Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Den Totala Förnedringen’

Idag är det verkligen, som rubriken säger, skitkallt. När jag skuttade ur sängen strax efter halv sju var det -20,6 grader. Ute. Inne var det 18 grader plus, men det kändes som minus det också. Och som du ser har inte mycket hänt. Den här bilden tog jag ungefär kvart i åtta i morse:


Utomhustemperaturen överst, temperaturen inne i köket nederst, idag klockan 7.45, ungefär.

                                                                                                                                                    Fästmön var så smart och kom på att vi skulle ta ut sittunderlag i bilen. Som tur var äger jag två. Och det var faktiskt väldigt skönt för rumpan! För även om man har elektriska sätesvärmare tar det ju tid innan sätena blir uppvärmda. Så detta frystips skickar jag vidare. Sittunderlag kan man köpa lite varstans för bara ett par tior eller så och funkar hur bra som helst!

Måste trotsa kylan och ge mig ut igen lite senare till Tokerian. När man har kontakt med a-kassan går det som bekant åt mycket frimärken och mina tog slut igår. Dessutom har jag en jobbansökan som ska gå med snigelpost, otroligt ovanligt nu för tiden. Men det händer ungefär en gång i halvåret. Vidare behöver jag inhandla mer julpapper och så sedvanliga kvällsblaskan med tillhörande TV-bilaga.

Idag har jag vänt blad i min snigga ICA Maxi-almanacka från Metropolen Byhålan och med stora bokstäver läser jag DEN TOTALA FÖRNEDRINGEN. Kan bara säga GRATTIS till alla som önskade mig olycka. Jag lever i ett helvete varje dag och om inte nånting brister inuti så är jag rädd för att jag lägger mig att sova i en snödriva en av dessa dagar. Det skulle göra en hel hoper människor lyckligare om jag inte fanns på denna jord och det skulle onekligen lösa en massa problem.


En mycket skör tråd har jag vandrat på sen januari 2009.

                                                                                                                                                        Det är en mycket skör tråd jag har vandrat på sen mitten av januari 2009 och den är inte precis mindre skör från och med idag. Jag vet inte varför jag skriver det här på min blogg, jag borde kanske hålla det inuti, men det lättar på trycket i bröstet att skriva av sig. Och jag skriver detta för min egen del, en sorts kallt konstaterande. Jag behöver inga kommentarer på detta, det slutgiltiga beslutet är mitt och mitt ensamt.


Jag är kall och ensam i det här beslutet, precis som älsklingsträdet utanför.

                                                                                                                                                                 Jag har gjort de saker jag behövde göra för andra under den här tiden, så jag kan med gott samvete sluta mina ögon för gott. Problemet är bara att jag trots allt vill fortsätta leva, men om jag inte får hjälp nånstans ifrån, måste jag ta saken i egna händer.

Det näst sista jag ska göra också är att tala om för världen vilka som slog i spikarna i min kista. Det ska inte tigas ihjäl. Jag kan inte mutas eller tvingas till tystnad med påtryckningar. Jag har inget att förlora, tänk på det.

Read Full Post »

Om du frågar mig hur jag har sovit i natt svarar jag

av och till

Jag har haft ont i magen, men det är inte magen som har stört mig utan grubblerierna. Från och med i morgon står jag utan försörjning. Jag har inte fått nåt besked från a-kassan än om jag får ersättning eller inte. Däremot damp det ner en blankett i retur som jag ska återsända dem TILLSAMMANS med beskedet jag väntar på. De kunde alltså inte behålla blanketten tills jag fått och skickat in beskedet? Nu kommer det att krävas ett stort kuvert och dubbla frimärken IGEN.

JAG ÄR INTE GJORD AV PENGAR, A-KASSAN! Det är liksom därför jag har vänt mig till er.

Inte vet jag heller om jag ska gå till Arbetsförmedlingen i morgon. Jag är ju redan inskriven där, så. Min handläggare tycker ju uppenbarligen att det är OK att jag inte kommer till henne och några rapporter har hon inte heller efterfrågat. Så…

Nu återstår att gå ut och samla tomburkar om nätterna. På nätterna är det bättre, för då slipper man slåss mot andra burksamlare!

Jag hatar verkligen det här. Jag vet inte vad jag ska göra mer än att söka jobb.

Kära (knappast, men…) före detta kollegor, jag vet att ni läser min blogg (fast jag förstår ju inte hur ni har tid att göra det på arbetet…) och jag fattar att ni gottar er just nu åt min situation. Men glöm inte bort att allting kan gå itu bara så där. Ibland sker det utan förvarning.

Read Full Post »

I morse när jag låg vaken och vände och vred på mig och försökte vara tyst (eftersom Fästmön behövde sin sovmorgon) låg jag och tänkte på alla konstellationer av redaktionsråd jag varit sammankallande i genom åren. Jag minns särskilt det från Primärvården. Vi hade så högt i tak i det rådet och jag tror att vi alla som deltog i det var där för att vi ville göra inte bara en personaltidning utan en tidning FÖR personalen. En tidning som engagerade, roade och lyfte fram

verksamhetens främsta resurs, personalen.

Det sades och skrevs alltid just

verksamhetens främsta resurs, personalen

i alla möjliga sammanhang utan att man egentligen menade så mycket med det. För när det kom till kritan och då främst löneförhandlingar var personalen

den största kostnaden i verksamhetens budget

Vilken underbar människosyn…

Men det jag ville komma fram till i det här inlägget är att jag genom alla konstellationer redaktionsråd och i olika sammanhang och i olika verksamheter innebar dessa råd att jag fick träffa så många intressanta och engagerade människor!

Det slog mig i morse att jag hade lovat att försöka dra ihop det senaste redaktionsrådet jag var sammankallande i. Så nu har skickat iväg tre sms till tre intressanta damer med förslag på träffpunkt och dag. Jag väntar ivrigt på svar!

Annars inväntar jag den totala förnedringen. Ytterligare en dag går mot nedräkningen. På mitt skrivbord ligger alla blanketter ifyllda, förutom dateringar, i ett brunt kuvert. Det ska postas i morgon. Sen blir jag en tärande. Jag gråter inuti.

Read Full Post »

Jag kämpar på, kan jag meddela! Jag kämpar så in i h-e. Det är roligt att för en stund ha nåt meningsfullt att göra, att känna sig behövd för sina kunskaper. Och det är en stor ära och ynnest att få gästblogga på lokalblaskan. Denna vecka, den 9 – 15 november, måste nog bli höstens bästa vecka när jag gör bokslut vid årsskiftet! Ibland känns det som en stunds REVANSCH för alla belackare och alla som indirekt och direkt har meddelat att jag är värdelös.


En gång bar jag också en svart väska. Jag tillhörde.

                                                                                                                                                            Men det är bara ibland. Sen kommer de där mörka stunderna på och lägger sig som en tung, fuktig filt som luktar hund över axlarna. Känslan av att inte tillhöra längre, att inte få vara en av dem som bär en svart väska.

Jag har som sagt fått alla papper jag behöver och jag har skrivit ut alla blanketter jag ska fylla i. Nästa vecka ska jag ägna mig åt det mindre roliga ”hantverket” att fylla i skiten och skicka in. Den totala förnedringen startar den 1 december, den dan jag blir beroende av samhällets HJÄLP på grund av att jag inte har nåt jobb. Det lite lustiga i kråksången är emellertid att det inte alls är SÄKERT att jag får nån hjälp. Jag ska ANSÖKA om hjälp ungefär en vecka innan. Varje tvåveckorsperiod ska jag sen kryssa i ett kort som visar hur mycket – eller snarare hur lite – jag har jobbat.

Hur ska jag kunna gå vidare när jag inte har fast mark under fötterna? Hur ska det bli när man inte förstår att även arbetslösa behöver toalettpapper och kaffe. För trots att de är så värdelösa att de inte jobbar så behöver de både gå på toa och bli uppiggade av koffein så de orkar ta sig upp ur sängen.

Misstänker starkt att jag inte får några pengar före jul. Det blir därför färre julklappar i år till alla barnen och till den blivande 18-åringen lär vi vuxna ”gå ihop” om present. För ÄVEN om det inte är mina barn så drabbas de. Det suger verkligen! Och Fästmön, som jag skulle vilja ge allt… Jag gråter inuti när jag tänker på det. Ingen får se tårarna utanpå, det tänker jag inte ge belackarna!


Hur ska jag komma vidare om jag inte har fast mark under fötterna?

                                                                                                                                                       Det känns som om jag närmar mig en kant. Jag lär stanna farligt nära och säkert blicka ner. Men det är först när jag står där som jag fattar Beslutet.

Read Full Post »