Kritiker – tillgång i organisationen?

Ett inlägg om kritik, grundlagsskydd och hur man kan använda kritik konstruktivt.

Kritik som handlar om jobbet förekommer nog på alla arbetsplatser. Man pratar i fikarummet, man pratar med sina förtrogna, man pratar med sin chef. Och ibland lyftar man sin kritik högre eller kanske till media. Vårdförbundet har en intressant artikel om detta i sin webbtidning Vårdfokus. Det intressanta med artikeln är kanske mest det faktum att arbetsgivaren rekommenderas att använda kritiken i stället för att bryta mot grundlagen genom att efterfråga källa…

Munkavle på?

En medarbetare som arbetar inom offentlig sektor har rätt att framföra kritik. Men trots att vi i Sverige har meddelarfrihet och meddelarskydd inskrivet i våra grundlagar försöker chefer ofta både jaga rätt på källan – om den är anonym – och lägga munkavle på de anställde. Sophie Thörne är arbetsrättschef på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I artikeln menar hon att detta beteende kanske beror på okunskap. En chef kanske inte har onda avsikter, utan kanske är pressad och stressad av att det är oroligt på jobbet samtidigt som media trycker på utifrån.

Men det intressanta i den här artikeln är Sophie Thörne rekommenderar cheferna att vända lite på steken. Att fånga kritiken i stället för att ifrågasätta den. Hon säger bland annat:

[…] En chef får inte utöva påtryckningar på den som har framfört kritik, men kan kalla till samtal för att få veta mer. Det kan ses som en del av ett kvalitetssäkringsarbete. […]

Kanske finns det anställda som skulle bli lite smått oroliga om de hade framfört kritik och min chef ville träffas och prata om det. Men har man gått ut offentligt med kritiken är man ju, så att säga, redan avslöjad. Och det samtal chefen kallar till måste ha ett tydligt syfte så att det inte upplevs som ett hot eller ett straff.

Vad händer med chefer som kritiserar kritikerna bland de anställda då? Tja, även om det är förbjudet…

[…] Brott mot efterforskningsförbudet och mot repressalieförbudet, som är en förstärkning av meddelarfriheten, är straffsanktionerat. […]

…händer det inte särskilt mycket, enligt Sophie Thörne:

[…] Att ingripa mot anställda för att de har använt sig av meddelarfriheten kan leda till åtal. Men jag kan inte komma på att något fall har lett till fällande dom […]

Min personliga uppfattning är att kritik helst bör framföras internt i organisationen, inte i media. För att ta ett fiktivt exempel: Om jag upplever att arbetet på min avdelning inte fungerar optimalt och att avdelningen ofta får kritik från andra avdelningar kring allt från närvaro och bemötande till utförda arbetsuppgifter är det ju smart om jag först försöker prata med mina berörda kollegor. Om det inte gör nån skillnad eller om det av nån anledning inte går, vänder jag mig till chefen. Sätts ingen process igång från det hållet går jag till chefens chef. Kanske. Är det ett större problem än i mitt exempel ovan, det vill säga om människor far illa eller riskerar att skadas eller dö, går jag utanför organisationen. Media kanske inte är mitt första val då heller.

Men är det ett problem som borde kunna lösas internt bör det också lösas där. Och finns det ingen vilja att lösa problemet inom varken avdelningen eller via chefen, då skulle jag söka mig därifrån. För hur skulle jag kunna göra ett bra jobb på en arbetsplats där jag upplever att arbetssättet inte fungerar?

Vad tycker du om kritik på arbetsplatsen??? Vågar du kritisera öppet? Finns det något läge där du skulle gå till media eller någon instans utanför organisationen?Skriv gärna några rader i en kommentar, jag är nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Den Svarta Boken: Fårost- och tomatsåslasagne

Nu ska jag öppna Tofflans Svarta bok för dig…

Nu öppnar jag!

Det här är en bok jag började skriva 1999. Jag skulle gärna lägga ut hela förordet till boken här, men då blir somliga så arga, så arga. Och jag har lovat mig själv – jag faller inte för påtryckningar och hot – att inte ge dessa energitjuvar och elakingar nån mer plats i den här bloggen. Därför får du bara en del av förordet – och jag nästan HÖR hur ditt ögonbryn åker upp…

[…] Tanken med den här boken är att sudda bort ordet ”bördor” vad gäller matlagning. Här har jag samlat, i stor oordning, ett antal enkla och ganska billiga recept. En del rätter har jag komponerat själv, andra har jag fått […] Och jag har provat att laga alla rätterna själv! […]

Det trodde du inte, eller hur?! Men nu öppnar vi den! Det recept jag bjuder på den här veckan är dedicerat till Lisa Gräns, en av dessa ödmjuka läsare som inte kommenterar så ofta, men som ibland mejlar och som jag faktiskt har träffat IRL också!

En originalsida i Svarta Boken.

Var lugn! Jag kan nästan inte själv läsa kråkfötterna, men nedan kommer receptet. Det är för övrigt helt fritt från hästkött, ja faktiskt helt fritt från kött överhuvudtagt…

Fårost- och tomatsåslasagne
(fyra portioner)

Vad behövs?
2 gula lökar

2 – 3 klyftor vitlök

2 burkar krossade tomater

2 buljongtärningar

200 gram fårost

salt

svartpeppar

piri piri eller stark paprikakrydda

2 Kelda ostsås till pasta (Ja jag är lat! Ostsås som man gör själv har för övrigt en tendens att bränna fast i kastrullen. På det här sättet slipper du försöka få ren en brändost-kastrull…)

12 lasagneplattor

riven, lagrad ost

matfett

Redskap:
Kniv

skärbräda

konservöppnare

vitlökspress

rivjärn

slev

ugnsfast form

kastrull, 2 – 3-liters

Börja med att sätta ugnen på 225 grader. Gallret ska vara längst ner i ugnen. Skala och hacka löken. Skala vitlöken. Smält lite matfett i en stor kastrull. Fräs löken tillsammans med pressad vitlök. Peppra. Krydda med lite piri piri eller stark paprikakrydda. Häll i tomaterna. Smula i buljongtärningarna. Koka i cirka fem minuter. Rör om då och då.

Smula i fårosten. Salta och peppra. Det behövs inte så mycket salt eftersom osten och buljongen är salta!

Smörj en ugnsfast form. Häll i tomatsås, ostsås och lasagneplattor i några lager. Sluta med tomatsås. Strö över riven ost.

Grädda nederst i ugnen i cirka 30 minuter.

Min kommentar: Mums! Servera med sallad, gärna med oliver!

Livet är kort. Ibland förvånar jag till och med mig själv.

Read Full Post »

Debatt om debattartiklar inom politiken – och lokalpressen

Just nu rasar (!) en debatt lokalt om debattartiklar. Upprinnelsen är att en Knivstamoderat skrev en debattartikel som infördes i lokalblaskan. Bara det att en Uppsalamoderat ansåg att åsikterna i artikeln gick emot politiken som moderaterna i Uppsala för. Knivstamoderaten blev mejlledes tagen i örat av sin uppsalienska moderatkollega.

Om detta är det väl inte så mycket att orda. Ett klokt parti har högt i tak och VÄLKOMNAR debatt även inom de egna leden. Som informatör kan jag ha synpunkten att det kan vara SMART att informera ledningen i förväg om att man har skrivit en debattartikel om X och skickat in den till Y-tidningen. Bara för att ledningen ska kunna vara beredd ifall även den får frågor. Mer än så behöver det inte vara.

Lokalblaskan har för övrigt kollat med de andra partierna. Inga andra ställer så hårda krav på granskning av debattartiklar som moderaterna. Några partiers ledning vill gärna se artiklarna i förväg om de undertecknas med partiets namn (Vänsterpartiet). I valtider kan det vara extra viktigt att man ger rätt budskap så det inte blir förvirring eller intern konkurrnes (sossarna och miljöpartiet). En del partier har inga särskilda regler mer än att man bör följa partilinjen (Centern, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna). Klokast inställning tycker jag att Folkpartiet har vars ledning gärna vill att gruppledarna ska bli informerade i förväg om kommande debattartiklar.

Men moderaterna i Uppsala kräver att få granska ALLA debattartiklar som skrivs – inom egna partiet, får man gissa, annars tar man sig för sin panna rejält… [dålig formulering i artikeln!] – innan artiklarna trycks. Eller så var det tills fram till nu. Då skulle partiledningen i Uppsala AVGÖRA vilka artiklar som skulle få publiceras i Upsala Nya Tidning. Nu menar ledningen att alla artiklar som ska publiceras lokalt först ska passera FULLMÄKTIGEGRUPPEN.

Ska allt politiskt som skrivs i debattväg förhandsgranskas av partiledningen?

                                                                                                                                                             I detta läge händer det nåt som inte är OK. Tidningen betraktas som politikernas maktredskap. Heder därför till UNT som i sin ledarspalt skriver bland annat följande idag:

[…] Vi vill därför med skärpa framhålla följande: Det enda mandat som gäller för UNT är det som finns i tidningens bolagsordning och i våra kontrakt som chefredaktörer. UNT:s uppgift är att på nyhetsplats, likaväl som på ledar-, debatt- och insändarplats, införa material som vi anser är relevant och intressant för läsarna. Syftet med debatt är att olika åsikter ska brytas mot varandra, inte att goidkända partiföreträdare ska redovisa lokalt godkända ståndpunkter. Var och en, moderater lika väl som andra, oavsett var de bor i landet, som vill skicka in debattinlägg eller insändare till UNT ska veta att vi aldrig kommer att fråga om dessa är godkända av någon förträdare för komunledningen i Uppsala eller för Modrata Samlingspartiet. Var och en som skriver ett intressant inlägg komer att få det bedömt på samma villkor som andra. […]

Ord och inga visor och dessutom BRA rutet, Håkan Holmberg och Lars Nilsson, politisk chefredaktör respektive chefredaktör och ansvarig utgivare!

För övrigt är tidningens mål att sälja tidningar och tjäna pengar. Det ska vi inte glömma bort. Men en tidning med en klok ledning är inte redskap åt nån.

Däremot… Och nu kommer det lite surt från mig! Däremot har jag INTE förlåtit eller kunnat acceptera att man stänger av kommentarsfunktionen vid vissa artiklar på hemsidan plötsligt. En sak är att granska kommentarer innan de publiceras och därmed sålla bort de kränkande. En annan sak är att inte låta allmänheten föra fram sina åsikter på artikeln och dess innehåll. Att detta har skett har jag välunderrättade källors garanti för, men naturligtvis inga fysiska bevis. Mer än att jag har sett att kommentarsfunktionen plötsligt upphör. Och DET, kära lokalblaska, tycker jag INTE är acceptabelt!

I ett fall handlade det om en person som ägnat sig åt kränkningar av olika slag, i olika sammanhang. Den reporter som hade börjat rota i detta hade hittat en och annan pinsamhet, till och med kanske skandal, som sopats under bland annat en skattefinansierad matta. I stället valde man att tiga. Synd det, för detta hade varit av stort intresse för många, jag lovar. Men vem vet? Det kanske kommer en debattbok, som definitivt inte är granskad av nån ledning, skriven av en person som stått emot påtryckningar, snart. Vem vet, vem vet…

Read Full Post »

Jag känner en sån oro…

Idag känner jag sån oro inuti. Jag är fullt på det klara med vad den beror på. Man tror inte att vissa saker är sanna i dagens samhälle. Man vill så gärna tro att det som framförs i media är sanningen och åter sanningen. Men det man då glömmer bort är att det media återger är ett urval. Mycket är säkert sant av det urvalet, men genom att man gör ett urval har man redan där valt bort vilken sanning som ska serveras.

Det gör mig ont när två av tre hängs ut, när det är den tredje som bevisligen har gjort fel. Och det är mycket oroande att pressen inte står emot pressen (!) och påtryckningarna från en verksamhet som vi i samhället utser förtroendevalda till. Vi går till val när det gäller politiker, men inte när det gäller dem som ska utföra. Eller snarare de personer som ska se till att andra utför (du vet det gamla vanliga: min dräng hade också en dräng).

Jag trodde detta bara hände i de gamla öststaterna. Men det händer idag, i Sverige. Här. Det fria ordet är inte alls fritt. Pressen levererar anpassade sanningar och ett alltför snävt urval av dessa. Och jag känner en oro.

Dessutom slår jag vad om att en viss person har återvänt i tjänst den 1 mars  i ett hus där devisen

le slicka uppåt, sparka neråt!

gäller. Om jag lever då får jag se. Om jag INTE lever då, kom ihåg vad jag skrev i detta inlägg från den 2 december 2010.

Vem har makten att bestämma vilket urval som visas för allmänheten?

Read Full Post »

Skitkallt

Idag är det verkligen, som rubriken säger, skitkallt. När jag skuttade ur sängen strax efter halv sju var det -20,6 grader. Ute. Inne var det 18 grader plus, men det kändes som minus det också. Och som du ser har inte mycket hänt. Den här bilden tog jag ungefär kvart i åtta i morse:

Utomhustemperaturen överst, temperaturen inne i köket nederst, idag klockan 7.45, ungefär.

                                                                                                                                                    Fästmön var så smart och kom på att vi skulle ta ut sittunderlag i bilen. Som tur var äger jag två. Och det var faktiskt väldigt skönt för rumpan! För även om man har elektriska sätesvärmare tar det ju tid innan sätena blir uppvärmda. Så detta frystips skickar jag vidare. Sittunderlag kan man köpa lite varstans för bara ett par tior eller så och funkar hur bra som helst!

Måste trotsa kylan och ge mig ut igen lite senare till Tokerian. När man har kontakt med a-kassan går det som bekant åt mycket frimärken och mina tog slut igår. Dessutom har jag en jobbansökan som ska gå med snigelpost, otroligt ovanligt nu för tiden. Men det händer ungefär en gång i halvåret. Vidare behöver jag inhandla mer julpapper och så sedvanliga kvällsblaskan med tillhörande TV-bilaga.

Idag har jag vänt blad i min snigga ICA Maxi-almanacka från Metropolen Byhålan och med stora bokstäver läser jag DEN TOTALA FÖRNEDRINGEN. Kan bara säga GRATTIS till alla som önskade mig olycka. Jag lever i ett helvete varje dag och om inte nånting brister inuti så är jag rädd för att jag lägger mig att sova i en snödriva en av dessa dagar. Det skulle göra en hel hoper människor lyckligare om jag inte fanns på denna jord och det skulle onekligen lösa en massa problem.

En mycket skör tråd har jag vandrat på sen januari 2009.

                                                                                                                                                        Det är en mycket skör tråd jag har vandrat på sen mitten av januari 2009 och den är inte precis mindre skör från och med idag. Jag vet inte varför jag skriver det här på min blogg, jag borde kanske hålla det inuti, men det lättar på trycket i bröstet att skriva av sig. Och jag skriver detta för min egen del, en sorts kallt konstaterande. Jag behöver inga kommentarer på detta, det slutgiltiga beslutet är mitt och mitt ensamt.

Jag är kall och ensam i det här beslutet, precis som älsklingsträdet utanför.

                                                                                                                                                                 Jag har gjort de saker jag behövde göra för andra under den här tiden, så jag kan med gott samvete sluta mina ögon för gott. Problemet är bara att jag trots allt vill fortsätta leva, men om jag inte får hjälp nånstans ifrån, måste jag ta saken i egna händer.

Det näst sista jag ska göra också är att tala om för världen vilka som slog i spikarna i min kista. Det ska inte tigas ihjäl. Jag kan inte mutas eller tvingas till tystnad med påtryckningar. Jag har inget att förlora, tänk på det.

Read Full Post »