Fördömt!

Jahapp! Detta med sjukdomar, spridda av små barnavirus är bara såna att de nästlar sig in. Fästmön ligger däckad med feber, huvudvärk och hosta, jag har huvudvärk och halsont. Anna får i vart fall lite avlösning av sin mamma i morgon som förhoppningsvis tar ut Elias en liten stund. Det har varit matlagning från morgon till kväll för Anna och huset har varit fullt, så jag gissar att motståndskraften var nere på noll idag. Jag själv har tagit en Ipren, den enda värktablett som funkar för mig (och detta får jag INTE betalt för att skriva!).

Den här mannen jagar bort all värk och feber för mig!

                                                                                                                                                     Mamma och jag försökte göra tabberas på julmaten, men lyckades inte med skinka, sill och lax. Så i morgon blir det lax och kokt potatis med romsås till middag.

Pratade med Anna i telefonen efter middagen och hörde hur det lät som om hon pratade inuti en burk, stackars människa.

Vi tittade lite på TV, mamma och jag. Bland annat såg vi ett helt idiotiskt program, Minuten, där en kvinna skulle klara av en massa knäppa saker – och vinna pengar. Peter Settman var flamsig programledare. Den här typen av program är så typisk svensk underhållnings-TV när den är som sämst. Eller möjligen snäppet bättre än alla såpor och tävlingsprogram á la Fångarna på fortet söker ensam mamma på Ullared, typ. Jag kräääks… Om detta tävlingsprogram innehöll nån form av BRA  och nyttiga inslag hade det väl gått an, men att stå och skjuta gummisnoddar på tomburkar och vinna en massa tusenlappar, nej fy tusan… Ja jag VET, det går att stänga av TV:n eller byta kanal om programmet inte passar, men samtidigt blev jag så fascinerad av förnedrings-TV att jag inte kunde låta bli att glo. Fast nästa söndag ska jag INTE glo på Minuten, det är ett som är säkert! Och för det här programmet delar jag inte ut en enda rosa toffla utan en svart bak. Jag kan inte göra annat!

En svart bak för Minuten. Usch sån skit!

                                                                                                                                                          Den fördömde såg vi andra avsnittet av också och när det var över insåg jag att den här TV-serien är baserad på boken Det fördolda som jag fick i julklapp av vännen Jerry! Nåja, TV-serien verkar inte vara helt baserad på boken och det är ju för väl! Annars är TV-serien bra – förutom samma flaxande med kameran som en av mina läsare här och jag tyckte var skitirriterande i Morden i Sandhamn. Fast i Den fördömde var ju Alexandra Rapaport utbytt mot Rolf Lassgård. Men, men, Den fördömde del två var bättre än första delen, så jag delar ut ett gott betyg i afton.

                                                                                                                                                          Host, host, nu ska jag lägga mig och läsa om en kvinna med ett stort hår.  Jag har läst ungefär 50 sidor idag och jag tycker att det är en riktigt bra bok som inte väjer för obehagligheter.

I morgon är det vardag och jag säger grattis till alla som har ett jobb att gå till.

Read Full Post »

Halsont och vinterpromenad

Lite varmare är det här idag. En del snö har det nog kommit i natt, men just nu snöar det inte. Den ena termometern visar runt -6 grader, den andra -3, så nånstans däremellan ligger väl utomhustemperaturen.

Jag har liksom inte bara ont I halsen utan har även hiskeliga åkommor PÅ själva halsen. Mycket osnyggt! Jag lägger här ut en bild på eländet så att jag kan

1. varna dig för hormoner (för nåt annat kan det väl inte vara när en tant på 48 bast får världens finne???)
2. få lite ömkning av dig som läser.

Till och med Nemi på min t-shirt ser äcklad ut.

                                                                                                                                                        Jag sminkade över plitan hjälpligt och sen tvingade mamma och jag på oss utomhusbyxor (vi går i skitfula mjukisbrax här hemma) för att ta en promenad. Turen gick först till vårt fashionabla Maison pour les balayers*. Därefter blev det en lagom runda i området, med blåsten i ansiktena.

Mycket snö har det kommit, ja…

                                                                                                                                                            Det var återigen MYCKET BRA plogat på vårt område, men trots det var det bitvis svårt för rollatorhjulen att svänga runt. Jag försökte här få med både mamma och så mycket som möjligt av snön, men jag tog en närbild också. Mamma har ju ingen finne på halsen att skämmas för.

Närbild på Tomtemor framför höghusen.

                                                                                                                                                           Vi var väl ute cirka en halvtimma och det var skönt att få luft. Eftersom vi endast intagit var sin halv lussekatt till frukost, blev det nu lite mer till brunch när vi kom in: macka, fil med müsli och Pro Viva till mig, blåbärsyoghurt och Pro Viva till mamma.

För övrigt står inget särskilt på agendan idag, mer än att se andra delen av Den fördömde i kväll klockan 21, ringa Fästmön och så fixa tabberas på julmaten. Jag tänkte också börja läsa ”Bettan-boken” som jag så fiffigt gav till en vän i födelsedagspresent i november. (Det är så man ska göra. Ge bort böcker som man själv vill läsa till sina vänner, alltså. Då kan man låna dem, böckerna, alltså, sen.)

                                                                                                                                                            * Maison pour les balayers = hemgjord franska för hem för sopor

Read Full Post »

HalvDAAANT

Vaknade vid åttatiden av att en person vars fan club jag definitivt inte tillhör levde rövare och kastade saker i golvet. Därefter stamp med lilla foten och diverse andra ljud. Men jag överlever. Jag somnade ju före klockan två i natt, så…

Pratade med kära Fästmön innan jag slöt mina ögon i natt. Vi diskuterade ett akut problem och jag kom med ett förslag till lösning som är mera tillfällig än permanent. Vi får se hur hon gör. Jag vill inte lägga mig i för mycket.

Jag känner mig halvDAAAN, som man uttrycker det i Metropolen Byhålan när man känner sig lite risig. Det är som om halsontet och förkylningen inte riktigt vill bryta fram – och det är baske mig plågsammare med taggtråd i halsen och nysningar i attacker (för att i nästa stund känna sig rätt OK) än att vara riktigt och totalt genomförkyld.

När en Toffla känner sig halvDAAAN är hon egentligen rätt risig.

                                                                                                                                                         På tal om Metropolen Byhålan har jag nu på morgonen utbytt lite intressanta tankar och idéer kring densamma. Vore kul om de kunde sjösättas under sommaren kanske.

Annars ser jag lite fram emot mammas reaktion när hon får sin namnsdagsgåva den 2 januari (ja hon heter faktiskt Svea, men har aldrig kallats för det – Svea var min mormor, liksom). Gåvan är ju en fotobok med några av mina bilder från Metropolen Byhålan. Om den gör succé kanske jag marknadsför den och säljer den här via bloggen – till självkostnadspris, förstås (liten upplaga = högt pris, dessvärre).

Den här bilden ingår i boken, bland annat.

                                                                                                                                                         Så har jag idag på morgonen fått tid och plats för kusin M:s begravning och jag ska kontakta kusin B i Hägersten som var intresserad av att delta. Tänkte vi kunde gå tillsammans och representera släkten. Övriga är ju lite spridda över landet och min mamma får nog inte riksfärdtjänst igen för att komma upp. Fast sen tror jag inte hon orkar med begravningar, man gör inte det när man kommer upp i åldrarna. Den sista begravning mamma deltog i var min pappas för fyra och ett halvt år sen, snart. Jag har i stället representerat oss på ett par stycken begravningar och varje gång blir jag påmind om vårt avsked av pappa. Det är så sorgligt, så sorgligt. Jag har emellertid noterat att mamma inte pratar lika mycket om pappa längre. Gissar att tiden har tagit över en hel del av smärtan och saknaden. Jag önskar ibland att tiden kunde äta upp allt som gör ont i mig, men det krävs mer av just tid för att få allt det onda att försvinna.

Read Full Post »

Tofflan undrar: Nyårslöfte?

Den här veckan blir det nytt år. Och i samband med det avger en del vissa löften. Nu undrar Tofflan hur DU gör.

TACK på förhand till dig som tar dig tid att klicka i ett svarsalternativ ute i högerspalten! Men se kommentera här går inte! Skriv heller om nyårslöften på din egen blogg!

Read Full Post »

Tofflan undrade: Ska du ha julgran?

Den gångna veckan firades jul och därför undrade Tofflan helt enkelt hur det var med läsarnas julgransvanor – julgran eller inte, alltså. Totalt svarade 30 personer och så här fördelade sig svaren:

36, 67 procent (elva personer) svarade: Jepp! Och en äkta ska det vara!

33, 33  procent (tio personer) svarade: Nej, ingen gröngöling hemma hos mig.

30 procent (nio personer) svarade: Ja, det blir en i plast.

Stort TACK till dig som tog dig tid att klicka i ett svar!

Read Full Post »

Högt spel

Ögonbryn, en vit kula i roulettehjulet, en haj och så den vackra Francine från Säpo. Johan Kristian Homan, antikhandlare från Gamla stan, blir indragen i händelser där världsfreden kan vara hotad i boken Högt spel av Jan Mårtenson.

En tjock bok, men inte mycket mellan pärmarna.

                                                                                                                                                 Antikhandlare Homan åker till Monaco med sin vackra Säpo-agent Francine. Där träffar han på alla möjliga sannolika och osannolika inidivider. Och semestern blir inte så skön och avkopplande som de båda tänkt eftersom vissa av dem de träffar är internationella vapenhandlare. I Davos lyckas Homan bli inblandad i ett attentat och hamnar på en krigsförbrytares dödslista.

Det här LÅTER som en väldigt spännande bok. Men det är det tyvärr inte. Den är skriven strax efter de fruktansvärda händelserna i forna Jugoslavien i början av 1990-talet och dessa händelser bildar liksom lite fond. Homan-deckarna brukar alltid om inte vara spännande så åtminstone trivsamma. Men det är inte den här boken heller. Den är bara tjock.

Lågt betyg.

Read Full Post »

Den fördömde

Rolf Lassgård är polisen Wallander för mig. Men i senaste TV-serien, Den fördömde, som startade i kväll på SvT 1, är han psykolog och profilerare – och ett antal kilon lättare. Tyvärr talar han ännu mer sammanbitet än vanligt, vilket gör att det är svårt att uppfatta vissa repliker. Och kameran filmar från konstiga vinklar, bakom saker och ting – nåt som också gör det svårt att se och uppfatta vissa scener. Börjar jag bli totalt gammal, eller?

Lassgård som psykologen och profileraren Sebastian.

                                                                                                                                                     Sebastian är i sin hemstad för att ta hand om sin avlidna mors kvarlåtenskap och hem. Där träffar han en före detta poliskollega som utreder ett mord på en ung kille. Sebastian tigger till sig ett tillfälligt gästspel i polisgruppen. Samtidigt hittar han ett brev hos sin mamma som indikerar att han har ett barn. Sebastian anses som kvinnokarl, men hittar sin stora kärlek i Lilly. Dessvärre omkommer Lilly och dottern i tsunamin 2004 och Sebastian plågas av mardrömmar och sorg.

Detta var första delen av två. Som jag skrev inledningsvis är det ibland svårt att uppfatta Lassgårds repliker eftersom han talar ganska sammanbitet och utan att röra alltför mycket på läpparna. Och när kameran gömmer sig bakom träd och vad det nu kan vara blir även det visuella bitvis svårt att uppfatta. Det här stör upplevelsen, tyvärr, för annars tror jag att Den fördömde hade varit riktigt spännande.

Medelbetyg blir det ändå.

Read Full Post »