Posted in Böcker, Familj, Ironi, Krämpor, Personligt, TV, tagged alla andra, arbete, arbetsliv, arbetsvecka, äta middag, åstadkomma, överenskommelse, balkong, barn, blå himmel, bok, det skrivna ordet, dröm, ett namn, fantastiska liv, fatta hur det känns, fattas, få betalt, födelsedag, förändra, förklaring, förstå, fel, fingerled, foto, gapa, gäster, göra ont, genomlida, grannar, gullegull, hårt och svårt motstånd, höra av sig, hederlig, helg, husdjur, inget trevligt sällskap, inte bry sig längre, inte höra av sig, iPhone, kapitel, känd, kärlek, kommunikation, kontakt, kram, krönika, kropp, längta, läsa, livet, Livet är en gåva, livet före, luften står stilla, mamma, människor, mässa, möblera om i sina köksskåp, ostbågar, pratmakare, rättskaffens, resor, sanndröm, söka nytt jobb, skata, skitdålig, skratta, skribenter, skrika, skylt, solen skiner, sorl, sovmorgon, sovrum, spy, starköl, svart i sinnet, tacksam, tak över huvudet, tallrik mat, ticka ner, tigare, trött på, trött på mig själv, Trisslott, Twitter, var sitt håll, värk, världens tråkigaste, vill ha nåt, vinna on 08 juni 2014|
2 Comments »
Ett uttråkat inlägg.
Mest trött på mig själv.
Jag har nog, precis som rubriken säger, världens tråkigaste liv just nu. Och det är bara jag själv som kan förändra det, det är jag fullt medveten om. Men hur lätt är det när det innebär kontakt med andra människor? Jag är så trött på människor generellt sett just nu – ingen nämnd, ingen glömd. Trött på folk som bara hör av sig när de vill (ha) nåt, på folk som gapar och skriker, på människor som inte hör av sig trots överenskommelse, trött på pratmakare och på tigare… Men mest av allt är jag trött på mig själv. Det är mig det är fel på, inte ”alla andra”.
Igår kväll kunde jag sitta ett tag på ballen* och läsa och äta min middag. Sen fick några grannar gäster och jag klarade inte av deras sorl. Gick in och såg med ett öga på Mr Selfridge, ett på Twitter. Jaa, jag är rätt trött på Mr Selfridge och Twitter också, just nu. Mr Selfridge är så jäkla rättskaffens och hederlig att jag nästan spyr. Och på Twitter visar folk upp sina fantastiska liv, barn, husdjur, resor de företar sig, böcker de skriver… Kram, kram och gullegull. När jag skickar upp nån bild till Twitter är det på en bok nån annan har skrivit, en starköl, en skål ostbågar eller en tallrik mat. Hur spännande är inte det..? (<== ironi).
En skylt från ett annat och trevligt arbetsliv där man fick vara som man ville, bara man gjorde sitt jobb.
I morse vaknade jag att grannarna bredvid möblerade om i sina köksskåp. Det var i alla fall vad det lät som. Utanför sovrumsfönstret skrattade en skata mycket irriterande. Inne i sovrummet stod luften stilla. Det gick inte att ligga kvar. Jag var uppe vid sjutiden. Sista sovmorgonen på ett tag, för i morgon startar en full arbetsvecka som jag ska genomlida. Det är svårt att göra ett bra jobb när man inte bryr sig längre.
Dagarna tickar ner och tanken var att jag skulle ägna helgen åt att söka nytt jobb. Men motståndet är hårt och svårt. Jag har kommit till en skiljeväg även i detta sammanhang. Varför söka jobb som har med kommunikation att göra när jag har så svårt för människor..? OK, det skrivna ordet, fine. Men inte får man bara jobba med sånt? Samtidigt läser jag till exempel så många krönikor som är skitdåliga – och ändå får skribenterna bra betalt för dem! Kanske för att de ”har ett namn”, det vill säga är kända. Jag är ju bara jag.
Anna skrapade fram en storvinst – i drömmen.
Att jag har världens tråkigaste liv insåg jag när jag vaknade från en dröm. Jag drömde att min älskling hade vunnit 100 000 på en Trisslott och kunde unna sig en ny iPhone. Tror inte att det var en sanndröm, dessvärre. Vi går för övrigt omkring på var sitt håll och längtar. Jämt och samt. I alla fall gör jag det. Men just nu är jag inget trevligt sällskap. Dessutom måste jag idag verkligen ägna några timmar åt att söka jobb. Annars är Annas sällskap det enda jag står ut med just nu. För hon förstår mig, hon fattar hur det känns utan att jag behöver veckla in mig i några förklaringar.
Hela kroppen, känns det som, är en enda stor värk även idag. Till och med en fingerled envisas med att värka, trots att jag trodde att det skulle gå över på nån dag. Himlen är blå, solen skiner, livet är en gåva… Varför är jag så svart i sinnet? Så trött på människor? Så envist mässande att jag har världens tråkigaste liv? OK, det är en massa ”saker” som fattas i mitt liv, men jag har jobb tre veckor till och jag har tills vidare tak över huvudet. Det finns kärlek i mitt liv och jag har en mamma som fyller 79 år nästa månad. Det är jag tacksam för.
Men jag vill åstadkomma nåt som bara är jag också. Åtta kapitel på min bok är skrivna. Jag orkar inte skriva mer just nu. Det gör för ont. För det handlar om livet före världens tråkigaste liv…
*ballen = balkongen
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 