Vi har blommor på vårt bord!

Ett blomsterinlägg.

---

 

Men vi har ju inga midsommarblommor!

Inga jävla blommor i nåt hår här, inte!

Jag hörde anklagelsen i Fästmöns röst. Därför blev det bestämt att vi efter rörprövningen och sockerhjärtana skulle ge oss ut på jakt efter blommor. Dock inte att ha i håren utan i vas på bordet.

Vi stegade över vägen in i skogen. Det vill säga Pildammsparken. Det sägs att den parken ska ha rustats för ett par år sen. Ja, det har gjorts en fin gångväg, det är sant. Men dammarna… Vattnet är förskräckligt! Vi tog nästan med oss ändorna som simmade runt där hem till badkaret! Fy te rackarns vilket vatten! Uff!

Blomsterflicka i snåren.

En av oss höll sekatören, den andra höll krampaktigt i den begynnande midsommarbuketten. Rätt sticksig var den, om jag ska vara ärlig. Vissa skaft fick lindas med maskrosblad. Det var gott om gula och blå blommor, men var fanns alla rosa, till exempel? Endast på taggiga buskar, dessvärre.

Men så småningom kom vi runt skogen och där! Vid de skitfula, svindyra och rätt nybyggda husen hittade vi en lerig kulle full av… vallmor! Det var så vackert att vi kastade oss över diken, uppför kullen (Anna), fotade och plockade.

Vallmor – bara så där!

 

Orange ros i en rabatt.

På sluttampen såg vi ännu vackrare blommor, men de växte ju inte vilt. Just som Somliga av oss tänkte knipsa en kvist jasmin öppnades en port. Den lilla handen for tillbaka ner i fickan igen.

Gul ros i rabatten.

I rabatten utanför huset där jag bor växer vackra orange och gula rosor. De fick också vara kvar där de planterats. Man vill ju inte riskera nån vräkning…

Fast vackrast av allt, förutom Anna, blev vår midsommar-bukett, den som nu tronar i en av morfars gamla vaser på köksbordet. Bordet, vid vilket vi får inta vår midsommar-middag, har vädret bestämt. Nu tur med vädret hade vi inte, men vi har blommor på vårt bord! Och det är inte fy skam, det.

Vi har blommor på vårt bord!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lunchfika med objuden gäst

Ett midsommarinlägg.

---

 

Knäckemacka med laxröra.

På eftermiddagen måste vi ju äta nånting så att vi står oss till kvällen.Vi inledde med kaffe och knäckemörgåsar. Notera pluralis! Nu finns nämligen två goda röror som behövde provsmakas. Båda fick godkänt!

Vaniljhjärta inhandlat av mitt hjärta.

Nåt sött etterpå är inte helt fel. Jag menar, det är ju trots allt midsommarafton. Fästmön hade köpt med sig så sockerpudriga vaniljhjärtan.

Men plötsligt hördes ett prasslande ljud. Liksom… pappersdallrigt. Hade vi råttor ombord? Småfåglar? Skator? Nej, bakom krukväxterna fladdrade en nervös nässelfjäril som slunkit in genom mina öppna fönster. Den hade vissa problem att slinka tillbaka ut, faktiskt, och trots att jag har försökt mota den försiktigt i rätt riktning tycks den inte förstå. Den objudna gästen stannade på lunchfikat, men till sillmiddagen i kväll ska jag försöka att få den att flyga fritt igen.

Nässelfjäril – en objuden lunchfikagäst.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Man behöver inte alltid göra som alla andra

Ett inlägg om midsommar.

---

 

Nä. Precis som rubriken säger:

Man behöver inte alltid göra som alla andra.

Vår egen stång.

Idag är det midsommarafton. Massor av människor känner en massa måsten. Jag är inget undantag, för jag kände måstet att städa på förmiddagen. Inte för att jag är städmanisk utan för att det behövdes. Med fönster och dörrar ständigt på glänt kommer det in ganska mycket damm, nämligen. Fästmön skickade jag iväg till affären i Långtbortistan, nästan. Närå, hon erbjöd sig själv.

Nyduschad och renhårig sitter jag och doftar oliv. Nåt gott ska man väl smörja in sig med ibland. Om en stund ska jag ringa mamma och messa bonusbarnen. Anna ska göra röra nummer två till vår middag, nånting med matjessill, rödlök, ägg och äpple. Jag gjorde min röra igår kväll, den med ägg, lax, dill, grädde och andra nyttigheter.

Sillbord med färskpotatis, knäcke, stinkiga, goda ostar och röror samt öl och snaps tar vi framåt kvällen. På sin lilla shoppingtur inhandlade nämligen Anna nåt gott till lunch kaffet: vaniljhjärtan. Dessa måste provas före maten.

Jag har monterat vår egen midsommarstång. I år får den stå på köksbordet. Varken picknick eller balkongsittning blir det idag. Molnen hopar sig och utomhustemperaturen ligger på knappa 15 grader.

Hoppas du har det bra där du är! Och glöm inte bort det jag skrev i rubriken. För du behöver inte göra som alla andra, gör vad du själv vill i stället, så blir åtminstone du gladare (?) i själen. Jag önskar dig en fin helg – vare sig du firar Midsommar eller inte! Undrar om himlen är lika vacker i kväll som igår..?

Kvällshimlen utanför mitt arbetsrumsfönster den 19 juni 2014. Bilden är inte behandlad på nåt sätt förutom att den är beskuren.

Att titta på himlen i kväll är gratis! Gratis är det också att läsa min recension av Elisabeth Ohlson Wallins nyaste fotobok, Ack Sverige, du sköna…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ack Sverige, du sköna

Ett inlägg om en fotobok.

---

 

Om det är några människor jag är riktigt avundsjuk på så är det såna som tar bra porträtt. Och med bra porträtt menar jag inte tillrättalagda bilder utan just det jag skriver: bra. Fotografer, med det där speciella ögat, som ser det där unika hos var och en h*n fotar. Det var med stor andakt jag parkerade mig i bästefåtöljen för att glo i Elisabeth Ohlson Wallins fotobok Ack Sverige, du sköna. Jag visste att jag skulle bli avundsjuk, men också betagen. Tack för recensionsexemplaret, Karneval förlag!

Tre år har det tagit fotografen att ställa samman de 142 bilderna. Bilder av ett Sverige som du och jag kanske inte alltid ser. Som vi kanske inte alltid… vill se. Elisabeth Ohlson Wallin väjer inte med kameran, hon kliver rakt in i såväl synagoga som moské, på barnhospice, bland hemlösa, tiggare, utslagna och nysvenskar. Och det är det jag gillar med bilderna! Fotografen väjer inte, viker sig inte en tum. Det här är så äkta det kan bli!

Bilderna står för sig själva i boken. Här finns inte en enda bildtext. Först i slutet hittar jag miniatyrer av de 142 bilderna samt en rad om var varje bild är tagen. Och på ena fliken fyra meningar om boken av fotografen själv. En sida efter bilderna innehåller fotografens tack. Även detta ordsparsamma gillar jag – en fotobok som verkligen är en fotobok.

Färgerna och trycket i boken är fantastiska! På nåt ställe upptäcker jag en ganska pixlig bild. Men kanske ska den vara så… Däremot är jag inte alls nöjd med limbindningen. Den spricker nämligen så snart jag öppnar boken – pappret i sidorna är för tungt (tjockt) och limmet håller inte samman sidorna i ryggen. Sidorna lossnar. Förutom det är pappersvalet utmärkt eftersom det ger minimalt med blänk när en sån som jag måste tända lampan för att se ordentligt.

Tofflan bläddrar i Ack Sverige, du sköna.

Annars älskar jag verkligen den här boken! Bilderna är inte bara äkta och raka, de är baske mig mästerverk – på olika sätt och vis. Jag gillar komposi-tionerna, jag gillar känslan av att Elisabeth Ohlsson Wallin har fångat speciella ögonblick, till synes av en ren slump. Kanske det är så i vissa fall, men jag vet också att en duktig fotograf lägger ner mycket förarbete.

Genom fotografens tack mot slutet av boken inser jag också att fru Minna inte bara varit bokens formgivare utan säkerligen då och då den som peppat och pushat fotografen. Det var tur – för oss. Vi som vill få ta del av Elisabeth Ohlson Wallins bilder.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »