Ute ur kuvösen

Uff! Det känns som om jag har sovit i en kuvös i natt. Jag får lite fobi med all den här plasten runt omkring mig. Inte har jag sovit särskilt bra heller. Vaknade vid tretiden och var uppe en stund, somnade till, vaknade kvart över fyra nästa gång. När mobillarmet gick på klockan sex sov jag som bäst. Varför är det så?

Frukost och morgontidning intog jag på en obekväm pall, du vet en sån där pall med trappsteg som fanns i en del hem på 1970-talet. Min är röd och jag räddade den från kassering när mammas hus rensades ut. Den är inte så bekväm, som sagt, men väldigt användbar. Perfekt när man vill nå upp till översta hyllan – eller kanske lyfta ner en gardinstång eller så… Såg på en viss auktionssajt på nätet att en sån här pall hade gått för närmare 800 spänn.

En sån här pall.

Dalkarlarna hade aviserat sin ankomst till klockan sju. När jag lämnade mitt hem en kvart över stod de och rökte på gräsmattan utanför… Jag hejade när jag gick förbi och fick ett klent svar tillbaka. Och inte är det några dalkarlar i ordets rätta betydelse. Hoppas de har ordentliga anställningsförhållanden och kompetens, annars har jag inga synpunkter på detta. När jag blickar ut över de lägenheter som har fått nya fönster ser det väldigt fint ut, i alla fall. En del grannar varken hejar eller pratar med mig – mitt fel, enligt dem – men en del gör det. Och det jag har hört från de pratbara, från flera olika håll, är att de är mycket nöjda med sina nya fönster. Jag själv ser verkligen fram emot en vinter utan kallt drag som smyger sig in där fönstren inte är täta…

Idag på jobbet är det lite webbpyssel som vanligt. Dessutom hotade lovade S att jag skulle få min laptop idag, installerad och klar och att vi ska föra över filer. Det handlar dels om att föra över filer från den stationära datorn, dels att föra över filer till vår nya server. Men vi får se hur det blir. S har en tendens att hota/lova och sen händer det inget om man inte hugger tag i S rent fysiskt. Och det ska jag väl göra vad det lider. Bara det att S åker till USA i morgon och blir borta ett tag och om skiten den nya datorn inte funkar som den ska sen, blir det ju lite svårt att få hjälp.

I afton bär det av ut till Himlen där jag ska vikariera som förälder och kock. Därför blir det köpepizza så här dan före lön. Det är ju så otroligt lätt att leva på sin lön när man är van att leva på mindre än hälften. Den där sparsamheten sitter fortfarande i utan att det är särskilt plågsamt. Men det klart att jag hoppas på en mer permanent lösning än den jag har idag. Läste en artikel i morse om att långtidsarbetslösa unga kan få stora problem med hälsan senare i livet. De kan må riktigt dåligt. Jag skulle väl utan protester från nån kunna hävda att detta gäller även äldre som är eller har varit långtidsarbetslösa… Som jag ser det är det ett fruktansvärt straff att vara långtidsarbetslös och inget hellre vilja än att få jobba. Ett straff för vadå? Ja, det kan man fråga sig… Alla är ju inte elaka – som jag är…

I morgon bitti väntar sjukhusbesök och det ser jag inte fram emot. Inte nåt. Jag är rädd och orolig. Kanske mest rädd att bryta ihop. Önskar så att Fästmön kunde vara med och hålla handen, men hon jobbar och jag måste vara vuxlig. Dessutom har snälla A lovat att både köra mig dit och hämta mig. Tänk vilka snälla och genuint omtänksamma arbetskamrater jag har nuförtiden…

Jag funderar på om jag ska leka doktor själv. Doktor Britt-Maries väska finns ju numera i mitt kallförråd…

Mitt armbandsur hade stannat i lördags natt. Är det ett tecken på att tiden är slut?

Livet är kort.

Read Full Post »

En kväll med både städning och kaka

Det har åter varit en hektisk dag på jobbet. Jag fattar inte, det är som om nån har tryckt på nån sorts turboknapp i förra veckan, för sen dess har det varit sån fart! Men jag klagar inte, jag gillar att ha mycket att göra. Och så tränar jag på att säga nej på bra sätt. De flesta accepterar och är vänliga – vilket får till följd att jag ändå gör det de önskar. Fast kanske inte pronto utan mañana. Det funkar faktiskt! Jag blir bemött med respekt på den här arbetsplatsen och då bemöter jag också andra med respekt – utan att mesa.

Ingen mes, men respekt!

Den här kvällen skulle jag städa, hade jag bestämt. Hur roligt känns det när Fästmön messar en bild på sin omtalade banankaka och undrar om jag kommer till Himlen och fikar? Men jag är ju så plikttrogen – även mot mig själv – så jag städade FÖRST och åkte ut till Himlen och pussades och åt kaka SEN.

Riktig go-fika blev det hos Anna och barnen med kaffe, chokladboll och banankaka.

Passade på att ta med mig ett par säckar till mitt kallförråd från Anna. Hon har noll och intet förrådsutrymme – ett av barnen har ju lägenhetsförrådet som rum. Mitt kallförråd är nästan tomt, så det kan svälja en hel del prylar som inte är känsliga mot fukt och kyla. Det är dit jag ska bära mina balle-möbler* i helgen, till exempel. Tyvärr ligger kallförrådet ett par hus bort från min lägenhet, men ett par gånger orkar jag nog på i helgen.

Jag är jättetrött just nu och jag har ont, både i hälen och i magen. Förstod nästan att det skulle komma ett bakslag med hälen, så jag är väl inte alltför besviken. Det är ju i vart fall inget permanent tillstånd, utan det går över, lovade Nål-Janne igår.

Magen är det värre med och läkarbesöket närmar sig. Jag mejlade ut en fråga på jobbet om nån kunde tänka sig att transportera mig dit tur och retur från jobbet. Tänk vilka snälla människor det finns – det var tre stycken som bums hörde av sig och lovade ställa upp! Helst av allt hade jag kanske velat att Anna följde med och höll handen, men Anna är engagerad på ett annat evenemang, angående en annan familjemedlem exakt samma tid. Jag får försöka vara vuxlig och klara mig ändå. Jag är ändå så tacksam för att jag får hjälp med transporten!

Från och med nu ska jag fokusera mer på mig själv och rikta mina krafter mot Den Onde Alien som tagit min kropp i besittning i stället för att vara omtänksam mot andra. Tyvärr, det jag har nu räcker bara för mig själv. Och då får somliga kalla mig självfixerad och egoist om de vill – det stämmer ju alldeles på pricken! Det kanske somliga också skulle vara om de befann sig i mina jeans, så att säga. Nej, det är inget att vara avundsjuk på. Men jag vet att jag ska fixa det här. Jag har varit med om värre saker, jag har varit tusen gånger räddare – och se, jag har överlevt!

*balle-möbler = balkongmöbler

Livet är kort. Ja, jo, det kommer man ju inte ifrån…

Read Full Post »

Tintin – Steven Spielbergs tappning

En upplevelse som nästan inte kan återberättas! Så vill jag beskriva Steven Spielbergs Tintin som Fästmön och jag var och såg i kväll i 3D och med engelskt tal. (Vi trodde nämligen att det engelska talet skulle rädda oss från ungjä… barn, men icke!)

Tintin, tecknad fast ändå otecknad, i Steven Spielbergs tappning.

                                                                                                                                                            Den här filmen är både spännande och rolig redan från början, precis som man vill att Tintin ska vara. För när man inte längre får höra Tomas Bolme som Tintins röst, kan man lika gärna höra Jamie Bell. I den här filmen träffas Tintin och kapten Haddock för första gången. Det handlar om Rackham den Rödes skatt, en skatt som egentligen tillhörde kapten Haddocks förfader Haddoque.

Kapten Haddoque? Nej, Anna i 3D-brillor.

                                                                                                                                                                 Det var en riktigt häftig upplevelse att se filmen i 3D! Fast brillorna kunde ju ha varit lite snyggare – och lite mindre. De stack liksom ut långt bak på sidorna… Vidare tycker jag att det är extremt snålt av SF att ta 30 kronor betalt för att det är en 3D-film, när man som jag kommer med ett biopresentkort. Ett presentkort ska motsvara en biljett för en film – utan att man ska behöva betala nåt extra. Det står på biljetten. Dåligt!!!

Snålt av SF att ta ut 30 kronor trots att jag hade ett presentkort!

                                                                                                                                                            Jag tycker att 130 kronor är väldigt mycket för en biofilm som för övrigt redan finns att köpa på DVD. Men jag tycker filmen i sig är mycket sevärd och ångrar inte kvällens biobesök, även om det har sina fördelar, ibland, att titta hemma i TV-soffan. Till höger om Anna placerade sig nämligen en (helg?)pappa med sitt högst treåriga barn. VA?! Det var elvaårsgräns för filmen! Ungen satt och sparkade hela tiden så sätena gungade och efter en kvart ville han gå. Tacka 17 för det, en svensk unge på tre år fattar väl inte ett ord engelska?! Filmen var alldeles för läskig, dessutom, så jag förstår mycket väl att pojken ville gå. Har inte biopersonalen nån funktion att förhindra sånt här???

Förutom barnet var det otroligt störande med allt prasslande av godispapper och popcorndoften låg flottig över våra huvuden. Men samtidigt… Det är mysigt att gå på bio och sitta och hålla handen. Och betydligt häftigare ljud och bild än där hemma!..

För publiken, biljettpriset och snåla SF: IG, för filmen: MVG!

Read Full Post »

Vecka 32: Drottning och Brottning

Dags för veckans höjning (Drottning) respektive sänkning (Brottning – usch, sport, fy!). Inte svårare än så här:

Drottning

• Fästmön, always! (Hemmets okrönta drottning, som höll mig i handen när jag trodde att jag skulle dö härom lördagen!)
• Min storasyster (som försvarar mig med näbbar och klor och som har en urvacker tiara = bevis på att man är drottning, eller i alla fall tsaritsa!)
• En dammsugare modell mindre (som inte suger, men suger skitbra!)
• Fotografiska museet (mitt favoritmuseum! Men jädrigt hög entréavgift, tycker jag…)
• Wasas nya Crisp & Cereals (skitgoda, ju!)

                                                                                                                                                 Brottning

• Magont när det är finalkväll på Pride och en massa bra artister, bland annat idolerna Alcazar, framträder (pestilensis!)
• Folk som tvingar in HBTQ-människor i garderoberna på arbetsplatsen
• Anmälan mot Falsksång i Skåne Allsång på Skansen för Grotescos framförande av Bögarnas fel (det är ironi, humor, ingen hets mot folkgrupp!)
• Mekar-Bruden (som ringde i fredags på Pride, men som inte har svarat eller ringt tillbaka när jag har ringt flera gånger under maj månad. Ditt klåperi med min bil blev j**ligt dyrt…)
• Lingonveckor

Read Full Post »

Tomtens stuga

Med piskan i handen stod jag i hallen och gav alla barn som skulle följa med samt Fästmön var sitt rapp som en liten påminnelse om att vi minsann hade en dejt med mormor och Lasse klockan 17.30 borta vid Trekanten. Skämt åsido, jag slåss aldrig, men jädrar – vi var FÖRST på plats! Jag tror detta imponerade djupt på Lasse!

Det var väldigt, väldigt kallt och kvicksilvret kröp neråt. Vi hade packat med oss sittunderlag och filtar till slädfärden, men som synes såg Anna MYCKET tveksam ut kring hela evenemanget. Vad hade vi gett oss in på och skulle barnen palla?

”Det HÄR blir nog bara jobbigt…” ser det ut som om Anna tänker i bilen.

                                                                                                                                                         Vi följde Lasse och mormor på såväl motorväg som slingrande, smala och glashala vägar. Resan tog ungefär 40 – 45 minuter. Vi satt i bilen och försökte hålla värmen tills slädarna skulle gå, men jag var i vart fall ur och hälsade på Uffe och Lilian, Annas bror med sambo, som kommit för att fira storasyster Carina på 50-årsdagen ända från Norge. För syftet med hela besöket i Tomtens stuga var att fira Carina, ifall du missat det.

Slädfärden blev magisk!.. Det var så vackert, så mörkt och så kallt att det var omöjligt att fånga stjärnorna på vinterhimlen eller träden som gnistrade så det såg ut som om det var diamanter i dem. Det var så… magiskt… Och vi fick åka släde med en vätte, se själv!

Vätten höll i tyglarna på släden.

                                                                                                                                                          Efter cirka 20 minuters magisk resa i fasansfull kyla var vi så framme vid en stuga mitt inne i skogen. Där var kolsvart utanför, men stugans fönster lyste inbjudande och immiga. Och snart hade vi bänkat oss och blev serverade underbar julmat.

Anna och Elias lät sig väl smaka.

                                                                                                                                                       Jag hade mormor till vänster och Linn till höger, men det var ganska svårt att konversera. Vid bordet bakom våra ryggar samt nämligen ett tämligen överförfriskat sällskap som hade en ljudnivå som fått Arbetsmiljönämnden att göra en akututryckning om vi larmat den. Men nu gjorde vi ju inte det, förstås.

Födelsedagsbarnet satt vid ett annat bord och jag försökte fota i mörker och trängsel, med dåligt resultat, dessvärre.

Elias närmast kameran, därefter Annas och Carinas bror Uffe, födelsedagsbarnet Carina och kusin Adrian.

                                                                                                                                                        Elias gillade potatisen bäst, själv var jag LYYYRISK över sillen och hade sån tur att jag fick även Elias och Linns. Annars hade man till varmrätt till nästanvegetariska mig gjort en sorts potatiskaka med paprika och nån grön sak. Den var otroligt salt och otroligt mäktig och varken mormor eller jag kunde definiera vilken grön sak som var i den.

Efter input kommer output – och det, kära läsare, fick man halka över till utedasset för att göra. Inne på Tomtemors dass hade nog Ernst* varit och piffat lite…

Toapapper och lyktor och väldoftande grankvistar är väsentligheter på ett utedass.

                                                                                                                                                         Själva dasset i sig var annars tämligen… ordinärt. Elias hade vissa problem, kan meddelas. Själv blundade jag, satte mig snabbt och hastade därifrån med avkyld rumpa.

Dasset i sig var tämligen ordinärt.

                                                                                                                                                        Jag vet inte hur många som var med på VÅRT kalas (det var ett eller två andra sällskap också med, men de tillhörde inte oss), för Carina och Tommy har sju barn, en del med respektive och två med egna barn. Anna hade med sig tre av sina fyra samt mig. Och så var det mormor och Lasse, morfar Bosse, bror Uffe och hans Lilian. Men lille Ville var den klart yngste i sällskapet! En underbart pigg liten kille och son till Carinas och Tommys näst äldsta dotter Hanna.

Lille Ville, mamma Hanna och morbror Björn (bror till Hanna, alltså, morbror till Ville).

                                                                                                                                                                 Vi åt så magarna blev fyrkantiga och Elias orkade inte med nån dans kring granen. I stället njöt vi av levande musik från dragspel, fiol och nyckelharpa. (Vi njöt emellertid INTE av skrålet från fylltrattarna vid bordet bakom…)Anna såg ut som om hon tränade för nåt Lucia-upptåg och Elias skaffade sig en ny hobby: kapsylsamling.

Elias tyckte kapsylerna var roligare än dansen, Anna verkade träna för nåt Lucia-upptåg. Mörkret gjorde bilden oskarp.

                                                                                                                                                          Det var svårt att fånga födelsedagsbarnet på bild, som sagt, men här har jag lyckats få med jubilaren OCH hennes make!

Tommy, Carina och bror Uffe njöt av musiken från dragspel, fiol och nyckelharpa.

                                                                                                                                                        Vid 21.30-tiden var det så dags att gå ut och invänta slädarna för färd tillbaka till bilarna. Som tur var hade temperaturen stigit något. För Annas och min del hade det INGET med alkohol att göra för ingen av oss drack en droppe sådant. Fast det kunde man inte tro såsom vi gjorde bort oss…

Först höll jag på att göra Anna faderlös. Jag hade lovat Frida att gå ut och kolla var Anna och Elias höll hus och sen komma in och berätta. Det var bara det att dörren var så förb. trög när jag skulle in igen. Så jag la hela min tyngd och kraft på att försöka få upp den. Såg hur Björns ögon blev allt större och rundare och när jag försiktigt undrade om nån idiot stod bakom dörren nickade han. När han senare kom ut kunde jag inte låta bli att fråga vem det var som hade stått bakom dörren. Det var Annas pappa, morfar Bosse… Såååå piiiinsamt!!!

Men värsta grejen gjorde nog Anna ute på backen. När hästarna med de tre slädarna och den enda vagnen kom behövde de vända på backen och vi blev tillsagda att backa så att hästarna inte sprang på oss. Anna ryckte tag i Elias med högerhanden och i… en vilt främmande karl i vänsterhanden. Men det fattade hon inte förrän efter en lång stund, för hon trodde att det var jag. Precis som om jag vore lik en liten, vithårig man med tjocka glasögon… (Vi höll på att skratta ihjäl oss i natt i sängen när vi kom på detta FRUKTANSVÄRDA misstag!) Men plötsligt insåg både Anna och karlen att de inte på nåt sätt hörde ihop, så de släppte varandras händer och karlen sprang till skogs och Anna… till höger.

Anna må vara förlåten för sitt misstag, för det var onekligen väldigt, väldigt mörkt ute…

Carina färgglad mössa, dottern Miriam i pappa Tommys knä på släden på väg till bilarna genom mörkret .

                                                                                                                                                 Tillbakafärden blev minst lika magisk, men den stjärnklara himlen hade nu täckts av moln och temperaturen hade stigit något. Vi var inte hemma i Himlen i Förorten förrän nånstans mellan 22.30 och 23 och då blev det sängen direkt. Elias hade somnat redan i bilen och somnat så fort han la sig ner på kudden. Jag underhöll tjejerna i familjen med i-sprikit* och Johan suckade tungt när det åter blev liv i hemma-luckan. Inte nog med att jag hade plågat dem i bilen ut med att gala i kör med Peter Jöback i bitar som O helga natt och Ave Maria… Man skulle enkelt kunna säga att EN av oss kan sjunga…

Efter en massa flams i sängen somnade två trötta kickor och blev väckta vid niotiden av Elias som tog upp beställning på frukost…

Mitt på dan skjutsade jag Anna till ICA Solen och Linn till sin pappa, men innan vi for blev vi översnöade ett antal gånger av en helikopter som cirkulerade ovanför våra huven. Den verkade leta efter nåt eller nån, kanske en landningsplats, men jag var övertygad om att det var övningskörning.  Sjukstugan i Backens helikopter är ju duktigt sponsrad av det lokala näringslivet i Uppsala så då kunde man vara ute lääänge och övningsköra. Eller flyga, kanske man säger när det gäller ”att göra helikoptern”..?”

Vad gjorde helikoptern? Eller gjorde nån helikoptern INNE i helikoptern?

                                                                                                                                                         Anna och Elias skulle julgrejsa med nåt kletigt brunt som ska in i ugnen och limmas ihop och utsmyckas med nonstop-karameller. Men jag gissar att de har satt i sig alla karameller eftersom det nyss kom ett nödrop per sms om att jag MÅSTE köpa en ny påse på vägen ut… För nu ska jag strax åka ut igen till Himlen för att fira lördagskväll. Nåt annat firar jag inte.

*Ernst = Ernst Kirschsteiger, känd piffare från bland annat TV
**i-sprikit = i-språket. Man byter ut alla vokaler mot i och pratar med mycket pipig röst.

Read Full Post »

Nåt att se fram emot!

I morse vaknade jag och var så där otroligt seg som jag visst alltid är nu för tiden. Det känns som nånting oöverstigligt att kliva ur sängen. Men jag gör det, för nånstans inuti finns en liten en som säger till mig att jag inte ska ligga och lata mig. För jag tror att sjukdomen jag drabbats av är MASK. LATMASK. Eller det vore rätt OK om det var det – så slapp jag fler undersökningar och kunde stoppa en piska i Fästmöns hand. Nu är det tyvärr inte så och det är väl tankar kring källan till det onda som snurrar och mal när jag ligger här i min ensamhet – en ensamhet som är självvald, märk väl. Jag orkar inte ha folk omkring mig just nu. Orkar inte med ljud, läten. Bara lite på avstånd…

En av dessa är nog en latmask.

                                                                                                                                                  MEN… Idag har jag nåt att se fram emot! Anna kommer över ett par timmar mitt på dan! Och det slår allt! Att prata två gånger om dan i telefon, att skicka en massa sms… Det är liksom underordnat att träffa och vara med den man älskar. och Anna är så lugn och bra när man är krasslig. Hon pratar liksom inte ihjäl en utan hon finns där och håller en i handen – både mentalt och rent fysiskt. Nu vet hon om hur jag mår och förväntar sig inte att jag ska ställa till med varken fest eller kaffekalas – det orkar jag inte. Vi ska bara vara med varandra ett par timmar. Det är allt. Och det BETYDER allt för mig. Nåt att se fram emot. Nåt att stiga upp ur sängen för den här dan.

Annars var det partaj här på baksidan igår. Inget störande, men jag stängde båda vädringsfönstren åt det hållet så jag slapp få in grillrök som jag bara hostar av, och så jag slapp höra människor som skrattade och hade roligt. Jag är en svart jävel just nu, vill helst ligga här och tycka synd om mig själv. (Jisses, nu får en viss madam vatten på sin kvarn när jag självömkar helt öppet!)

Ja, jag är uppstigen, jag har tvättat mig, satt i linser, klätt på mig. Tryckt på knappen till den i förväg kaffe- och vattenladdade perkolatorn. Bäddat. Jag är, kort sagt, helt slut… Kökssoffan nästa! Där väntar lokalblaskan. Om jag orkar.

Read Full Post »