Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘räddad’

Ett hemskt inlägg.


 

tågräls

Inget staket vid spåret.

Alltför många har de senaste åren hoppat framför tåget, på ren svenska. En del har kanske planerat det länge, medan andra gör det av en händelse. Kanske människor ur båda ”kategorierna” gör det bara därför att möjligheten finns där.

Många gånger har jag promenerat i trakterna av Gamla Uppsala och slagits av att vem som helst utan större problem kan ta sig upp på spåret. Det finns inga staket som hindrar eller avskräcker. Bara ett öppet spår. Det borde liksom inte vara så svårt att smälla upp ett staket. Vad är det som hindrar? Hur många ytterliga ska dö?

Igår läste jag att en pappa har anmält Trafikverket för att de inte stoppade tåget när de larmades om att det fanns folk på spåret. Hur hade ens folk kommit upp på spåret? Tja, inte så svårt, alltså. Den anmälande pappan förlorade sin dotter. Hon tog sitt liv där på spåret i maj i år.

I lördags, när jag skulle resa hem på kvällen, var tåget försenat. Det ankommande tåget anlände ungefär 45 minuter senare än tidtabellen. Eftersom jag inte ville vänta ytterligare hoppade jag på det, trots att min biljett egentligen gällde för ett senare tåg – som kanske också var försenat. När tåget hade börjat rulla fick vi passagerare veta att förseningen berodde på att det hade varit folk på spåret. I lördags stannade alltså tåget. Förhoppningsvis fick de som gick på spåret hjälp. Jag noterade ingen passagerare som var arg eller upprörd över förseningen, för jag tror att många tänkte som jag, att nån blivit ”räddad”. Men jag var arg inuti av det skälet att nån ens kan ta sig upp på spåret. Det borde inte gå!

Upp med staket vid tågspåret!!! Christina Moland blev bara 24 år.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.

 

Medan andra lekte

Om det finns nånting jag hatar så är det krig. Ändå kan jag aldrig ens försöka att sätta mig in i hur det känns för dem som har upplevt ett krig. Som min pappa. Han var 15 år när han kom till Sverige. Räddad. I boken Medan andra lekte av Sally Trench, lånad av Fästmöns snälla mamma, tvingas flickan Fran rädda sig själv under kriget i Bosnien.

Kriget kommer smygande till den lilla bosniska byn där tolvåriga Fran bor. En dag bryter helvetet löst. Föräldrarna tas till fånga – eller dödas. Fran tvingas kämpa mot svält, kyla och… sin tro. Hon träffar gamla vänner och nya, bildar en ny liten familj med några övergivna småbarn. En dag tar kriget slut. Hur många är offer? Hur många har mördats? Hur många har överlevt?

Den här boken börjar lite segt med att författaren berättar hur hon tog sig till Bosnien för att jobba som hjälparbetare för att få fram mat och medicin till dem som drabbats av kriget. Men sen skriver hon Frans historia. En fiktiv berättelse, visserligen. Den skulle dock kunna vara sann. Naket och rakt på sak berättar Sally Trench om krigets vedermödor, sett ur en tolvårig flickas ögon. En stark berättelse!

Toffelomdömet om boken blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en respit.


Det sägs att om man sjunger
på morgonen, så gråter man före kvällen. Jag blev väckt av sång i morse och grät innan solen gick ner. Uppenbarligen är det gamla ordspråket utvidgat.

Det är en skör, skör tråd jag står på. Jag vickar fram och tillbaka. Hur lätt som helst att falla. Lätt som ett tunt löv som blåst mot fönstret och som plötsligt lossnar från glaset när vinden rör vid det.

Löv på fönstret

Lika lätt att falla som ett löv…


Jag misslyckas hela tiden.
När jag för en gångs skull försöker vara snäll, blir det fel. Det måste jag lära mig att acceptera, att alla inte uppskattar eller vill ha uppmärksamhet. Att föra andras talan har jag slutat med. Det gjorde bara ont och blev fel och ingen blev nöjd.

Det lilla räcker. Jag var på väg till spåret, för nu är jag så trött, så trött att jag inte vet om jag orkar ta ett endaste steg till. Ville inte tänka på andra, bara vara självisk och sluta. Men vet du vad som hindrade mig, ironiskt nog? En trasig lampa. En jävla trasig lampa i bilen.

En sån som jag är så förbannat plikttrogen. Inte kunde jag ställa in bilen med en trasig strålkastare i garaget, heller! Jag for i sporrsträck – som värsta stridshingsten stridsstoet – till bilverkstan. Hann precis få hjälp av en snäll Robert innan de skulle ta helg.

Tillbaka i garaget hemma hånskrattade jag åt mig själv. Saved by a bulb…

Nu håller jag mig inomhus och drar nåt gammalt över mig. I morgon är en ny dag. Jag är inte ens ung nog att bli ett vackert lik. Jag har fått veta hut idag. Jag har fått läsa att jag är en lögnare. Men jag har också fått läsa att jag är fin, att jag är uppskattad och att jag är förlåten. Det är inga halmstrån, det är tjocka rep för mig.


Livet är kort. En dag till har jag överlevt.

Read Full Post »

Kära alla som har hört av er via bloggen, sms, mejl, telefon! TACK! Jag är överväldigad! Jag har fått så många grattis idag att jag inte vet till mig. Och på ”jobbet” blev mina kollegor också glada och jag fick till och med en och annan kram. Ni är bäst!

Efter att ha messat med Fästmön, som var på planeringsdag och absolut inte fick ha mobilen påslagen, ringt till mamma och telefonerat med M, min arbetsförmedlare och handläggare på Af, gick eftermiddagen som i racerfart. Jag fick en hel del gjort, men idag skedde nästan allt per telefon! Konstigt, men så blev det.

Hur har jag firat då? Jo, först ringde jag min tandläkare och bokade en tid för undersökning. Det var liksom två och ett halvt år sen… Det är konstigt, men frissan unnar jag mig var sjätte vecka och Clark Kent* ska på stor undersökning, som kostar åtminstone 4 500 kronor, i november. Bara tänderna återstår. (Eller nej, jag borde kontakta doktor Anders också, men det drar jag mig lite för.)

Jag var mycket nöjd med mig själv, för det här med tandläkaren har jag haft problem med eftersom jag är rädd, helt enkelt. Men jag har världens snällaste tandläkare och jag lovade henne i förra månaden när hon ringde att jag skulle boka en tid så snart jag fick ekonomisk möjlighet. Och den kom ju nu!

Nästa firande blev att åka till Annas jobb och hämta henne och skjutsa hem henne efter en lång planeringsdag. På så vis kom hon snabbare hem till barnen och jag fick inte mindre än tre pussar! 😛

Och slutligen, när jag nu sitter framför datorn hoppade jag in till Tonårsmorsa och fick en bulle! Jag ÄLSKAR bullar! Skynda, skynda du också, så kanske du också får en.


Jag har fått en bulle av Tonårsmorsa!

                                                                                                                                                              Nu ska jag försöka landa lite och glädjas och ta in alla grattis och bara vara tyst och stilla en stund. Och tänka att jag är räddad – åtminstone året ut!

Klockan 21 är det Bron och då ska jag krypa upp i bäste fåtöljen och garva åt knäppa Saga Polis. Det är också att fira!

                                                                                                                                                              *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »