Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘immiga fönster’

Ett bilfantastiskt inlägg.


 

Marssolen är obeveklig. Den tvingade ut mig idag. Jag glömde slå på Runkeepern för att kolla sträcka med mera, men det var inte det viktiga. Ljuset och frisk luft (nåja…) hade jag i fokus. Och att gå en promenad utan att min halvskruttiga kropp gnisslade alltför mycket. Det var allt. Mitt fokus… tills jag mötte en riktig skönhet…

Det sägs att gammal kärlek aldrig rostar. Jag vill lägga till att det bara växer mossa på den. För titta på denna underbart vackra polisbil, tror jag, av märket Volvo. Den är säkert nåns gamla kärlek. Bilen hittade jag nånstans i New Village och jag hoppas att ägaren inte hade nåt emot att jag fotade den.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Med piskan i handen stod jag i hallen och gav alla barn som skulle följa med samt Fästmön var sitt rapp som en liten påminnelse om att vi minsann hade en dejt med mormor och Lasse klockan 17.30 borta vid Trekanten. Skämt åsido, jag slåss aldrig, men jädrar – vi var FÖRST på plats! Jag tror detta imponerade djupt på Lasse!

Det var väldigt, väldigt kallt och kvicksilvret kröp neråt. Vi hade packat med oss sittunderlag och filtar till slädfärden, men som synes såg Anna MYCKET tveksam ut kring hela evenemanget. Vad hade vi gett oss in på och skulle barnen palla?


”Det HÄR blir nog bara jobbigt…” ser det ut som om Anna tänker i bilen.

                                                                                                                                                         Vi följde Lasse och mormor på såväl motorväg som slingrande, smala och glashala vägar. Resan tog ungefär 40 – 45 minuter. Vi satt i bilen och försökte hålla värmen tills slädarna skulle gå, men jag var i vart fall ur och hälsade på Uffe och Lilian, Annas bror med sambo, som kommit för att fira storasyster Carina på 50-årsdagen ända från Norge. För syftet med hela besöket i Tomtens stuga var att fira Carina, ifall du missat det.

Slädfärden blev magisk!.. Det var så vackert, så mörkt och så kallt att det var omöjligt att fånga stjärnorna på vinterhimlen eller träden som gnistrade så det såg ut som om det var diamanter i dem. Det var så… magiskt… Och vi fick åka släde med en vätte, se själv!


Vätten höll i tyglarna på släden.

                                                                                                                                                          Efter cirka 20 minuters magisk resa i fasansfull kyla var vi så framme vid en stuga mitt inne i skogen. Där var kolsvart utanför, men stugans fönster lyste inbjudande och immiga. Och snart hade vi bänkat oss och blev serverade underbar julmat.


Anna och Elias lät sig väl smaka.

                                                                                                                                                       Jag hade mormor till vänster och Linn till höger, men det var ganska svårt att konversera. Vid bordet bakom våra ryggar samt nämligen ett tämligen överförfriskat sällskap som hade en ljudnivå som fått Arbetsmiljönämnden att göra en akututryckning om vi larmat den. Men nu gjorde vi ju inte det, förstås.

Födelsedagsbarnet satt vid ett annat bord och jag försökte fota i mörker och trängsel, med dåligt resultat, dessvärre.


Elias närmast kameran, därefter Annas och Carinas bror Uffe, födelsedagsbarnet Carina och kusin Adrian.

                                                                                                                                                        Elias gillade potatisen bäst, själv var jag LYYYRISK över sillen och hade sån tur att jag fick även Elias och Linns. Annars hade man till varmrätt till nästanvegetariska mig gjort en sorts potatiskaka med paprika och nån grön sak. Den var otroligt salt och otroligt mäktig och varken mormor eller jag kunde definiera vilken grön sak som var i den.

Efter input kommer output – och det, kära läsare, fick man halka över till utedasset för att göra. Inne på Tomtemors dass hade nog Ernst* varit och piffat lite…


Toapapper och lyktor och väldoftande grankvistar är väsentligheter på ett utedass.

                                                                                                                                                         Själva dasset i sig var annars tämligen… ordinärt. Elias hade vissa problem, kan meddelas. Själv blundade jag, satte mig snabbt och hastade därifrån med avkyld rumpa.


Dasset i sig var tämligen ordinärt.

                                                                                                                                                        Jag vet inte hur många som var med på VÅRT kalas (det var ett eller två andra sällskap också med, men de tillhörde inte oss), för Carina och Tommy har sju barn, en del med respektive och två med egna barn. Anna hade med sig tre av sina fyra samt mig. Och så var det mormor och Lasse, morfar Bosse, bror Uffe och hans Lilian. Men lille Ville var den klart yngste i sällskapet! En underbart pigg liten kille och son till Carinas och Tommys näst äldsta dotter Hanna.


Lille Ville, mamma Hanna och morbror Björn (bror till Hanna, alltså, morbror till Ville).

                                                                                                                                                                 Vi åt så magarna blev fyrkantiga och Elias orkade inte med nån dans kring granen. I stället njöt vi av levande musik från dragspel, fiol och nyckelharpa. (Vi njöt emellertid INTE av skrålet från fylltrattarna vid bordet bakom…)Anna såg ut som om hon tränade för nåt Lucia-upptåg och Elias skaffade sig en ny hobby: kapsylsamling.


Elias tyckte kapsylerna var roligare än dansen, Anna verkade träna för nåt Lucia-upptåg. Mörkret gjorde bilden oskarp.

                                                                                                                                                          Det var svårt att fånga födelsedagsbarnet på bild, som sagt, men här har jag lyckats få med jubilaren OCH hennes make!


Tommy, Carina och bror Uffe njöt av musiken från dragspel, fiol och nyckelharpa.

                                                                                                                                                        Vid 21.30-tiden var det så dags att gå ut och invänta slädarna för färd tillbaka till bilarna. Som tur var hade temperaturen stigit något. För Annas och min del hade det INGET med alkohol att göra för ingen av oss drack en droppe sådant. Fast det kunde man inte tro såsom vi gjorde bort oss…

Först höll jag på att göra Anna faderlös. Jag hade lovat Frida att gå ut och kolla var Anna och Elias höll hus och sen komma in och berätta. Det var bara det att dörren var så förb. trög när jag skulle in igen. Så jag la hela min tyngd och kraft på att försöka få upp den. Såg hur Björns ögon blev allt större och rundare och när jag försiktigt undrade om nån idiot stod bakom dörren nickade han. När han senare kom ut kunde jag inte låta bli att fråga vem det var som hade stått bakom dörren. Det var Annas pappa, morfar Bosse… Såååå piiiinsamt!!!

Men värsta grejen gjorde nog Anna ute på backen. När hästarna med de tre slädarna och den enda vagnen kom behövde de vända på backen och vi blev tillsagda att backa så att hästarna inte sprang på oss. Anna ryckte tag i Elias med högerhanden och i… en vilt främmande karl i vänsterhanden. Men det fattade hon inte förrän efter en lång stund, för hon trodde att det var jag. Precis som om jag vore lik en liten, vithårig man med tjocka glasögon… (Vi höll på att skratta ihjäl oss i natt i sängen när vi kom på detta FRUKTANSVÄRDA misstag!) Men plötsligt insåg både Anna och karlen att de inte på nåt sätt hörde ihop, så de släppte varandras händer och karlen sprang till skogs och Anna… till höger.

Anna må vara förlåten för sitt misstag, för det var onekligen väldigt, väldigt mörkt ute…


Carina färgglad mössa, dottern Miriam i pappa Tommys knä på släden på väg till bilarna genom mörkret .

                                                                                                                                                 Tillbakafärden blev minst lika magisk, men den stjärnklara himlen hade nu täckts av moln och temperaturen hade stigit något. Vi var inte hemma i Himlen i Förorten förrän nånstans mellan 22.30 och 23 och då blev det sängen direkt. Elias hade somnat redan i bilen och somnat så fort han la sig ner på kudden. Jag underhöll tjejerna i familjen med i-sprikit* och Johan suckade tungt när det åter blev liv i hemma-luckan. Inte nog med att jag hade plågat dem i bilen ut med att gala i kör med Peter Jöback i bitar som O helga natt och Ave Maria… Man skulle enkelt kunna säga att EN av oss kan sjunga…

Efter en massa flams i sängen somnade två trötta kickor och blev väckta vid niotiden av Elias som tog upp beställning på frukost…

Mitt på dan skjutsade jag Anna till ICA Solen och Linn till sin pappa, men innan vi for blev vi översnöade ett antal gånger av en helikopter som cirkulerade ovanför våra huven. Den verkade leta efter nåt eller nån, kanske en landningsplats, men jag var övertygad om att det var övningskörning.  Sjukstugan i Backens helikopter är ju duktigt sponsrad av det lokala näringslivet i Uppsala så då kunde man vara ute lääänge och övningsköra. Eller flyga, kanske man säger när det gäller ”att göra helikoptern”..?”


Vad gjorde helikoptern? Eller gjorde nån helikoptern INNE i helikoptern?

                                                                                                                                                         Anna och Elias skulle julgrejsa med nåt kletigt brunt som ska in i ugnen och limmas ihop och utsmyckas med nonstop-karameller. Men jag gissar att de har satt i sig alla karameller eftersom det nyss kom ett nödrop per sms om att jag MÅSTE köpa en ny påse på vägen ut… För nu ska jag strax åka ut igen till Himlen för att fira lördagskväll. Nåt annat firar jag inte.

*Ernst = Ernst Kirschsteiger, känd piffare från bland annat TV
**i-sprikit = i-språket. Man byter ut alla vokaler mot i och pratar med mycket pipig röst.

Read Full Post »