Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förlåten’

Ett inlägg om pennor och reklam.


 

Pennspets

Spetsen på min Schaefferpenna är som en diamant, enligt NK.

Igår kom jag ihåg att NK* är pennfetischist. Ja, det ska vara fina pennor, riktigt fina pennor och inte Ballograf (Sveriges enda penntillverkare) eller Parker. Så jag tog med mig min Schaeffer bläckpenna, en penna som min mamma köpte till mig för många år sen. Och när den inköptes sa handlaren att pennan kommer att hålla hela mitt liv. Nu har den legat i sitt röda fodral under många år. Men NK fick mig intresserad. H*n tipsade mig om hur jag skulle göra pennspetsen ren med vatten, hushållspapper, blåsningar och tålamod. Detta ägnade jag nästan trekvart åt på måndagskvällen. Vi får se om min rengöring blir godkänd!

Jag skriver så jävla fult, så jag borde egentligen inte äga en sån här fin penna. Om jag inte minns fel kostade den 600 spänn när mamma köpte den – och det var säkert 20 år sen. Undras vad den kan kosta idag… Men det är härligt i alla fall att äga en sån fin penna, trots att jag varken lär skriva böcker eller reklam med den.

Häromdan läste jagSvenska Dagbladet om några av de värsta reklamkampanjerna genom tiderna. Maj gadd, jag höll på att smälla av när jag såg reklam för ölbar i bilen, en naken kvinna som krälar vid en manssko, rökande doktorer, bebisar som tycker att det är bra att röka, rasistisk målarfärg (och där snackar vi verkligen kränkande!) med mera med mera. Kampanjerna är gamla, så de må vara glömda och förlåtna nu. Och de skulle aldrig få passera idag.

Men… nog tror jag en och annan höjer ett ögonbryn för SJ:s nya reklam för pendeltågen mellan Uppsala och Stockholm. Du vet de där tågen som så ofta inte går för att det är

  • signalfel
  • löv på spåren
  • nedriven kontaktledning
  • snö på spåren
  • folk på spåren
  • växelfel

med mera. Vadå 42 avgångar om dan..? En mild överdrift, skulle jag vilja säga…

SJ annons

De som får behålla jobbet trots SJ är nog få… (Skärmdumpen är från nätet.)


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Service, ingen service och en riktig soppa

Ett trumpet inlägg, men glatt i änden.


 

Min föresats var att skriva ett positivt inlägg nu på eftermiddagen. Men det kan man ju ge sig den på att det inte blir. Fast lite ändå. Mot slutet. Ett antal ärenden skulle avverkas i city. Bland annat tog jag en tripp till Arbetsförmedlingen för att fixa biljetter till fredagens evenemang. Jag hade tur idag, för jag fick bra service – även om jag undrade hur arbetsförmedlaren kunde förväxla ett datum för ett klockslag… Nåja, för mycket ska man väl inte förvänta sig, man kan bli glatt överraskad.

Värre var det för kvinnan före mig i nummerlappskön. Hon var fem (5) minuter sen till sitt möte. Genomsvettig bad hon om ursäkt och på stapplande svenska försökte hon förklara att bussen hade varit försenad. Ingen nåd. Ingen nåd! Hon fick inte träffa sin handläggare. I stället fick hon köa för att få en ny tid – om två veckor, först, råkade jag höra. Empati, hört talas om det? Vad hände med den akademiska kvarten som annars är så vanligt förekommande här i universitetsstan? Och hur hade handläggaren på fem minuter lyckats både boka och ta emot en ny kund? Man undrar…

På väg till nästa ärende passerade jag Pensionsmyndighetens servicekontor. Jag tänkte att jag åtminstone skulle hinna boka en tid för ett möte. Det var dessutom så fiffigt att Pensionsmyndigheten, Försäkringskassan och Skatteverket hade detta kontor tillsammans. Jag tänkte att det var ju toppen, man kanske har frågor som tangerar alla tre myndigheter. Vilken bra idé och vilken toppenservice! Tänkte jag, som sagt.

När jag köat en liten stund kom jag fram till en kvinna bakom en disk. Jag sa:

Jag skulle vilja boka en tid för ett personligt möte.

Du skulle nog aldrig ha kunnat gissa att jag faktiskt fick det här svaret, som gjorde att alla mina tankar kring toppen och service kraschade:

Det går inte, för dom vill helst inte det.

Min haka föll ner på bröstet.

[…] dom vill helst inte det…

Eh… Ett servicekontor som inte vill ge service – vad är det för mening med det??? 

Jag förblev stum och kvinnan stirrade på min haka. Antagligen blev hon nervös för att jag var tyst för hon la till:

Men en videokonferens går bra.

Då fann jag mig och svarade, medan jag vände kvinnan ryggen och stegade ut:

Tack så mycket. Tack så mycket för ingenting.

Sen gick jag till kyrkan för att mina svarta tankar skulle bli lite ljusare.

Gud är kärlek

Det är bra att Gud är kärlek när jag är arg.


Några tankar och böner 
samt ett toalettbesök senare fann jag mig inhandla ett par böcker för tillsammans en guldpeng. Ja, för jag hade dessutom hunnit träffa en föreföredetta kollega, morsat och blivit avsnäst (h*n hade bråttom, så h*n är förlåten). Nån tröst skulle jag väl ha!  En av böckerna ska ha Uppsalaanknytning, den andra är en debutroman.

Syndafallet och Älskade du

Syndafallet av Ruth Rendell och Älskade du av Barbara Voors.


Strax därpå fick jag en hård kram 
och trevligt sällskap under en timme. Människor lever så spännande liv, tycker jag som för det mesta sitter här hemma och ugglar! Till orden intog jag en helt ljuvlig tomatsoppa. Inte nån burksoppa, utan hemgjord, och så två brödskivor, Bregott, vatten, kaffe och liten chokladbit – för 60 kronor. Dessutom kom personal med brickan till bordet. Där snackar vi service! Och var i stan får man en lunch för det priset??? Svar: Ingenstans – mig veterligen!

Tomatsoppa och bröd

Dagens lunch för 60 kronor.


Ytterligare några ärenden och ett möte senare 
anlände jag till hemmets trygga vrå. Helt slut av dagens alla intryck, upptäckte jag ett kuvert i min postbox. Fylld av bävan tog jag upp det till lägenheten. Skulle det innehålla nåt dödsfarligt virus? Eller avföring, kanske? Det skulle ju passa bra till den här skitbloggaren, eller hur..?

Hand på brev

Vad kunde det vara i kuvertet?


Jag klämde och kände lite 
på kuvertet. Det var bulligt och lite mjukt. Med all säkerhet bajs, alltså. Men nej! Det var godaste vännen Rippe som fyllde på mitt förråd med nånting jag nyligen har försnillat! Tusen, tusen tack – inklusive för bonusprylen!!!

Och jag som gick och väntade på ytterligare en bok för recension får kanske rolig post i morgon också tack vare detta! All well that ends well. Men se Pensionsmyndigheten, den står inte högt i mina tankar längre. Varför ha servicekontor som inte ger service??? Beats me…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Att lura sina nära och kära
att köpa böcker som man sen själv lånar är ett smart knep. Men Fästmön betalade nog inte mer än nån femma för Jan Mårtensons Ostindiefararen, så jag må vara förlåten. Nu har jag läst ut boken, som inte riktigt var den deckare jag trodde att den skulle vara.

ostindiefararen

En historisk Homan-deckare.


Jan Mårtenson, som jag har skrivit lite om tidigare
,
är vanligen deckarförfattare, alltså. Men han har också gett ut några historiska romaner. Det här är en sådan roman. Huvudperson är dock en anfader till den sedvanlige hjälten i Jan Mårtensons böcker, antikhandlaren i Gamla Stan, Jan Kristian Homan. I Ostindiefararen är det hans farfars farfars far Johan Sebastian Homan som har huvudrollen. Homan den äldre är präst som falskeligen anklagats för majestätsbrott och landsförvisas. Men så benådas han och återvänder till Stockholm där han bor hos sin morbror Jacob. Riktigt rentvådd är emellertid inte Johan Sebastian. Morbrodern ordnar därför, via sina kontakter, en tjänst åt honom som skeppspräst på en färd till Ostindien. Men precis som sin nutida släkting underlåter han inte att dras in i ett mordfall ombord. Han är nånting på spåren, men inser att hans eget liv är hotat…

Det här är som sagt var inte nån typisk Homan-deckare. Gillar man emellertid historiska romaner är den här boken helt OK. Jag gillade den, men tycker att den var aningen seg och lite händelsefattig. Boken avslutas, som alla Homan-deckare, med ett recept – så lite känner man igen sig.

Medelbetyg blir mitt omdöme!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en respit.


Det sägs att om man sjunger
på morgonen, så gråter man före kvällen. Jag blev väckt av sång i morse och grät innan solen gick ner. Uppenbarligen är det gamla ordspråket utvidgat.

Det är en skör, skör tråd jag står på. Jag vickar fram och tillbaka. Hur lätt som helst att falla. Lätt som ett tunt löv som blåst mot fönstret och som plötsligt lossnar från glaset när vinden rör vid det.

Löv på fönstret

Lika lätt att falla som ett löv…


Jag misslyckas hela tiden.
När jag för en gångs skull försöker vara snäll, blir det fel. Det måste jag lära mig att acceptera, att alla inte uppskattar eller vill ha uppmärksamhet. Att föra andras talan har jag slutat med. Det gjorde bara ont och blev fel och ingen blev nöjd.

Det lilla räcker. Jag var på väg till spåret, för nu är jag så trött, så trött att jag inte vet om jag orkar ta ett endaste steg till. Ville inte tänka på andra, bara vara självisk och sluta. Men vet du vad som hindrade mig, ironiskt nog? En trasig lampa. En jävla trasig lampa i bilen.

En sån som jag är så förbannat plikttrogen. Inte kunde jag ställa in bilen med en trasig strålkastare i garaget, heller! Jag for i sporrsträck – som värsta stridshingsten stridsstoet – till bilverkstan. Hann precis få hjälp av en snäll Robert innan de skulle ta helg.

Tillbaka i garaget hemma hånskrattade jag åt mig själv. Saved by a bulb…

Nu håller jag mig inomhus och drar nåt gammalt över mig. I morgon är en ny dag. Jag är inte ens ung nog att bli ett vackert lik. Jag har fått veta hut idag. Jag har fått läsa att jag är en lögnare. Men jag har också fått läsa att jag är fin, att jag är uppskattad och att jag är förlåten. Det är inga halmstrån, det är tjocka rep för mig.


Livet är kort. En dag till har jag överlevt.

Read Full Post »

Full av fördomar mot blondiner och vis av erfarenhet av desamma (ja, jag är själv blondin) gav jag mig i kast med Ego Woman, en bok av Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist. Mamma lämnade kvar denna pocketbok efter sin vistelse här över vinterns storhelger och jag tänkte att jag ger boken en chans. Det var bra att jag gjorde det!


En bok av Carolina Gynning om henne själv!

                                                                                                                                                            Det här är en fortsättning på Ego Girl, som jag INTE har läst. Men den här boken handlar om Carolina Gynnings liv och kändisskap. Här berättar Carolina Gynning mycket öppenhjärtligt om sig själv och sitt liv – både privat och yrkesmässigt. Mycket om sex, en del om pengar, somligt om jobben på TV. På omslaget har SvT uttalat sig om boken:

En extremt rolig bok!

Ja, visst är den rolig, men Carolina Gynning har ett djup som hon tar fram också. Rolig skulle jag inte vilja definiera den här boken som! Vad sägs om detta citat ur boken?

[…] När ångesten kommer över dig ska du hälsa den välkommen, men tala om för den att den får sitta längst bak i bussen. Den får aldrig köra, bara sitta där bak i bussen och finnas till. […]

Dessa kloka ord får Carolina Gynning sig till livs hos… en nageltjej. Ja, jag skulle vilja klassificera boken som Kontrasternas bok!..

Carolina Gynning skriver dräpande om parmiddagar och hur tråkiga de är, men också om sin ensamhet och sin känsla av utanförskap. För man ska inte vara som hon är på middagsbjudningar:

[…] jag är inte alls uppskattad på den här sortens tillställningar. Där ska man inte gapskratta och gestikulera vilt när man pratar om saker som verkligen engagerar en. Där ska man småprata om fullständigt ointressanta saker, svat och behärskat. Man ska le och vara lagom, man ska kallprata. […]

För det är mycket skratt och glädje i Carolina Gynning – och det kanske är därför SvT har skrivit att boken är rolig. Det är en hel del yta, en hel del droger, en del skitnack (nej, Carolina Gynning gillar verkligen INTE Blondinbella!..). Men det är också allvar, djup och tro på tanken att man är en själ som har levt många liv. Bland annat har Carolina Gynning och co-writern Ingrid Carlqvist varit häxsystrar…

Boken avslutas med ett antal frågor och svar från Carolina Gynnings läsare samt några bloggares och bekantingars rader om henne.

Det här är inget litterärt mästerverk eller storverk, men helt klart en mycket läsvärd bok! Jag har fått en delvis annorlunda bild av Carolina Gynning, som många gånger glimmar till riktigt ordentligt i boken! Eller vad sägs om detta?

Alla kan göra misstag, alla har rätt att bli förlåtna för dessa.

Högt betyg till denna självbiografiska bok där författaren inte tvekar en sekund att lämna ut sig själv!

Read Full Post »