Redan innan svininfluensehysterien bröt ut förra året var jag skeptisk. Skeptisk mot vaccinering, mot massvaccinering. Och alla märkliga regler och framför allt, konstig information.
Det började med en debatt redan på sommaren om huruvida vaccinet skulle vara gratis eller inte. Politikerna i riksdagshuset ville INTE betala för gemene mans vaccin. I augusti började man diskutera hur farlig svininfluensan var egentligen och om det verkligen var nödvändigt att vaccinera sig. Så småningom kom vaccinet. Och först ut var den enda av Socialstyrelsen prioriterade gruppen, den svårt sjuka gruppen… vårdpersonal..? Men..? Politikerna på riksnivå började ge med sig och bestämde sig för att ge lite ”fickpengar” till länens vaccin.
Men så dröjde vaccinet och det dröjde med information om vaccinet. En person avled och nu började allmänheten bli orolig. Men var var informationen? När vaccinet väl kom köade folk flera kvarter för att få ”en spik i armen”. Då skedde det märkliga att man i vårt län införde en förunderlig gräddfil av personer som gick före i vaccinationskön: politiker och ”nyckelpersoner” bland dem som arbetar administrativt med vård i vårt län. Jag trodde inte det var sant när jag läste om det, men det var det. Folk vaccinerade sig till exempel av det skälet att de har småbarn. Men hallå! Är småbarn en svår och/eller kronisk sjukdom? För en sån prioritering – att de med vissa svåra och/eller kroniska sjukdomar skulle få vaccin först – vore ju den rimliga – när man nu insåg att vaccinet inte skulle räcka. Efter en del debatt i lokal media gjordes en omprövning av det lokala beslutet, men då var det ju massor av de tidigare prioriterade, typ småbarnsföräldrar, som hade hunnit få vaccin…
Gräddfil har jag i matlagningen. Andra typer av gräddfiler avskyr jag.
Sen insåg man plötsligt att man kanske skulle informera allmänheten om vaccinationen. För kanske var det så att de allra flesta, inklusive mig själv, ganska snabbt insåg att man faktiskt inte behövde ta vaccinet. Är man normalt sett fullt frisk för övrigt, så… I vart fall kom märkliga annonser i stort format. Själv blev jag bara förvirrad när jag läste. Och när jag, som omfattades av gruppen ”alla”, fick möjlighet att vaccinera mig var det inte särskilt svårt att avstå. Vaccinet tog ju slut då, dessutom. (Och gräddfilen till vaccinet kunde inte utredas på grund av lagen om kommunalt självstyre. Men gräddfilen BLEV ändå anmäld.)
Okejrå, jag ÄR rädd för nålar, men varför ska en fullt frisk Toffla vaccinera sig när det finns människor med svåra och/eller kroniska sjukdomar som bättre behövde vaccinet?!
Efter allt detta ståhej kring nåt som mig veterligen aldrig blev nån pandemi (och jag vägrar att tro att detta beror på att man vaccinerade sig, jag känner faktiskt ingen som vaccinerade sig förutom mamma och Fästmön, båda med kroniska sjukdomar) blir jag därför beklämd när jag läser några föräldrars insändare i Svenska Dagbladet. Ett gäng föräldrar, som lät vaccinera sina barn. Barn, som nu drabbats av narkolepsi – en livslång plåga. Hos Läkemedelsverket finns ett femtiotal anmälningar om narkolepsi som biverkning till vaccinet. Föräldrarna, som känner sig lurade av informationen – eller ska vi nu inte enas om att det var desinformation? – kring vaccinationerna och kräver att staten som ansvarig ser till att barnen får hjälp. Problemet är tyvärr att några biverkningar räknade man inte med och därför kan föräldrarna/barnen inte heller räkna med skadestånd för livslångt elände. Kan de räkna med annan hjälp, tro???
Personligen är jag glad att jag inte vaccinerade mig. Jag är trött ändå, men av andra orsaker. Och myndigheters dumheter, gräddfiler och diverse annat krångel gör mig inte direkt piggare…
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 