Dags för återbesök och besked
Z och jag kliver nervösa in på kirurgmottagningen och träffar en tredje kirurg på den här resan, Anders Olsson. Han talar om för mig att allt ser bra ut, det är inte cancer! Vilken lättnad, vilken lycka, helt otroligt, jag var säker på att jag hade drabbats av cancer!
Han undersöker såren, tre stycken, en från lymfan och de två efter de bortopererade knölarna.
Vi har planerat en resa till Turkiet och han önskar oss trevlig resa.
Ut därifrån, mot stan för att fira. SMS, telefonsamtal på vägen, till barnen, vänner, jobbet, alla jublar. Vi sätter oss på en uteservering, det är en varm skön augustieftermiddag. SMS:en bara strömmar in, telefonen ringer hela tiden, alla vill gratulera. Trötta och omtöcknade skiljs vi sen åt och åker hem. Jag sitter bara hemma, helt borta i huvudet, är detta sant? Jag är frisk!
Morgonen därpå
Jag väcks av att telefonen ringer.
”Hej, det är Anders Olsson, hur är det?”
En tiondels sekund hinner jag tänka:
”Varför i helvete ringer han till mig, han har väl ingen anledning?”
Jo, det har kommit ”mer information”, kan vi komma dit idag kl 14? Jag försöker fråga, han svarar inte, han har inte pappren framför sig just nu. Jag säger att Z har tagit ledigt senast igår för min skull, hon jobbar i Stockholm, hon kan inte ta sig hit nu igen, jag kommer ensam. Man kunde nästan ta på tystnaden i andra änden. Jag ringde ändå till Z, hon skulle ta första bästa tåget till Uppsala, den ängeln.
När vi kommer in har jag onda aningar och undrar vad det kan vara, beskedet kan de ju inte ändra, han hade ju pappret i sin hand, de kanske ska behandla i alla fall för säkerhets skull?
Väl inne ser vi att bröstsköterskan ska vara med. Jaha, då blir det alltså behandling, det är ju hon som ordnar sånt.
Och behandling blir det – för jag har cancer i alla fall!!! Den där informationen som nu har kommit fram visar sig vara provsvar på den knölen som jag från början sökte för. Samtidigt (!) som vi satt hos honom dagen innan pågick bröstronden och där satt patologen med, med mitt provsvar… Beskedet jag fick dagen innan gällde den andra, lilla knölen som upptäcktes i ultraljud.
Ja, vad gör man, hur beskriver man ett chocktillstånd? Jag vet inte, golvet under mig försvinner. Min första tanke är hur ska jag någonsin kunna berätta detta för mina barn, de som igår, efter en även för dem olidligt lång och nervös väntan, var så lyckliga och lättade över beskedet?
Z, som själv arbetar inom vården, ifrågasätter deras rutiner, hur är det möjligt att sånt här händer? Bröstsköterskan talar om att om jag vill, kan jag anmäla dem. Z påpekar att det första som ska göras är att de går igenom sina interna rutiner. Därefter ska jag som är drabbad få reda på vad som har brustit och vad de tänker göra så att det inte händer igen. Hon kräver ett möte dit jag kallas, efter att de har gått igenom händelsen. Kirurgen lovar att så ska ske.
Vi går tysta därifrån, nya SMS, nya telefonsamtal. Ilskan växer. Vad är det för en fullständigt inkompetent kirurg som inte kan läsa i journal och se att jag hade TVÅ knölar? Och, framför allt, när han undersöker såren, inte ens då fattar att det är TVÅ operationssår- men bara ETT provsvar. Att kastas på det här sättet mellan först rädsla och ovisshet, sedan glädje och lycka och slutligen rädsla och förtvivlan igen är mer än man kan stå ut med!
Förklaring?
Jag får tid hos onkologen efter en månad och samma dag ska vi träffa Anders Olsson och hans chef Fredrik Wärnberg och förhoppningsvis få veta vad de har kommit fram till.
Men mötet ger inte mycket. Våra krav var ju att de skulle ändra på sina rutiner vad gäller tid för återbesök, att det inte sker före bröstronden. Det går inte att ändra. Ibland dröjer provsvaren länge, men patienten ska inte behöva vänta alltför länge på återbesök, är förklaringen. Patienten ska alltså hellre ränna där flera gånger? Det tror jag inte någon patient vill!
I mitt fall borde jag ha kunnat få återbesökstiden EN dag senare när ronden hade hunnit bli klar.
Jag ifrågasätter även kontinuiteten. Hade jag haft en och samma kirurg hela vägen i stället för en före operationen, en annan som opererade och en tredje efter operationen, tror jag inte detta hade hänt. Jag får medhåll, men det går inte att få sådan kontinuitet på grund av att det är så mycket annat kring mottagning, operationer, akutverksamhet. Alltså, inget kan göras för att undvika sådana här misstag. Men detta kan ju hända igen! Någon Lex Maria–anmälan är inte heller aktuell. Dokumentationen i journalen från detta möte är mycket knapphändig:
”Vi går igenom vad som hänt och logistiken kring bröstrond och mottagningsbesök. Patienten och hennes väninna är förstås missnöjda med att informationen blir felaktig vid första besöket.”
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 