Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 17 juni, 2014

Ett försök till stämningshöjande inlägg.


 

jordgubbar

Det finns väl inget godare att äta just nu än dessa ”gubbar”?!

Den mest älskade köpte jordgubbar på hemvägen. Själv stannade jag vid Tokerian och köpte kallskuret till middag. Fantasin när det gäller vardagsmat flödar, som synes. När jag är ensam brukar jag äta mitt huvudmål mitt på dan – och då blir det på lunchställe. Men när vi är två tycker jag att det är mysigt att äta nånting tillsammans på kvällen, om Anna inte jobbar. Just nu jobbar Anna inga kvällar och helger, för igår började hon sitt vanliga sommarvik som administratör. Då är det kontorstid som gäller. Vi samåker på morgonen och sen är Anna så duktig och promenerar hem.

Min dag var till viss del bra, till viss del mindre bra. Den slutade med att jag faktiskt vägrade att utföra en uppgift. Jag såg inget värde i uppgiften, jag hittade inget värde alls trots att jag sökte. Tyvärr kände sig nån annan då tvingad att utföra uppgiften. Sånt kan jag må rätt dåligt av. Det handlar inte om att jag är lat, det handlar om att jag faktiskt inte vill sätta mitt namn vid den här typen av uppgift. Och eftersom jag är i det läge jag är blir det inte svårt att sätta sig på tvären. Ändå känns det inte 100 procent eftersom nån annan då får utföra uppdraget.

Frustrerad, ledsen och lite vilse i tillvaron har jag kämpat med att behärska mig hela dan. Det har gått hyfsat. Men långt ifrån bra. Kände ändå att jag behövde ringa mamma, trots att energinivån stod på low. Vi, det vill säga mest mamma, pratade i 36 minuter. Så är det när barn och ”päron” inte bor på samma ort och kan ses mer naturligt. Inte vet jag om det blir nån tur neråt heller i sommar – jag blir ju snart livegen. Mamma fyller år i mitten av nästa månad. I slutet av månaden är det åtta år sen pappa gick bort. Jag saknar honom fortfarande. Saknaden försvinner aldrig. Sorgen mildras lite. Kanske hade den varit ännu mindre om pappa inte hade gått bort på det sätt han gjorde. Om om inte fanns…

Päronglass med jordgubbar o kaffe

Kvällens energipåfyllning – päronglass med jordgubbar till svart kaffe.

Påfyllningen av energi blev kaffe och päronglass med jordgubbar. Päronglassen smakar som barndoms-somrarna i Varamon, när solen stekte stugväggen så att träet doftade nästan bränt. Och den eländiga Varamosanden i skorna… Längtan bor inuti och vissa dar känner jag mig så underligt rotlös. Rotlös… Hur kan jag känna så..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hundinlägg.


 

Det är ansträngt just nu, mitt förhållande till andra människor. Det är verkligen inte fel på

alla andra,

det är fel på mig. Och varje gång jag skriver om det på bloggen eller på Twitter så kommer den ännu fler oönskade besök av människor som bara snokar. Men det är faktiskt lite bra att vara förföljd och hånad. Det ökar trafiken så till den milda grad att jag får fler och fler skrivuppdrag, vilket ger mig inkomst. Det tackar jag troll och annat oknytt för!

Pudel

Ungefär så här såg hon ut, Majken. Men bilden är lånad från hundstunden.se

I verkliga livet, det som inte pågår i sajberspäjs utan i rummet där jag sitter eller däromkring, har jag just intagit en salladslunch och en därpå följande liten promenad. Håglös, med tårarna i ögonen, traskar jag runt just nu. Idag är verkligen ingen bra dag, för det är tisdag.

Men på väg in i Kexfabriken eller Besticklådan igen mötte jag henne. Hon, en ståtlig svart skönhet. Jag bad hennes medföljare om lov att hälsa på henne. Fick veta namn, ålder och lite annat också. Bäst av allt, klia henne på halsen. Se hur hon sträckte på sig, kom närmare, kände av att jag var ledsen. Hundar är bästa medicinen mot dumma tårar. Hon heter Majken och var på väg till frissan. Vi träffas nog aldrig mer.

Uppe i trapphuset träffade jag min lokala fanclub. Det var gott. Jag vet att vi ska sakna varandra.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett amazing inlägg.


 

tårarHäromdan fick jag besök i mitt lilla hörn av arbetsrummet. Inte vet jag hur det kom sig, men plötsligt fick jag veta saker som gjorde ont i mig. Inte för att de hade drabbat mig utan för att såna saker hade drabbat personen som talade. Det var inget Niagarafall som forsade utmed våra kinder. Men tårarna droppade både hos berättaren och hos mig. Det gick inte att vara oberörd inför det förtroende jag fick.

Som så ofta på arbetet blev vi avbrutna av att telefonen ringde och jag var naturligtvis tvungen att svara. Min arbetskamrat gick. I luren mötte mitt hörselorgan rösten av en rabiat person som skällde ut mig för en skitsak – ett fel som dessutom inte jag hade begått. En ren och skär bagatell som den rabiata la ner tid och energi på att gapa om i min telefonlur. Fem minuter av att vara otrevlig.

Strax därpå poppade det upp ett mejl. En byråkratdrapa som skulle hit och dit för att Mrs Si af Så vill. Just det där sista…

mrs Si af Så vill

är ett mantra som nio av tio här kör med för att lägga tyngd bakom sina bagateller. Tänk om nån enda kunde ägna sig åt att göra nåt vettigt, nåt meningsfullt, nåt som är viktigt för andra. Är det ingen mer än jag som hör hur löjligt det låter när vuxna människor hänvisar till att mrs Si och Så vill? Ungefär som att säga att tomten vill att alla barn ska vara snälla, fast det egentligen är mamma och pappa som vill det.

Som att ge en gråtande arbetskamrat lite tid och lyssna på det svåra som vi kallar Verkligheten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »