Test: Haru koll på TV-serierna???

Dags för ett tramsigt litet test igen. Den här gången handlar det om TV-serier. Från 1980-talet…

Kanske Tofflan dök upp på TV redan på 1980-talet???

                                                                                                                                             Upplysningsvis hade jag 20 rätt av 24 möjliga. Det är väl rätt godkänt, eller?

Read Full Post »

Nu är jag värd en rackabajsare. Minst!

Ja som rubriken säger, nu är jag värd MINST en rackabajsare! Fast jag ska ingen ta, för jag är inte sugen. Ville bara skryta över det Under Av Effektivitet som är… jag.

Förmiddagen ägnade jag åt att städa och ”julmöbla”. Det senare hann jag bara nästan klart, så jag avslutade med att slänga ut garntomtar här och var där man kanske minst förväntar sig att se en tomtej***l i afton. För jag behövde duscha och tvätta håret innan jag hämtade Fästmön för en inköpsrunda av säsongsbetonade presenter *wink wink, nudge nudge, get the picture?*

Först for vi till… låt oss säga ett leksaksvaruhus. Jag har ju redan handlat klart mina klappar, men Anna hade några att införskaffa (hon har ju liksom fyra barn och alla vill fortfarande vara barn när det är julafton, typ). Men lite sugen blev jag på det här spelet. Är det nån som har testat det???

”Barbro, spelet som går över gränsen…” lät ju lovande, men tyvärr hade jag inga pengar till det.

                                                                                                                                                              Det första leksaksavaruhuset hade inte mycket annat som var intressant, så vi for vidare, bland annat till… ett ANNAT leksaksvaruhus. Vid kassan kände jag mig iakttagen. Vände mig om och fick då syn på detta hiskeliga troll.

Ett lyckotroll i barnstorlek! Hujedamej, för att härma en viss piga.

                                                                                                                                                         Nästa etapp på inköpsresan blev… leksaksvaruhus nummer tre. Där fanns väl en del intressanta saker, men gulligast var nog denna ”katta” som jag fotade och mms:ade till Fru Hatt – hoppas hon fick bilden till sin mobil???

Bilen spelade musik när man stod nära den och blinkade med lysena.

                                                                                                                                                          Vid det här laget hade våra magar börjat knorra lite, så vi svängde in till XL-grillen och åt onyttigheter med stark sås (så nu har stora törstsjukan drabbat mig, i vart fall…). Men TACK för maten, älskling som bjöd! ♥

Så var det dags att shoppa vidare. Anna gick i andra affärer än jag, för jag utnyttjade krediten på mitt ICA-kort och handlade lite julmat till. Nu fattas bara det mest väsentliga – en skinka! Eftersom det bara är mamma som ska äta grisen letar jag efter en rätt liten sak. Men det är visst lögn att hitta nån! Jag vägrar att köpa gris på 2,5 – 3 kilo för en person.

Sista etappen på inköpsresan var att hämta två stycken paket på ICA Heidan. Och trots ett litet retsamt korrfel (en textrad som låg för nära en bild) blev jag väldigt nöjd med Världens Dyraste Namnsdagspresent som jag har ”gjort” alldeles själv, nästan,  till mamma. Mamma har nämligen namnsdag strax efter nyår och jag har layoutat och låtit trycka en grej i kombinationen ”bok” och ”foton”. Lova att inte säga nåt till mamma!

Klockan var närmare halv sju när vi ramlade in med alla påsar här hemma. Anna har suttit och strukit på sina listor och jag har, förutom att slänga ut tomtej****r, betalat två räkningar (lagt in på nätbanken för betalning senare), slagit in en namnsdagspresent och fikat med Darlingen. Det var så att vi i princip totalt glömde bort att det var Lucia igår, men idag skedde två Luciaunder:

1. jag hittade en liten keramiklucia i julsakslådan som jag inte hade saknat (hade ställt fram en stjärngosse och två tärnor, men lucian hade jag missat…)
2. Anna köpte var sin lussekatt som vi smaskade i oss tillsammans med kvällskaffe och några ischoklader (man måste ju kvalitetstesta julgodiset)

Nu blir det softning och Desperate Housewives klockan 21 för Detta Under av Effektivitet. Anna sitter säkert fortfarande med sina listor och sin röda bok och hon är sååå hemlig…

Read Full Post »

Lucky no. 14?

Oioioi! Idag blev det sen lucköppning av roligaste julkalendern. Och det betyder förstås Lucky Opening (turöppning). Om du inte orkar surfa dit, kolla här:

Idag var det ganska klip(p)skt!

Read Full Post »

En hjälte har skrivit en insändare!

I dagens lokalblaska läser jag en alldeles utmärkt formulerad och klarsynt insändare, signerad med namn, av en operationssjuksköterska. Lysande! Det känns endast liiite trist att det inte finns en bra personaltidning där de anställda internt kan diskutera och ventilera knasigheter på Sjukstugan i Backen. Och den personaltidning som nu läggs ner har varit Husbondens röst i så många år nu att det vara länge sen den hade trovärdighet. (Vem, för resten, skulle ha vågat skicka in en kritisk insändare dit utan att vara rädd för repressalier???) Mycket, mycket tråkigt slut för en tidning som i begynnelsen fick flera priser och utmärkelser för att den just INTE var Husbondens röst… Och kom inte dragandes med argumentet intranät, för se tillgång till datorer på arbetstid är få i den här verksamheten förunnat. I vart fall inte majoriteten av de anställda, de som jobbar på golvet.

Insändaren, som har fått en rubrik som är halvtöntig och som jag gissar är satt av tidningen, behandlar det stora antal avhopp av chefer inom Sjukstugan i Backen. Men den behandlar också det faktum att cheferna har fått komma till tals i lokalpressen om orsakerna till att de slutar. Insändarskribenten noterar två saker i dessa  nyheter (jag vet inte om jag skulle kalla detta nyheter, men insändarskribenten gör det):

1. Chefernas klagomål över hur de har blivit behandlade
2. Framställningen av dem som hjältar

Nu kommer insändarskribenten fram till ytterligare ett viktigta faktum, nämligen:

[…] Men då blundar man för att de här cheferna själva har varit delaktiga, mer eller mindre, i den process som lett till det kristillstånd […] nu befinner sig i. De har varit tysta hela vägen, men nu när deras ledarskap ifrågasätts vänder de kappan efter vinden och motsätter sig sjukhusledningens policy. […]

Insändarskribenten menar att de chefer som har hoppat av aldrig har lyssnat på sin personal när den har försökt påtala bristande resurser, stress, arbetsbelastning och fara för patientsäkerheten.

Och så den underbara slutklämmen:

[…] Nu har det bildats en ny grupp med syfte att få […] ur krisen. Och gissa vilka som ingår i denna grupp. Jo, samma gamla ”hjältar”. Man blir bara förbannad.

Detta, kära läsare, är skrivet av en riktig hjälte, en sån som arbetar på golvet och inte von oben! BRA rutet, NRD!!!

Read Full Post »

Vad skriver jag efter förra inlägget..?

Tja, det känns som att vad jag än skriver efter förra inlägget så blir det alltför ytligt, alltför värdsligt. Men mitt liv måste ju fortsätta och uppenbarligen finns det ju folk som är mycket intresserade av det. Annars skulle min besöksstatistik inte ligga så högt som den gör. Vissa dar ligger den över 600 – och märk väl att då skriver jag nästan bara personliga dagboksinlägg, inget särskilt bitskt eller samhällsdebatterande eller ens om nån nyläst bok…

Varför har min blogg så många läsare vissa dar när jag inte ens skriver om en bok jag just läst?

                                                                                                                                                            Jag tycker inte att mitt liv är så särskilt spännande. Det är en kamp att komma ur sängen till meningslösheten varje dag, kan jag säga. Och jag vet att jag låter bitter och tråkig, men ändå läser du… 😉

Det vore så fantastiskt att få vara nöjd och glad ett tag igen. Att få känna att tillvaron inte svajar. Jag försöker och försöker, men är det inte dörrar som stängs mitt framför näsan så är det nån/verkligheten som slår mig i huvet.

Idag läste jag att Skrivrummet, där jag gästbloggade en vecka i november, ska läggas ner. Jag är ärligt talat inte så förvånad, jag har anat det en tid, men ändå. Det var en av de redaktionella bloggarna på lokalblaskan som jag gillade. Nu handlar ju inte skrivrummets varande eller inte om huruvida jag som läsare gillar bloggen eller inte, utan om tid, förstås. För ska man ha en levande blogg måste man jobba med den och publicera ofta, svara på kommentarer etc. Har man inte den tiden det krävs för detta faller bloggen så smått i glömska. Lite synd var det att blaskan inte engagerade en nära bekant till mig som är mellan två jobb (hum, hum…) att driva Skrivrummets blogg vidare – mot lite lön, den här gången. Men, men. Jag får glädja mig åt den ära det var att gästblogga där och att jag faktiskt mer än fördubblade bloggens besöksstatistik under min gästbloggarvecka! Hur som helst önskar jag Lena och Anna lycka till bryt ett ben med skrivandet i andra, mer skönlitterära genrer!

Nu börjar dagsljuset sakta strila in genom mina fönster. Ett tunt, grått ljus är det idag. Jag kommer inte undan längre. Ska jag hinna med det jag föresatt mig att göra idag måste jag börja damma NU! Sagt och gjort!

Fram med denna nu!

Read Full Post »

Eländen och lidanden, bomber och granater

I den här världen finns så mycket elände och så många lidande på flera sätt. Att livet är orättvist har vi ju en gång för alla konstaterat på en blogg nära dig. Det ÄR också orättvist att jag har värme och vatten inomhus, medan andra fryser eller får gå flera mil för att hämta dricksvatten. I dessa sammanhang blir personliga eländen och lidanden som att förgäves söka jobb och aldrig få nåt, till exempel, så futtigt. Eller att ha fått känning i sitt ben igen, där den fruktansvärda tromboflebiten drog fram nu senaste gången i somras. Det är ingenting mot att smälla av en bomb mitt i centrala Stockholm.

Att brinna för nåt så man vill gå i döden för detta är ovanligt.

                                                                                                                                                        Att brinna för nånting så starkt att man är villig att gå i döden för denna sak är otroligt nobelt – och otroligt ovanligt. Men att samtidigt vilja ta med sig en massa i sammanhanget oskyldiga människor, det är baske mig inte ett uns nobelt. Och att bli hyllad efteråt och upphöjd för sitt lidande (!) i detta sammanhang, det förstår jag bara inte. Det är inte OK att ta med sig oskyldiga i döden. Nu sist i Stockholm skedde inte det, men det kunde lika gärna ha gjort det.

Förundrad blir jag över hur en del människor resonerar också. Såna här händelser bekräftar min tro att det är farligt att vistas där ute i verkligheten, det är betydligt tryggare och skönare här hemma. MEN… Om jag stänger in mig på grund av presumtiva dåd då har ju den som vill göra illa fått rätt och DET är inte heller OK. Samtidigt blir jag också förvånad när människor på gatan uttrycker sin förvåning över att det kan

hända HÄR!

Precis som att vi skulle vara en isolerad plats där inget ont kan inträffa. Dags att vakna nu, liksom. Det dan jag totalt tappade tron på att det är säkert där ute var den 28 februari 1986 när Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme mördades mitt i centrala Stockholm. Då insåg jag att vi är baske mig inte förskonade från ondska.

Vi är inte förskonade.

                                                                                                                                                           Det jag vill säga med detta inlägg är att jag inte förstår dem som är förvånade att fenomenet självmordsbombare kan upptäckas i vårt land. Och jag kan heller inte förstå dem som rycker på axlarna och tror att det var en engångsgrej. För det tror inte jag. Det mördas och has ihjäl oskyldiga lite varstans i landet, av olika orsaker. Och våld och mord på oskyldiga sker även utanför vårt lands gränser. Men jag undrar om vi har slutat bry oss. Det sker ju så mycket, så ofta. Kanske dådet i Stockholm får oss att tänka lite. Att förhoppningsvis tänka att död inte nödvändigtvis visar att man brinner för en sak utan att det kan vara ganska oförståeligt. Ett liv slocknade – det kunde ha blivit fler. Som jag ser det förgäves. Om det nu inte var en ögonöppnare. Men ett liv för att komma till insikt, det är en dyr insikt, det…

För övrigt tror jag inte heller på mord på skyldiga, bara så att ingen missuppfattar!

Läs även andra bloggares åsikter om självmordsbombare i Stockholm

Read Full Post »