Ett inlägg om en respit.
Det sägs att om man sjunger på morgonen, så gråter man före kvällen. Jag blev väckt av sång i morse och grät innan solen gick ner. Uppenbarligen är det gamla ordspråket utvidgat.
Det är en skör, skör tråd jag står på. Jag vickar fram och tillbaka. Hur lätt som helst att falla. Lätt som ett tunt löv som blåst mot fönstret och som plötsligt lossnar från glaset när vinden rör vid det.
Lika lätt att falla som ett löv…
Jag misslyckas hela tiden. När jag för en gångs skull försöker vara snäll, blir det fel. Det måste jag lära mig att acceptera, att alla inte uppskattar eller vill ha uppmärksamhet. Att föra andras talan har jag slutat med. Det gjorde bara ont och blev fel och ingen blev nöjd.
Det lilla räcker. Jag var på väg till spåret, för nu är jag så trött, så trött att jag inte vet om jag orkar ta ett endaste steg till. Ville inte tänka på andra, bara vara självisk och sluta. Men vet du vad som hindrade mig, ironiskt nog? En trasig lampa. En jävla trasig lampa i bilen.
En sån som jag är så förbannat plikttrogen. Inte kunde jag ställa in bilen med en trasig strålkastare i garaget, heller! Jag for i sporrsträck – som värsta stridshingsten stridsstoet – till bilverkstan. Hann precis få hjälp av en snäll Robert innan de skulle ta helg.
Tillbaka i garaget hemma hånskrattade jag åt mig själv. Saved by a bulb…
Nu håller jag mig inomhus och drar nåt gammalt över mig. I morgon är en ny dag. Jag är inte ens ung nog att bli ett vackert lik. Jag har fått veta hut idag. Jag har fått läsa att jag är en lögnare. Men jag har också fått läsa att jag är fin, att jag är uppskattad och att jag är förlåten. Det är inga halmstrån, det är tjocka rep för mig.
Livet är kort. En dag till har jag överlevt.
Gå till Toffelprofilen
Vad tacksam jag är att lampan krånglade!
Vill bara att du ska vara rädd om dig och förstå, att du är så värdefull för många och den/de som jävlas kan dra dit det är jäkligt varmt!
Ha dé!/Kram
Det var en sån fånig historia med lampan, men faktum är att jag sitter här nu igen framför datorn. Livet är en kamp och jag kämpar just nu om livet.
Kram!
Jag känner inte dig så väl, utan känner att vad jag än skriver kan det upplevas som klumpigt eller fel. Däremot kan jag känna med dig. Ingen borde läxa upp en annan vuxen, men jag kan också känna mig uppläxad ibland.
Som du förstår är vi många som vill dig väl, och som önskar dig allt gott. Inte minst de fina blommorna du fick tyder på detta. Jag önskar jag kunde göra mer, för dig och för alla andra som jag vill allt gott i världen. Styrkekram!
Tack för dina vänliga ord och för kramen!
Det var illa allra bästa Tofflan för när man är i din situation vet man redan hut alldeles av sig själv. Den som är jävlig mot någon som redan har det jobbigt har sannolikt stora problem med sig själv enligt min ödmjuka åsikt.
Jag är också glad att lampan krånglade!!!
Dra det där gamla över dig tills du är i form att kika fram.
Styrketankar och -kramar!
Jo man vet redan hut, det gör man, och kanske är det så som du skriver att den som är jävlig har egna problem.
Tack för tänkvärda ord, tankar och kramar!
Hej! Det finns så många människor som tror sig vet hur allt ska vara, de vet exakt vad som är fel på andra, men det är också de som glömt städa upp på sin trappa/farstu. De har lätt att döma andra men ser inte till sig själva längre än deras näsor räcker.
Jag känner inte dig mer än det som du själv bjudit på i din blogg. Men jag tycker du är en fantastisk kvinna med en glädjande och rolig twist. (Hoppas du förstår vad jag menar) Många gånger har jag skrattat högt när jag läst dina ord, men även fått mig en funderare. Du har det där lilla extra som gör att man vill återkomma till din blogg för att läsa mer.
Jag är glad över att fått förmånen att läsa din blogg.
Tack och lov att lampan var trasig!
Jag tänker på dig och din familj och önskar er en trevlig och mysig helg!
Det är mörkt i näbbstövlen. Man kan ta med sig en ficklampa och då ljusnar det lite.
Styrkekramar
Tack snälla Irene för vänliga och inkännande ord! Det där med ficklampan i näbbstöveln ska jag ta fasta på!
Jag känner inte dig heller, men det jag noterar är en omtänksam och klok tjej som kämpar hårt. Jag är glad att jag får läsa DIN blogg. Och att det kommer ett mejl då och då de perioder du inte bloggar.
Kram!
Det förstår du väl, att det var en högre makt som påminde dig om att du skulle tänka om !! Därför pajade lampan… Ta det som ett tecken. Det gör mig ledsen att du får sådana där tankar, du vet att jag finns 10 knapptryck bort, om du vill prata, kramen på dig !
Tack snälla vännen! Om du hade haft Twitterkonto så kunde du ha läst hur snälla saker människor skriver om mig. Det gör så extra ont ibland att det blir outhärdligt, snudd på.
Kram!