Risigt, men inte i barret…

Stackars älsklingen har blivit sämre igen. Febern är tillbaka och det låter som om hon pratar med en hink över huvet. Ensam och ynklig lät hon dessutom, så jag har erbjudit henne hämtning hit så att hon kan ligga i mitt sovrum och vara sjuk. Inte så bra att vara ensam med feber när man dessutom har en kronisk sjukdom som påverkas, nämligen. Vi får se hur det blir, när jag pratade med henne vid lunchtid var det inte så piggt.

Älsklingen är sjuk igen och ensam.

                                                                                                                                                         En annons orsakade en del huvudbry idag, men genom lite mejlande ordnade sig det hela. Det är mänskligt att fela, fast den som känner mig vet att korrekturfel – i ANDRAS texter – är det hårt straff på.

Sen kom ett brev där en specifikation efterlystes (det handlade om min otroligt höga ersättning…). Eftersom jag inte har tillgång till nån kopiator fick jag scanna in pappret och som tur var gick det att skicka in via e-post. När ska det vara färdigt med alla papper och blanketter hit och dit, egentligen? Jag får bara huvudvärk, för några pengar får jag ju inte. Eller jo, jag får ju LITE GRANN – och sen tar man tillbaka LITE av det där LITE GRANN, antagligen för att jag inte ska känna mig stenrik…

Hann precis gå ett varv med dammsugaren innan det var dags att åka iväg med mamma till frissan. Nu är jag hemma en stund eftersom det är så dyrt att parkera där, men jag ska strax åka igen.

Vi får se hur många vi blir till kvällen… Två eller tre. Jag blir lite orolig när Anna är ensam, men samtidigt fattar jag om hon vill vara det när hon inte mår bra.

Read Full Post »

Granbarr?

Äh, jag vet inte vad/vem det är som låter så att jag väcks varje morgon. Knappast barren som rasar från gröngölingen* i vardagsrummet. Ett sisyfosarbete, kära läsare, detta att dammsuga upp barr varje dag. Annars, vad gäller den ofrivilliga väckningen, kan jag meddela att jag har svårt att urskilja om det är sång eller gråt/trots. Allt låter liksom lika illa.

Idag på förmiddagen ska jag inte suga upp enbart granbarr, utan alla dammråttor och smulor som har tagit över lägenheten. Notera att jag skriver ”lägenheten” och inte ”Mitt Hem”. Det är ett första steg för mig att skilja mig emotionellt från stället där jag har bott i 16 och ett halvt år.

(Vänta lite, jag fick en nysattack och hann inte med att få upp näsduken, så jag måste torka av skärmen lite…)

Hade behövt en sån här varningsskylt…

                                                                                                                                                      Igår såg jag En Riktigt… Tjock Person och den njutning det beredde mig var att jag kunde känna mig smal en stund. Tills jag letade fram vågen och frejdigt steg upp på den. HUGA! Jag undrar därför om det inte var min egen spegelbild jag såg i fönstret, helt enkelt. Eftersom den inte nickade igenkännande eller på annat sätt hälsade misstänker jag starkt att Fettot, det var helt enkelt jag.

Naturligtvis hinner jag inte akut-/snabbanta tills Fästmön kommer hit – vilket jag hoppas blir redan i kväll. Annars blir hon så extra ensam hemma i Himlen eftersom Slaktar-Pojken ska till sin pappa idag och ut på galej i morgon. Anna har ju legat däckad och inte haft nå vidare aptit, så en viss viktnedgång torde vara enda vinsten av detta.

Mamma ska skjutsas till min frissa i eftermiddag och få sitt hår fixat. Det känns bra att överlämna henne i Monas kompetenta händer! 😀 Under tiden kanske jag gör några ärenden, det vill säga tar en nypa luft.

Jag läser en väldigt bra bok just nu, Elisabet Höglunds ”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar”. När jag är klar serverar jag en recension här, förstås. Men jag vill redan nu säga att det är tufft att läsa om framför allt den mobbning Elisabet Höglund har blivit utsatt för – både som barn och som vuxen. Och jag vet inte vilken av mobbningarna som är värst. Att mobbas när man är ung präglar en för resten av livet. Samtidigt, att mobbas som vuxen, av vuxna som borde veta bättre, det är fruktansvärt. Därför går det inte så fort att läsa en sån här bok. Man orkar inte, helt enkelt. Men NU ska jag läsa en stund innandet är dags att kliva upp och gräva fram dammsugaren!

                                                                                                                                            *gröngölingen = julgranen

Read Full Post »

Vecka 52: Gullegris och sopprot

Dags för veckans höjning (gullegris) respektive sänkning (sopprot) – tillika årets sista. Gullegrisarna och sopprötterna kommer från min första franskafröken som var ärlig nog att medge att hon hade just gullegrisar och sopprötter – även om detta nog inte var nån bra idé av en lärare…

Gullegris

• Älskade Fästmön (som har jobbat hårt under hösten och som såg fram emot julledighet och sen blev däckad av feber och hosta efter jul)
• Mamma (som försöker stötta mig på sitt lilla vis)
• S (som skickade ett nyårspaket med turstrumpor)
• Sysslingen (som jag ser fram emot att ha spännande saker på gång ihop med)
• Riktiga vänner (såna där som du kan lita på i vårt och torrt)

                                                                                                                                                  Sopprot

• Virusskit (som lurar bakom min näsa och i min hals)
• Att den/de som gör fel aldrig vågar stå för de(t) misstag den/de har gjort utan alltid skyller ifrån sig
• Lekar klockan sju på morgonen (tystnad, tack!)
• Alla som var ensamma i jul (det gör mig ont för jag vet ett par stycken!)
• Hot (nej jag vägrar att göra som ”du” säger!)

Read Full Post »