Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 1 december, 2010

Ja ordet

kröppa

i rubriken är alltså östgötska och betyder på svenska

kroppen.

Ja och hur är det nu med den då? Jag skriver så ofta om hur ledsen jag är, besviken, arg eller till och med glad och flamsig. Men hur ÄR det egentligen med kröppa idag? För att börja uppifrån:

  • Huvet. Tja det är ju som det är inuti. Utanpå är håret platt och elektriskt av kylan.


Ungefär sån här platt och elektrisk frisyr har jag idag.

  • Ansiktet. En och annan finne bevisar bara hur ungdomlig jag är! Näsan är lite täppt på grund av kylan.
  • Halsen. Rynkig här och var och en finne har växt fram i nacken. Oskönt!
  • Axlarna. Rätt OK, faktiskt.
  • Titsen – vill jag inte diskutera här eftersom jag FÖRSÖKER att ha en tämligen sedesam blogg. (Jag lyckas inte alltid…)
  • Magen. Den är stor och mätt just nu efter kyckling, ris och het sås med berberi och lite andra kryddor.


Så här såg magen ut för ett par år sen.

  • Ryggen. Har en jobbig leverfläck eller vad man nu ska kalla skiten som kliar och svider. När jag nu kommer åt den…
  • Armarna. Gäddhänget gungar.
  • Händerna. Torra som fnöske i handflatorna och osköna självsprickor på båda tummarna.
  • Stjärten. Fryser jag om trots dess omfång. Glädjande nog börjar min avföring från och med idag anta en mer normal färg. Ifall du ville veta detta skitfakta.


Baken trivs bäst i mysbralla, men är frusen idag.

  • Blodet. Jorå, det pulserar och försöker dra åt sig de nya vitaminerna.
  • Benen. Spåret efter den megastora tromboflebiten finns där mellan övriga kratrar.


En liten glimt av den bleknande tromboflebiten.

  • Fötterna. Är lika stora som igår och har VITA TUBSOCKAR på sig bara för att reta alla modefixerade.

Så. Det var kröppa, dä. Hur ä dä’ mä din kröpp, dö?*

                                                                                                                                                         *Hur ä dä mä din kröpp, dö? = Östgötska; betyder Hur är det med din kropp, du?

Read Full Post »

Varning för snusk!

Två konstnärer i Argentina har retat upp Barbies tillverkare. Orsak: Barbie har placerats nakna i situationer som kan uppfattas som lesbiska – i en kalender. (Det där med ”lesbisk situation” skulle jag vilja veta mer om!)

Barbies tillverkare Matell är skitförb… jättearg på konstnärsduon Brother Ad School – Breno Costa och Guilherme Souza. Dels därför att Barbie är naken i deras kalender och dels för att hon visas i poser som kan uppfattas som lesbiska. (HU då, bäst alla småflickor aktar sig så de inte blir lesbiska! Såna vill vi ju inte ha i samhället! *ryyyyys*)

Konstnärerna säger att deras Barbiekalender ska ses

[…] som en reflektion över hur sex används som försäljningsargument för allting i dagens samhälle.

Konstnärerna hävdar också att de har en överenskommelse med leksakstillverkaren Matchbox som ägs av Matell att de skulle få använda Barbie i sitt konstprojekt. Men på Matell är man som sagt skitförb… jättearg och tänker agera juridiskt!

Jag undrar vad Ådi och Lilla Annas skapare säger om denna bild, arrangerad av yours truly:


Snusk-Ådi och Snusk-Lilla Anna i en… snuskig pose, arrangerad av Tofflan.

Read Full Post »

Fy fadderullan så kallt det är! Jag hämtade Fästmön vid jobbet när hon slutade i eftermiddags, men pallade inte att sitta kvar. Så trots sittunderlaget höll jag på att frysa ars**t av mig och hoppade in i entrén till hennes jobb. Precis då kom hon med hissen och jag fick följa med ner i mörka källarvalven till omklädningsrummet.

Det blev en tur till ICA Solen där vissa förnödenheter inhandlades. Jag köpte även bordskyckling för en hyfsad billig penning – det blir två middagar för mig. Följde med upp och bjöd in mig själv på en fika i Himlen.

I kväll ska Anna och Lillan baka till den senares högtidsdag på fredag. (Det har väl inte undgått nån att vi får ytterligare en myndig person i familjen då?) Därför följde jag planen och åkte hem till mig efter kaffet. Men först fick jag skämmas för att jag hade parkerat så snett och Uppsalahem ringde Anna för att be mig flytta bilen så den bredvid kunde komma in… Pinsamt! Jag blir själv skitilsk på folk som ställer sig för nära. Men i det här fallet är jag delvis ursäktad med att Uppsalahem inte plogar parkeringsplatserna – med viss parkeringsanarki som följd.

Tog med mig Slaktar-Pojken inklusive en påse slaktavfall, luktade det som. Den unge mannen släppte jag av vid ICA Solen (undras om inte vi är jättestora kunder där..?) och innan dess hade han släppt avfallspåsen i soprummet.

Det blev gamla vägen hem – och naturligtvis kom tåget med bomfällning som följd. Passade på att fota lite med den tejpade mobilkameran genom bilfönstren.


Bomfällning i tjugogradig kyla innebär att jag faktiskt inte stänger av motorn. Men idag gick det fort, så jag klarade nog enminutersregeln för tomgångskörning!

                                                                                                                                                   Solen sjunker tidigt nu om dagarna. Vände mobilkameran ut mot ett snörikt landskap. Så vackert, men så kallt…


En vintereftermiddag som denna sjunker solen snabbt.

                                                                                                                                                          Ska strax sätta på ugnen så jag får upp värmen från 18 grader i köket, men först blir det nog en pingel till lilla mamma.

Därpå åter till jobbsökeriet. För det är väl ingen som tror att jag ligger på latsidan där? Idag sökte jag fem jobb före klockan tio och nu ska jag söka några till. Om jag är hoppfull? Nej, det är jag inte, men tro inte att jag sitter och beklagar mig och inte försöker.

I afton blir det del två av Maria Wern-deckaren på TV4, Stum sitter guden. Jag var ju inte särskilt imponerad av första delen, utan föredrar att läsa Anna Janssons böcker, men ändå vill jag förstås se slutet!

Read Full Post »

Det är så många som tycker saker om Marcus Birro. Det är så många som tycker att han är på ett visst sätt. Det är så många som tycker – trots att de inte känner honom alls. Och nu ska jag tycka om Marcus Birro. Jag ska tycka OM Marcus Birro.

Jag följer Marcus Birros blogg sen ganska lång tid tillbaka. Och jag missar aldrig hans krönika i en av kvällsblaskorna. Det är hans skrivande jag bara älskar. Hans sätt att så naket och öppet återge det han känner och tänker kan inte annat än gripa tag om ens hjärta. Dagens krönika handlar till exempel om att det blir en vit jul med barnen. Läs den! 

Ett tag ploppade Marcus Birro upp överallt, framför allt på TV. Jag tittar varken på fotboll eller på Lets dance, inte heller på På spåret. I det ena programmet blev han kallad dålig förlorare, i det andra hånad för att han vann. Sen kom hans senaste bok ut, Att leva och dö som Joe Strummer. Nu sist har han gjort en drömturné med Wayne Hussey. Och så har han gjort slut med Norrköpings Tidningar efter en taskig recension av hans bok. Den recensionen VAR taskig. Jag har inte läst boken, jag har inte läst nåt annat av Marcus Birro än hans underbara krönikor, men kritikern recenserade Marcus Birro, inte hans bok. Jag tycker (!) att Marcus Birro gjorde rätt som slutade blogga hos Norrköpings Tidningar.


Marcus Birros senaste bok finns på min önskelista.

                                                                                                                                                       Många tycker saker om Marcus Birro. Han är si, han är så. Frågan är hur många av alla tyckare som känner honom. Jag har noterat en känslig själ. Jag har noterat en känslighet mot kritik. Inte för att jag vet vad denna känslighet kommer av, men om jag går till mig själv handlar MIN känslighet om vad jag har med mig i mitt bagage. Att ständigt bli påhoppad under perioder av sitt liv sätter sina spår.

Med detta inlägg ville jag säga främst fyra saker:

  • Läs Marcus Birros krönikor i Expressen/på nätet.
  • Ja, jag vill läsa hans nya bok.
  • Tro inte att du känner Marcus Birro.
  • Marcus Birro – in my heart – för det han skriver!

Read Full Post »

Den 1 december är dagens datum. Det är också den internationella aids-dagen. Den ger oss nåt att tänka på.


Röda bandet symboliserar aids sedan 1991.

                                                                                                                                                             Idag är det inte längre så att ett besked om hiv är en dödsdom. För sjukdomen kan hållas tillbaka med bromsmediciner. Men det är fortfarande så att hiv ofta inte upptäcks. Så många som en tredjedel av alla hiv-positiva i Sverige vet inte om att de är smittade.

Om hiv upptäcks i tid kan man leva nästan som vanligt med hjälp av medicinerna. Men troligen får man ett kortare liv än en frisk människa. Men trots att kunskaperna om sjukdomen har blivit bättre och att den gamla hiv-rädslan har minskat finns ändå många fördomar. Och användandet av kondom har INTE ökat.

Idag är det bara gravida och blodgivare som testas regelmässigt i Sverige. Hur det är ute i övriga världen varierar säkert.


Ett enkelt och tämligen billigt tips att slippa bli smittad av hiv är att använda kondom.

                                                                                                                                                             Hiv smittar genom samlag eller blod eller vävnad från en smittad person. Det kan dröja år innan man blir sjuk, vilket försvårar upptäckten av sjuldomen. Sjukdomen innebär att immunförsvaret är nedsatt vilket gör att man får infektioner. Dessa infektioner ger sjukdomen aids. Hiv går som sagt inte att bota, men med bromsmediciner kan man fördröja utvecklingen av sjukdomen.

I Uppsala uppmärksammas den internationella aidsdagen den 1 december så här:

  • Klockan 14 – 16 Ljusmanifestation på Stora Torget.
  • Klockan 16 – 17 Föreläsning: Fakta om hiv. Stadsbiblioteket.
  • Klockan 17 – 18 Föreläsning: Aids – en säkerhetspolitisk fråga? Stadsbiblioteket.
  • Klockan 18 – 19 Föreläsning: Att leva med hiv. Stadsbiblioteket
  • Klockan 19 – 22 Mingel med buffé på Orange.
Källa till programmet: Upsala Nya Tidning

Idag sätter jag på mig mitt röda band. Uppmärksammar du dagen och hur?

Read Full Post »

Idag är det verkligen, som rubriken säger, skitkallt. När jag skuttade ur sängen strax efter halv sju var det -20,6 grader. Ute. Inne var det 18 grader plus, men det kändes som minus det också. Och som du ser har inte mycket hänt. Den här bilden tog jag ungefär kvart i åtta i morse:


Utomhustemperaturen överst, temperaturen inne i köket nederst, idag klockan 7.45, ungefär.

                                                                                                                                                    Fästmön var så smart och kom på att vi skulle ta ut sittunderlag i bilen. Som tur var äger jag två. Och det var faktiskt väldigt skönt för rumpan! För även om man har elektriska sätesvärmare tar det ju tid innan sätena blir uppvärmda. Så detta frystips skickar jag vidare. Sittunderlag kan man köpa lite varstans för bara ett par tior eller så och funkar hur bra som helst!

Måste trotsa kylan och ge mig ut igen lite senare till Tokerian. När man har kontakt med a-kassan går det som bekant åt mycket frimärken och mina tog slut igår. Dessutom har jag en jobbansökan som ska gå med snigelpost, otroligt ovanligt nu för tiden. Men det händer ungefär en gång i halvåret. Vidare behöver jag inhandla mer julpapper och så sedvanliga kvällsblaskan med tillhörande TV-bilaga.

Idag har jag vänt blad i min snigga ICA Maxi-almanacka från Metropolen Byhålan och med stora bokstäver läser jag DEN TOTALA FÖRNEDRINGEN. Kan bara säga GRATTIS till alla som önskade mig olycka. Jag lever i ett helvete varje dag och om inte nånting brister inuti så är jag rädd för att jag lägger mig att sova i en snödriva en av dessa dagar. Det skulle göra en hel hoper människor lyckligare om jag inte fanns på denna jord och det skulle onekligen lösa en massa problem.


En mycket skör tråd har jag vandrat på sen januari 2009.

                                                                                                                                                        Det är en mycket skör tråd jag har vandrat på sen mitten av januari 2009 och den är inte precis mindre skör från och med idag. Jag vet inte varför jag skriver det här på min blogg, jag borde kanske hålla det inuti, men det lättar på trycket i bröstet att skriva av sig. Och jag skriver detta för min egen del, en sorts kallt konstaterande. Jag behöver inga kommentarer på detta, det slutgiltiga beslutet är mitt och mitt ensamt.


Jag är kall och ensam i det här beslutet, precis som älsklingsträdet utanför.

                                                                                                                                                                 Jag har gjort de saker jag behövde göra för andra under den här tiden, så jag kan med gott samvete sluta mina ögon för gott. Problemet är bara att jag trots allt vill fortsätta leva, men om jag inte får hjälp nånstans ifrån, måste jag ta saken i egna händer.

Det näst sista jag ska göra också är att tala om för världen vilka som slog i spikarna i min kista. Det ska inte tigas ihjäl. Jag kan inte mutas eller tvingas till tystnad med påtryckningar. Jag har inget att förlora, tänk på det.

Read Full Post »