Hur gör djur, bönder och deras döttrar?

Ett uppslagsrikt inlägg.

 

Spadarvet (efter min pappa).

Närå. Jag satte inte eld på nånting vid matlagningen. I stället gapflabbade jag åt Fästmöns anekdoter från barndomen. Det tycks finnas en ändlös räcka sådana om hur Anna och hennes pappa försöker ha ihjäl varandra. I själva verket vet jag ju att de gillar varandra stenhårt, men det har varit några tillfällen när de har lyckats lura liemannen, bonden och hans dotter. En del har jag hört talas om tidigare, annat var totala nyheter för mig.

Med detta inlägg vill jag därför uppmana Anna att blogga om följande:

• När jag fastnade i stängslet och pappa satte på strömmen
• En dag i brännässlorna
• Med pappa nära diket
• Flygande faran på dyngflaket
• Gasen eller bromsen på traktorn (den som lever får se)
• Gasen eller bromsen på moppen (det känns väldigt rätt att Anna inte har körkort…)
• Kast med massor av ägg (då hängde verkligen Annas liv på en skör tråd…)

Och om inte nåt av detta roar henne tycker jag att hon ska blogga om mina nya hyresgäster på ballen*. För femte året, tror jag, har jag fått talgoxar som bygger ett bo bakom tegelstenarna. Idag lyckades Anna fånga de skygga fåglarna på bild. När de har fått sina ungar bor de kvar tills de är flygfärdiga, så de försvinner lika plötsligt som de kommer. Jag undrar just om det är samma talgoxpar som kommer varje år eller om det är barn, barnbarn, barnbarnsbarn etc till det första paret. Nån som vet hur djur som talgoxar gör? Kanske en fråga för Snett med naturen Mitt i naturen? Eller nån som bara råkar läsa detta???

Nu ska jag smocka i mig lite kaka och skrapa en trisslott. Jag riktigt känner hur jag har turen på min sida. Hoppas bara att Anna inte ger sig på mig om och när hon läser detta inlägg… Jag darrar… Av skratt.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Saved by the be… eh, bulb

Ett inlägg om en respit.

Det sägs att om man sjunger på morgonen, så gråter man före kvällen. Jag blev väckt av sång i morse och grät innan solen gick ner. Uppenbarligen är det gamla ordspråket utvidgat.

Det är en skör, skör tråd jag står på. Jag vickar fram och tillbaka. Hur lätt som helst att falla. Lätt som ett tunt löv som blåst mot fönstret och som plötsligt lossnar från glaset när vinden rör vid det.

Lika lätt att falla som ett löv…

Jag misslyckas hela tiden. När jag för en gångs skull försöker vara snäll, blir det fel. Det måste jag lära mig att acceptera, att alla inte uppskattar eller vill ha uppmärksamhet. Att föra andras talan har jag slutat med. Det gjorde bara ont och blev fel och ingen blev nöjd.

Det lilla räcker. Jag var på väg till spåret, för nu är jag så trött, så trött att jag inte vet om jag orkar ta ett endaste steg till. Ville inte tänka på andra, bara vara självisk och sluta. Men vet du vad som hindrade mig, ironiskt nog? En trasig lampa. En jävla trasig lampa i bilen.

En sån som jag är så förbannat plikttrogen. Inte kunde jag ställa in bilen med en trasig strålkastare i garaget, heller! Jag for i sporrsträck – som värsta stridshingsten stridsstoet – till bilverkstan. Hann precis få hjälp av en snäll Robert innan de skulle ta helg.

Tillbaka i garaget hemma hånskrattade jag åt mig själv. Saved by a bulb…

Nu håller jag mig inomhus och drar nåt gammalt över mig. I morgon är en ny dag. Jag är inte ens ung nog att bli ett vackert lik. Jag har fått veta hut idag. Jag har fått läsa att jag är en lögnare. Men jag har också fått läsa att jag är fin, att jag är uppskattad och att jag är förlåten. Det är inga halmstrån, det är tjocka rep för mig.

Livet är kort. En dag till har jag överlevt.

Read Full Post »

Skitkallt

Idag är det verkligen, som rubriken säger, skitkallt. När jag skuttade ur sängen strax efter halv sju var det -20,6 grader. Ute. Inne var det 18 grader plus, men det kändes som minus det också. Och som du ser har inte mycket hänt. Den här bilden tog jag ungefär kvart i åtta i morse:

Utomhustemperaturen överst, temperaturen inne i köket nederst, idag klockan 7.45, ungefär.

                                                                                                                                                    Fästmön var så smart och kom på att vi skulle ta ut sittunderlag i bilen. Som tur var äger jag två. Och det var faktiskt väldigt skönt för rumpan! För även om man har elektriska sätesvärmare tar det ju tid innan sätena blir uppvärmda. Så detta frystips skickar jag vidare. Sittunderlag kan man köpa lite varstans för bara ett par tior eller så och funkar hur bra som helst!

Måste trotsa kylan och ge mig ut igen lite senare till Tokerian. När man har kontakt med a-kassan går det som bekant åt mycket frimärken och mina tog slut igår. Dessutom har jag en jobbansökan som ska gå med snigelpost, otroligt ovanligt nu för tiden. Men det händer ungefär en gång i halvåret. Vidare behöver jag inhandla mer julpapper och så sedvanliga kvällsblaskan med tillhörande TV-bilaga.

Idag har jag vänt blad i min snigga ICA Maxi-almanacka från Metropolen Byhålan och med stora bokstäver läser jag DEN TOTALA FÖRNEDRINGEN. Kan bara säga GRATTIS till alla som önskade mig olycka. Jag lever i ett helvete varje dag och om inte nånting brister inuti så är jag rädd för att jag lägger mig att sova i en snödriva en av dessa dagar. Det skulle göra en hel hoper människor lyckligare om jag inte fanns på denna jord och det skulle onekligen lösa en massa problem.

En mycket skör tråd har jag vandrat på sen januari 2009.

                                                                                                                                                        Det är en mycket skör tråd jag har vandrat på sen mitten av januari 2009 och den är inte precis mindre skör från och med idag. Jag vet inte varför jag skriver det här på min blogg, jag borde kanske hålla det inuti, men det lättar på trycket i bröstet att skriva av sig. Och jag skriver detta för min egen del, en sorts kallt konstaterande. Jag behöver inga kommentarer på detta, det slutgiltiga beslutet är mitt och mitt ensamt.

Jag är kall och ensam i det här beslutet, precis som älsklingsträdet utanför.

                                                                                                                                                                 Jag har gjort de saker jag behövde göra för andra under den här tiden, så jag kan med gott samvete sluta mina ögon för gott. Problemet är bara att jag trots allt vill fortsätta leva, men om jag inte får hjälp nånstans ifrån, måste jag ta saken i egna händer.

Det näst sista jag ska göra också är att tala om för världen vilka som slog i spikarna i min kista. Det ska inte tigas ihjäl. Jag kan inte mutas eller tvingas till tystnad med påtryckningar. Jag har inget att förlora, tänk på det.

Read Full Post »