag är det verkligen, som rubriken säger, skitkallt. När jag skuttade ur sängen strax efter halv sju var det -20,6 grader. Ute. Inne var det 18 grader plus, men det kändes som minus det också. Och som du ser har inte mycket hänt. Den här bilden tog jag ungefär kvart i åtta i morse:
Utomhustemperaturen överst, temperaturen inne i köket nederst, idag klockan 7.45, ungefär.
Fästmön var så smart och kom på att vi skulle ta ut sittunderlag i bilen. Som tur var äger jag två. Och det var faktiskt väldigt skönt för rumpan! För även om man har elektriska sätesvärmare tar det ju tid innan sätena blir uppvärmda. Så detta frystips skickar jag vidare. Sittunderlag kan man köpa lite varstans för bara ett par tior eller så och funkar hur bra som helst!
Måste trotsa kylan och ge mig ut igen lite senare till Tokerian. När man har kontakt med a-kassan går det som bekant åt mycket frimärken och mina tog slut igår. Dessutom har jag en jobbansökan som ska gå med snigelpost, otroligt ovanligt nu för tiden. Men det händer ungefär en gång i halvåret. Vidare behöver jag inhandla mer julpapper och så sedvanliga kvällsblaskan med tillhörande TV-bilaga.
Idag har jag vänt blad i min snigga ICA Maxi-almanacka från Metropolen Byhålan och med stora bokstäver läser jag DEN TOTALA FÖRNEDRINGEN. Kan bara säga GRATTIS till alla som önskade mig olycka. Jag lever i ett helvete varje dag och om inte nånting brister inuti så är jag rädd för att jag lägger mig att sova i en snödriva en av dessa dagar. Det skulle göra en hel hoper människor lyckligare om jag inte fanns på denna jord och det skulle onekligen lösa en massa problem.
En mycket skör tråd har jag vandrat på sen januari 2009.
Det är en mycket skör tråd jag har vandrat på sen mitten av januari 2009 och den är inte precis mindre skör från och med idag. Jag vet inte varför jag skriver det här på min blogg, jag borde kanske hålla det inuti, men det lättar på trycket i bröstet att skriva av sig. Och jag skriver detta för min egen del, en sorts kallt konstaterande. Jag behöver inga kommentarer på detta, det slutgiltiga beslutet är mitt och mitt ensamt.
Jag är kall och ensam i det här beslutet, precis som älsklingsträdet utanför.
Jag har gjort de saker jag behövde göra för andra under den här tiden, så jag kan med gott samvete sluta mina ögon för gott. Problemet är bara att jag trots allt vill fortsätta leva, men om jag inte får hjälp nånstans ifrån, måste jag ta saken i egna händer.
Det näst sista jag ska göra också är att tala om för världen vilka som slog i spikarna i min kista. Det ska inte tigas ihjäl. Jag kan inte mutas eller tvingas till tystnad med påtryckningar. Jag har inget att förlora, tänk på det.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Gomorron i frysen. Ja stjärtlapp har jag redan, brukar dock glömma det praktiska i det, men nu när jag inte har motorvärmare hemma så är det helt klart ett bra sätt att skona baken :()
Ett annat tips är, idag kan man stänga av frysen, och ställa ut matvarorna…
Ja det var ett sånt enkelt knep med sittunderlaget! 😀 Jag har inte heller motorvärmare eller kupévärmare. Ja en dag som denna borde man passa på och frosta av frysen…
Ett bra tips det med sittundelägg!
Kära Tofflan, jag blir så ledsen när jag läser resten av det du skrivit, ge inte upp hoppet, du ska se att det kommer att lösa sig och att du slipper den ”totala förnedringen”.
Du har så mycket att ge och det måste finnas någon som inser det, annars är det bara skithögar hela bunten!
(Vet att du skrev att du inte behövde några kommentarer till ditt inlägg, men jag skriver ändå vad jag tycker…)
Var rädd om dig..
Ha dé!/Kram
Enkelt och billigt knep!
Jag är inne i den totala förnedringen nu. Det enda jag kan göra är att söka jobb – men det har jag gjort hela tiden. Jag har ansökt om a-kassa, men det är urkrångligt och det ska hela tiden kompletteras med papper, intyg, blanketter, så jag får väl inte det heller. Från och med idag står jag utan försörjning och jag ser ingen utväg.
Jag fikar inte efter medömkan, det var det jag menade med att jag inte behövde kommentarer, men tack för dina vänliga ord.
Kramen!
Ägna nu inte mer energi åt de galenpannor som gjort livet surt för dig för det är nu, just NU du behöver den själv. Det finns ett slut på tunneln, även om den känns jävligt lång emellanåt. Kan naturligtvis inte förstå fullt ut hur du har det eller mår men jag försöker och jag tänker också att det SKA ordna sig för dig!
Kramar
Jag ägnar ingen energi åt galenpannor, men vissa av dessa sätter konstant käppar i mina hjul så det är liiite svårt att låta bli att reagera.
Jag ser bara ett slut i tunneln.
Kram!
Jag hade behövt sittunderlag på bussen idag! Där var det svinkallt och det fläktade runt knäna.
Att skriva om sina känslor lättar på trycket.
Jag vet att du inte fikar efter medömkan och jag blir så ledsen att du mår så dåligt. Du har varit, och är, en fantastisk klippa som stöttat och peppat mig när jag brakade ihop. Tack vare din omsorg höll jag mig över ytan.
Ge inte upp! Det kommer att vända.
Var rädd om dig
Kram
Ja verkligen!
Tack för att du bryr dig, men jag har gett upp.
Kram!
Det var inte menat som medömkan utan jag skrev bara vad jag kände..
Ha dé!/Kram
Jag tolkade inte heller din kommentar som medömkan, jag svarade bara att jag inte fikar efter medömkan rent generellt.
Kram!
Det där med medömkan är jag synnerligen dålig på, så det får vara (så syster jag är). Däremot har jag lite annat att säga om det här med det slutliga beslutet… Det är helt sant att det är ditt beslut, och ingen annans… eller är det? Du har en fästmö med barn som älskar dig, du har en mamma (vet inte om pappa?), och som jag förstår det hela, en hel del vänner som tycker om dig. Allt detta sammantaget innebär ju, att om du tar det beslutet så fattar du även ett mycket viktigt beslut om och för alla dessa andra människors framtid. Jag skulle kunna berätta en del om vad det beslutet innebär för dessa människor, men jag tror du vet det redan. Jag hade en bror som tänkte i samma banor för mer än 30 år sen nu, och jag kan ju säga att inte gjorde det livet lättare för någon av oss andra i familjen. Det enda goda som kom ut av det, är väl att jag själv (och min mamma) har avstått från att vandra den vägen, för vi v.e.t vilken börda det lägger på de som är kvar, de som man älskar mest. Livet är svårt ibland, alldeles för dj…vligt ibland, men man måste sparka tillbaks och komma igen, för det är du Tofflan, precis som jag och alla andra, värda! Din mamma och pappa gav dig livet, och det är du skyldig att vårda, i medgång och i motgång, så enkelt är det. Du är värdefull Tofflan, och det kan du aldrig komma ifrån. Det kommer en dag när du når ut på andra sidan, och då kan du lämna den här svackan bakom dig.
Kram! Och en djäkla stor och varm en också!
Tack för dina vänliga och kloka ord och den varma kramen! Jag kan säga att jag för en kamp inuti och vissa stunder känner jag mig stark och vill slå tillbaka, andra stunder har jag gett upp.
To be continued…
Kram!
Hm..Ja e inte alls nån ”kramig” typ, men ja måste i alla fall ge dig en kram genom cyberrymden. Kraaaaam Tofflis. 🙂
He he, jag är egentligen inte heller nån kramig typ, inte i verkligeheten i vart fall, men kram tebax! 😛