Skönt svenskt!

Ett skönt och svenskt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: På midsommarafton kommer min recension av boken!!!

Idag kom äntligen recensionsexemplaret av Elisabeth Ohlson Wallins fotobok, Ack Sverige, du sköna!!! Förlaget hade gjort en liten miss, därav dröjsmålet. Jag var och hämtade boken efter jobbet och köpte med mig en del av det bästa svenska – jordgubbar.

Skönt svenskt.

I kväll ska här njutas skönt och svenskt!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Visstidsanställning kan bryta mot EU-lag

Ett inlägg med fokus på arbete.

---

 

TCO:s chefsjurist Samuel Engblom skriver om visstidsanställningar i en debattartikel hos Dagens Nyheter. Idag har väldigt många svenskar visstidsanställningar, det vill säga jobb som är tidsbegränsade. Enligt debattartikeln har så många som en kvarts miljon människor i det här landet mycket korta anställningskontrakt. Dessutom har fler än 40 procent av de visstidsanställda anställningar som är kortare än en vecka. Ovanpå det finns det 65 000 människor som har varit anställda hos samma arbetsgivare i över fem år – på visstidskontrakt. TCO har anmält till EU-kommissionen för brott mot EU-direktivet om visstidsarbete eftersom förbundet anser att vi har lagar i det här landet som gör det lätt att missbruka upprepade visstidsanställningar.

Möjligheten för arbetsgivare att anställa människor på viss tid är en bra grej. Det handlar ju om att den som har en tillsvidareanställning (”fast” anställning) kanske behöver vara föräldralediga, för att ta ett konkret exempel. En visstidsanställning kan också vara ett sätt att testa om en person passar för en mer permanent anställning. Och för den enskilde kan ju en visstidsanställning vara en väg in till ett en mer varaktig tjänst.

Men… det finns också just ett antal men… eller som Samuel Engblom skriver i sin debattartikel…

[…] Samtidigt vet vi att tidsbegränsade anställningar kan skapa problem för individen. Ekonomisk osäkerhet gör det svårt att planera sitt liv och svårare att få lån eller bostad. Forskningen visar att visstidsanställda i högre utsträckning än tillsvidareanställda upplever koncentrationssvårigheter, oro och nervositet samt har lägre självskattad hälsa. […]

Idag finns det många arbetsgivare som utnyttjar den här möjligheten att anställa personer på viss tid på fel sätt. På ett fult sätt, skulle jag vilja säga. För varför tillsvidareanställer man till exempel inte de 65 000 personer som varit visstidsanställda hos en och samma arbetsgivare under så lång tid som fem år???

År 2007 ändrades lagen om anställningsskydd sina regler för tidsbegränsade anställningar. Reglerna blev enklare, vilket naturligtvis var bra. Men det som var mindre bra var ju förstås det faktum att arbetsgivare sen dess kan stapla visstidsanställningar på varandra – så att en person kan vara visstidsanställd hos samma arbetsgivare år ut och år in. Detta som ju, enligt forskningen som hänvisas till i citatet ovan, skapar koncentrationssvårigheter, oro, nervositet och sämre hälsa… Förutom svårigheter att planera livet, få lån och få nånstans att bo.

TCO anmälde då alltså Sverige till EU-kommissionen för brott mot EU-direktivet om visstidsarbete (1999/70/EG). Kommission gav TCO rätt. År 2010 kom en formell underrättelse och förra året och i år kom yttranden. Regeringens argument håller inte, men inget händer, menar Samuel Engblom. Det spelar ingen roll vem som är arbetsmarknadsminister. Nu har regeringen på sig till den 22 juni att vidta åtgärder. Är det nån som tror att det sker? Vad blir påföljden om så inte sker?

Jag har haft olika visstidsanställningar sen 2011. Värst av alla arbetsgivare när det gäller korta, tidsbegränsade anställningar är staten och offentlig sektor. Det är rätt sjukt, egentligen…

Och tro mig, det är ingen dans på rosor att få sin redan osäkra anställning kanske förlängd en eller två månader, i bästa fall tre månader. Det går inte att planera särskilt långsiktigt det som vi alla kallar… livet. I längden är det att leva lite grann i helvetet, faktiskt. Om du inte tror mig, så prova får du se. Snart tre år sätter sina spår som aldrig går att ta bort i till exempel familjelivet.

Här kan du läsa Samuel Engbloms debattartikel i sin helhet!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Yttrandefrihet – yttranderättighet?

Ett yttrande inlägg.

---

 

I natt publicerades en synnerligen intressant text på lokalblaskans webb. Det är inte så ofta längre som jag fastnar för nån av tidningens texter, men denna både behandlar ett aktuellt ämne och är välskriven. Den är inte signerad på webben (!), men man förväntas känna igen Maria Ripenberg på fotot. Det är väl egentligen det negativa med texten.

Jag gillar anslaget. Maria Ripenberg skriver om yttrandefrihet och skiljer den från yttranderättighet. Det förvånar mig, men många människor har uppenbarligen inte förstått att det faktiskt är en skillnad. För att beskriva det hela tar hon till en liten allegori, en middagsbjudning för grannarna (detta gör det hela ännu mer bra – och dessutom roligt! – i mina ögon):

Du bjuder de nya grannarna på middag. När maten bärs in utbrister en av dem ”Gud så äckligt!”.
Den andre smakar på maten och intygar att ”ja, det var verkligen äckligt!”. De fortsätter sedan att kritisera din middag. Du ber gästerna att gå. ”Jaså, du vill inskränka vår yttrandefrihet?!”, klagar de. […]

I vårt land kan man säga rätt mycket innan man begår nåt brott. Och det ska mycket till för att man ska bli fälld. Men för den skull springer man kanske inte omkring och säger vad som helst. De flesta av oss har fått vissa saker med oss via det som på stenåldern, när jag växte upp, kallades uppfostran.

Poängen i det hela är att vi också har möjlighet att avstå från yttranden – det är en del av yttrandefriheten. Maria Ripenberg skriver:

[…] Att kunna avstå från yttranden är en del av friheten. Om jag startar en tidning och avstår från att publicera vissa inskickade manus eller kommentarer utnyttjar jag en viktig aspekt av yttrandefriheten: andra kan inte tvinga fram en publicering via min kanal. Precis som jag inte, i yttrandefrihetens namn, kan kräva att ett förlag publicerar mitt manus. […]

Och nu kommer Maria Ripenberg fram till det riktigt väsentliga. Det handlar inte om censur att inte publicera nåns yttrande – eller manus – eller kommentar. Maria Ripenberg sätter fingret på vad det handlar om:

[…] Detta är faktiskt motsatsen till censur. Den som vill yttra sig kan använda andra plattformar. Så går det till i ett fritt land. Om jag vore tvingad att publicera vissa åsikter i min tidning, och samtidigt inte tilläts att publicera vissa andra, ja, då hade vi ju diktatur. Med censur. […]

Precis på samma sätt resonerar jag när det gäller den här bloggen. Det är jag som avgör vilka yttranden – kommentarer – jag vill publicera. Om jag vore tvingad att publicera allt som skickas in skulle det handla om diktaturfasoner.

Att kommentera på den här bloggen är nämligen en rättighet jag ger dig. Och blir din kommentar inte publicerad kan du ju välja en annan kanal. Kanske din egen blogg, om du har nån.

Maria Ripenberg avslutar sin text med dessa ord:

[…] Om grannarna tycker är det ett hot mot yttrandefriheten att du inte vill lyssna på deras gnäll, så är de knappast yttrandefrihetens försvarare.

Just det. Det är skillnad på yttrandefrihet och yttranderättighet. Och åsikter om vad man vill säga och vad man vill höra.

Läs hela Maria Ripenbergs text här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tappar…

Ett inlägg, bara.

---

 

Det känns som om jag håller på att tappa fotfästet. Faller, fast jag borde ha en förvärvad betongklump runt fötterna. Och inte bara jag. Det gör ont att se människor runt omkring mig falla och tappa fotfästet. Duktiga, smarta, vänliga människor. Snart är det bara robotar och ja-sägare kvar. Tyvärr är det så att nån ja-sägare blir jag aldrig. Lyckades inte DLF* banka vett i mig kring detta, lyckas ingen annan heller. Jag är vuxen. Jag står för mina handlingar. För övrigt kan jag erkänna när jag har fel också – vilket ju inte är särskilt ofta (<=== ironiskt skämt!).

Himlen utanför mitt arbetsrumsfönster hemma igår kväll.

Även om jag försöker förklara hur det känns kan jag inte göra det fullt ut och i öppna ordalag. Det finns flera skäl till det. Ett av dem är att jag skulle hänga ut andra människor då. Människor jag tycker om och som behöver få bestämma själva om de vill blotta sig eller inte. För egen del har jag inte så mycket att dölja, egentligen. Det handlar mest om att jag inte vill blotta mig totalt. För övrigt finns det ju människor som tror att de känner mig bara för att det läser (vissa av) mina blogginlägg och kanske har gjort så under lång tid. Men vi har inte träffats i verkliga livet, vi har inte umgåtts, vi har inte delat saker. Det är bara jag som har delat med mig av vissa känslor och upplevelser – på bloggen. Det är inte du som läser. Du har, på din höjd, kommenterat. Men du har också trampat på mina känslor och upplevelser ibland – kanske för att jag inte skriver ut ”allt”.

Jag har också trampat. Jag har trampat, hånskrattat, raljerat, spytt galla över… många. Men glöm inte bort att den jag allra mest har misshandlat är mig själv. Har du inte sett det, då har du inte förstått det jag har skrivit. Eller då har mina ord inte nått fram på rätt sätt till ditt hjärta.

Livegenskapen närmar sig… Varje gång dör en liten del av mig. För varje dag tappar jag en bit av den som var jag. Från att ha varit en ilsken – men glad – person med stor självkänsla och hyfsat självförtroende har jag blivit en grå gammal människa som inte tror sig ha nån framtid. Jag har åldrats 50 år under fem år. Och nej. Jag kommer aldrig att tacka DLF för det, trots att h*n en gång trodde det.

*DLF = Den Lille Fjanten, en obehaglig person som jag delade alltför mycket tid med i ett före detta liv

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »