Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘åstadkomma’

Ett skrytigt inlägg eller bara ett som redovisar fakta.


 

Bloggportalen privata bloggar i Uppsala

Jag slutade på en åttondeplats bland de privata bloggarna i Uppsala på Bloggportalen.

En del är så känsliga för när andra människor berättar vad de har åstadkommit. De säger att en skryter. Noterar jag en gnutta avundsjuka, kanske? Jag brukar själv inte tala om hur bra jag är eller visa upp det. Nu ska jag göra ett undantag. Men undantaget handlar egentligen inte om hur bra jag är utan mest om hur bra andra är.

Vad jag förstår stängde Bloggportalen i fredags. Det har varit en samlingsplats för många svenska bloggar. För min del har den gett en signal om hur jag uppfattas i bloggvärlden. Jag slutade på en åttondeplats på listan över mest besökta privata bloggar i Uppsala. Innan Bloggportalen stängde var 1 502 bloggar registrerade i Uppsala. Hur många av dem som var privata och inte professionella vet jag inte. Men att sluta bland topp tio tyckte jag var roligt. Tack till alla besökare, för det är er förtjänst!

 

 

 

 

 

Jag recenserar böcker här ibland, som du kanske har noterat. Det var extra roligt att bli nämnd av Marielunds vänner för min recension av boken Marielund – en sommardröm från i somras. Fast att jag är en av Sveriges större bloggare är nog att ta i… Boken, däremot, är både underbart vacker och lärorik för en inflyttad Uppsalabo.

En av Sveriges större bloggare

Marielunds vänner kallar mig ”En av Sveriges större bloggare”…

 


En annan bok jag har recenserat 
både här på bloggen och hos UppsalaNyheter är Vredens dag av Magnus Alkarp. Det är en bok i en helt annan genre än den om sommaridyllen Marielund. Likväl är det spännande läsning – det är ju en thriller med historiska inslag. Kul att min recension nämns under pressröster på förlaget Historiska Medias sidas om boken!

Citerad om Magnus bok

Jag är citerad hos Historiska Media för min recension i UppsalaNyheter.


Så. Färdigskrutet. 
Fast… böckerna tycker jag att du ska läsa. Det är verkligen författarna och fotograferna bakom dem som är berömvärda, inte recensenten Tofflan.

Som bonus fick jag igår en bok av min vän F. Men det är en bok som jag inte ska recensera, bara läsa och njuta av. För den handlar om Den Bästa Arbetsplatsen.

SLU tre decennier

En bok om Den Bästa Arbetsplatsen fick jag i kväll av min vän Farid.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett lite snopet inlägg om tillvarons frågetecken, men också om gratisjobb.


 

frågetecken och gubbeAtt tro är att icke veta

finns det ett talesätt som lyder. Och det är så sant som det är sagt.  En ska inte tro eller förutsätta nånting – eller drömma heller, för den delen – för det blir aldrig som en har tänkt sig. Själv står jag just nu och känner mig som ett stort frågetecken som jag väntar på att andra ska räta ut. Sånt gillar jag inte, jag vill ha kommandot över valen i mitt liv. Det känns onekligen ganska… snopet.

Idag tycks det vara en sån där dag när folk börjar jobba igen. Lyckliga dem! Samtidigt kan jag som står utanför arbetsmarknaden förundras över hur människor som har jobb sliter ihjäl sig och jobbar extra för att få ekonomin att gå runt. Vi värdelösa arbetssökande tvingas jobba gratis i stället om vi ska överleva med nån sorts självkänsla. För utan jobb är du ingenting idag, varken i dina egna ögon eller andras. Det är svårt att låta bli att undra om vissa av de där gratisjobben är obetalda för att de som redan har lön ska få mer. Varför är det så svårt att sprida ut saker och ting så det räcker för alla?

Plötsligt fann jag att den här torsdagen är ganska blank, förutom sedvanligt skrivande. Natten var orolig och varm och jag vaknade alldeles för tidigt. Då fick jag å andra sidan mycket gjort. Gratis, förstås. Det svider att vissa saker inte betalar några räkningar, men jag får i alla fall känna tillfredsställelsen att jag har åstadkommit nåt. Känslan att mina ord för alltid finns kvar är både skrämmande och mäktig.

Så vad ska jag hitta på idag när allt inför resan i princip är fixat och det jag har åtagit mig att göra innan dess är gjort? Egentligen borde jag städa. Hemmet är sunkigt och skitigt, men det kommer ju många blanka dar snart som behöver fyllas. Jag behöver inte städa idag.

Blå o rosa himmel

Min himmel har inte svarta moln utan rosa, som synes.

 


Dagens lilla utflykt
blir nog att hasa över till Tokerian och ladda på busskortet med en hundring. Det blir några ensamresor kommunalt framöver och det ser jag förstås inte fram emot. Men är en 53 bast ska en väl klara det också utan att jorden rämnar och himlen faller ner på en..? Det finns ingen annan än jag själv som kan jobba med detta. Gratis. (<== jag är ironisk) Nån hjälp har jag ju inte fått trots att jag faktiskt har bett om det. Nä, det är bara att bita ihop, försöka vifta bort andras svarta moln som hotar att invadera min himmel. Vi har alla våra personliga kors att bära. Jag kånkar på mitt varje dag – tro inte för ett ögonblick att jag inte känner det eller att jag har glömt bort det! Men jag försöker tänka positivt mitt i röran och jag försöker se framåt. Det gäller att hitta ljuspunkter och energikarameller.

En ljuspunkt i augusti är en intervju (som ännu inte är inbokad!) med en spännande person som ska göra nåt kul av ett stort intresse. En annan går av stapeln lördagen den 22 augusti. Då kommer nämligen Antikrundan till stan – och jag tänker gå dit med några små saker. Självklart hoppas jag på att få veta värdena, men jag vill också veta mer om härkomst och ålder. Vem vet… jag kanske blir snopen då också..?

Och just nu gjorde jag mig själv snopen genom att tipsa mig om att det går att ta med mig boken jag ska recensera och en filt ut – utomhusläsning skulle funka idag!


PS Jag ser det inte som gratisjobb att hjälpa familj och vänner. Sånt gör en för att en vill.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett uttråkat inlägg.


 

Nyklippt

Mest trött på mig själv.

Jag har nog, precis som rubriken säger, världens tråkigaste liv just nu. Och det är bara jag själv som kan förändra det, det är jag fullt medveten om. Men hur lätt är det när det innebär kontakt med andra människor? Jag är så trött på människor generellt sett just nu – ingen nämnd, ingen glömd. Trött på folk som bara hör av sig när de vill (ha) nåt, på folk som gapar och skriker, på människor som inte hör av sig trots överenskommelse, trött på pratmakare och på tigare… Men mest av allt är jag trött på mig själv. Det är mig det är fel på, inte ”alla andra”.

Igår kväll kunde jag sitta ett tag på ballen* och läsa och äta min middag. Sen fick några grannar gäster och jag klarade inte av deras sorl. Gick in och såg med ett öga på Mr Selfridge, ett på Twitter. Jaa, jag är rätt trött på Mr Selfridge och Twitter också, just nu. Mr Selfridge är så jäkla rättskaffens och hederlig att jag nästan spyr. Och på Twitter visar folk upp sina fantastiska liv, barn, husdjur, resor de företar sig, böcker de skriver… Kram, kram och gullegull. När jag skickar upp nån bild till Twitter är det på en bok nån annan har skrivit, en starköl, en skål ostbågar eller en tallrik mat. Hur spännande är inte det..? (<== ironi).

Gediget arbete

En skylt från ett annat och trevligt arbetsliv där man fick vara som man ville, bara man gjorde sitt jobb.

I morse vaknade jag att grannarna bredvid möblerade om i sina köksskåp. Det var i alla fall vad det lät som. Utanför sovrumsfönstret skrattade en skata mycket irriterande. Inne i sovrummet stod luften stilla. Det gick inte att ligga kvar. Jag var uppe vid sjutiden. Sista sovmorgonen på ett tag, för i morgon startar en full arbetsvecka som jag ska genomlida. Det är svårt att göra ett bra jobb när man inte bryr sig längre.

Dagarna tickar ner och tanken var att jag skulle ägna helgen åt att söka nytt jobb. Men motståndet är hårt och svårt. Jag har kommit till en skiljeväg även i detta sammanhang. Varför söka jobb som har med kommunikation att göra när jag har så svårt för människor..? OK, det skrivna ordet, fine. Men inte får man bara jobba med sånt? Samtidigt läser jag till exempel så många krönikor som är skitdåliga – och ändå får skribenterna bra betalt för dem! Kanske för att de ”har ett namn”, det vill säga är kända. Jag är ju bara jag.

Två trisslotter

Anna skrapade fram en storvinst – i drömmen.

Att jag har världens tråkigaste liv insåg jag när jag vaknade från en dröm. Jag drömde att min älskling hade vunnit 100 000 på en Trisslott och kunde unna sig en ny iPhone. Tror inte att det var en sanndröm, dessvärre. Vi går för övrigt omkring på var sitt håll och längtar. Jämt och samt. I alla fall gör jag det. Men just nu är jag inget trevligt sällskap. Dessutom måste jag idag verkligen ägna några timmar åt att söka jobb. Annars är Annas sällskap det enda jag står ut med just nu. För hon förstår mig, hon fattar hur det känns utan att jag behöver veckla in mig i några förklaringar.

Hela kroppen, känns det som, är en enda stor värk även idag. Till och med en fingerled envisas med att värka, trots att jag trodde att det skulle gå över på nån dag. Himlen är blå, solen skiner, livet är en gåva… Varför är jag så svart i sinnet? Så trött på människor? Så envist mässande att jag har världens tråkigaste liv? OK, det är en massa ”saker” som fattas i mitt liv, men jag har jobb tre veckor till och jag har tills vidare tak över huvudet. Det finns kärlek i mitt liv och jag har en mamma som fyller 79 år nästa månad. Det är jag tacksam för.

Men jag vill åstadkomma nåt som bara är jag också. Åtta kapitel på min bok är skrivna. Jag orkar inte skriva mer just nu. Det gör för ont. För det handlar om livet före världens tråkigaste liv…


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det här med semester och vila. Eller snarare ingen vila alls.


Nu är jag halvvägs inne i
min fjärde semestervecka. Jag ska ha semester nästa vecka också innan jag går in och rensar på mina arbetsplatser i dagarna tre. Satt och funderade i bilen i morse efter att jag hade skjutsat Fästmön till jobbet om det här med semester, vila och fullt ös, medvetslös. Min semester har mest varit det senaste.

Den här veckan, till exempel, har jag haft och har saker inbokade varje dag utom lördag och söndag. Visst är det roligt, men.. Det känns inte riktigt semester och vila för mig. Allra helst inte som det här bruset just nu är väldigt påtagligt och tröttande. Minsta grej gör mig stressad och så ska det inte vara! Men så är det.

Solnedgång vid Vättern

Bruset är påtagligt och tröttande, men här vid vattnet brukar jag finna en stunds ro.


Min första semestervecka
började visserligen med några dagar som Anna och jag hade samtidigt. Men det var en del förberedelser både för henne och mig då – Anna skulle resa bort med Prinskorven och jag skulle åka till mamma.

Min andra vecka – eller snarare tio dar – var jag hos mamma. Där är det alltid saker som behöver göras. Jag började med att ställa iordning i hennes källare efter ventilationsarbetarna, jag städade, jag storhandlade och jag försökte umgås och åka på små utflykter med mamma så hon skulle komma hemifrån.

en titt över broräcket

Att stå vid en bro en stund ger mig ro.


Min tredje vecka
var det en del att fixa här hemma. Jag städade, satte vin, fixade med bilen, ordnade med årsskötsel av graven, var hos Annas mamma, ringde om mina trasiga persienner, åkte och shoppade kläder på ThunsI lördags var vi och badade – och till och med då fick jag myror insekter i brallan… I söndags gjorde vi… ingenting mer än att jag lagade mat.

Den här fjärde semesterveckan har nog varit värst. I måndags åkte jag in till stan redan vid halv ett och kom inte hem förrän till kvällen. Igår åkte Lucille och jag till IKEA och sen var det hyllfixande tills det var en timme kvar för mig att hinna handla och sen hämta Anna. Idag har jag en intervju för Uppsalanyheter.se som visserligen är tidigarelagd en timme. Men sen ska jag ju skriva artikeln också, få den godkänd och slutligen lägga in den i tidningens publiceringsverktyg. I morgon städar jag mitt förråd och på fredag städar jag min lägenhet. Gissningsvis är jag slut i rutan på lördag och söndag – och det är nog Anna också efter sin första arbetsvecka. Frågan är vem som är slutast…

Den kommande veckan, tillika min sista semestervecka, ska jag inte boka in en enda grej! Det enda jag har att göra då är att köpa en ny mobil. Så förlåt mig alla, som jag eventuellt har lovat att hjälpa på nåt sätt eller göra nåt med, men jag behöver dessa dagar för mig själv.

Toffelfötter på balkongräcket

Semestrande Toffelfötter. Det är den vänstra hälen som är den onda.


Drömmen om semestern
som lat och liggandes i en hängmatta med solbrillor på näsan och en bok i händerna, den finns här. Men den tycks inte bli sann. Jag lever hela tiden på nån sorts fullt ös, medvetslös-nivå och har mycket svårt att koppla av. Det handlar förstås om oro inför framtiden, men som Peter så klokt sa i måndags – och som jag egentligen redan vet – vinner man ju ingenting på att gå omkring och oroa sig. Allting löser sig framöver, på nåt sätt. Men ändå. Jag har levt så här så länge, här och nu och ingen som helst planering. Det tar och det tär. Det har fört tillbaka bruset in i mig. Det där bruset som håller mig på helspänn 24 timmar om dygnet. Och nej tack, jag vill inte ha några råd om hur jag ska få bort bruset, jag vet vad som krävs. Dessutom vet jag att det bara är jag själv som kan åstadkomma det.

Vad har du gjort/vad gör du på din semester??? Har du lika inbokade dagar som jag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här arbetsdagen kunde ha börjat bättre. Men jag är en känslomänniska och det kan inga små fjantar i hela världen ändra på, hur gärna de än vill. När jag kom till jobbet pratade jag med B som undrade hur det blir framöver. En i B:s familj har nyligen förlorat jobbet och själv ska B snart sluta. Vi undrade båda hur det ska gå med allting… För vem kan leva på a-kassa? Vem kan leva på sin pension? Möjligen personer som lever med personer som har inkomst eller att man själv har besparingar.

Välfärds-Sverige har gått i graven för länge sen. Jag tror inte att jag orkar höra en enda person till berätta om hur den har blivit av mitt jobbet eller inte kan försörja sig på den inkomst den har. Inte konstigt att det kommer en och annan tår. Sen kan ju de med enorma månadslöner glädjas åt sina bekymmer över att fundera vad de ska göra med alla sina pengar. För det finns ju såna personer i samhället också. Värsta sorten är väl dem som kallar sig socialister och som inte skäms för att ha en månadslön som skulle räcka till att avlöna fyra undersköterskor, typ. Jag mår rätt illa, ska du veta, för är det några jag tycker är värda BRA löner så är det alla – även undersköterskor – som jobbar med vård och omsorg om andra människor. Resten borde ha mer normala löner. Så tycker jag och det står jag för.

En tradition här på institution 1 är att ta fram ett gigantiskt påskägg med godis. I år har administratören köpt tolv kilo. Och ja. Jag som inte har ätit lösgodis sen början av december förra året eftersom jag blev magsjuk efter det, jag har ätit några bitar. Måste ju kompensera den mindre bra början på den här dagen. Tröstäta, på lätt svenska.

godis
De första bitarna jag tog idag. Jag har tagit fler.


I eftermiddag ska institution 2
ha verksamhetsråd och M har berättat att jag står på dagordningen, så att säga. Vi får se om det blir en liknande start på dagen här i morgon eller inte. På torsdag i nästa vecka har institution 1 ledningsgrupp, vilket är motsvarande. Då kommer jag upp på tapeten även där.

Jag avvaktar ett konkret erbjudande som jag kan ta ställning till. Jag har ännu inte fått svar på mitt mejl som jag skrev i måndags kväll – förra veckan. Eftersom befintligt erbjudande är luddigt bad jag om ett förtydligande. I skrivande stund är jag mer förvirrad än nånsin och vacklar än hit, än dit. Funderar i banor som

vad skulle jag kunna åstadkomma på vissa premisser och vad får jag låta bli att hantera?

Inte roligt när nånting som inte är färdigbyggt bara stannar av på grund av att byggherren inte har pengar. Ungefär som såna där hus vi såg på Rhodos i slutet av 1980-talet… Bortkastade pengar, om du frågar mig. Men det gör du inte. Du tiger.

Jag lunchar med Johan idag. Jag skulle så gärna vilja höra att hans dag har börjat bättre och att han inte jobbar sista dagen här på torsdag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså ända sen vi var och Storhandlade igår kväll, jag och Fästmön, har jag känt hur en doft av curry har omgett mig. Jag trodde först det var curry från nån sås på kycklingburgaren jag åt, men den såsen är vit och innehåller inte en gnutta curry. Jag har tvättat och skrubbat högerhanden – för det är därifrån lukten kom, enligt min jättekran mitt väderkorn. Nu är det morgonen därpå – och jag stinker fortfarande curry. Jag har tvättat mig MÅNGA gånger sen igår kväll.

Boven i doft-lukt-stink-dramat!


Slutligen upptäckte jag
en liten, liten fläck på ena ärmmudden till min jacka. Den måste jag ha fått när jag plockade åt mig en flaska med mangorajasås från varuhyllan! Så morgonen inleddes med liten paniktvätt i handfatet av stinky jacket… Jag ska tvätta den i kväll, men tills vidare får det duga. Fläcken är borta, fast det stinker fortfarande curry om jackärmen…

Noterade du hur jag gick från dofta via lukta
till stinka i de inledande raderna???

För den som inte har upptäckt det än kan jag berätta att det är fredag idag. Jag har bara en intervju inbokad idag, klockan 14. Resten av dan ska jag fortsätta jobba med våra sidor på intranätet. Jag gjorde några smärre justeringar tidigt i morse. Det var också en del mejl att besvara i inboxen, många av dem rörde intranätet. Det är kul och spännande att folk är så engagerade här!!! Inte som på ett visst annat ställe i mitt förra arbetsliv där intranät sågs som nåt tråkigt, onödigt och svårt. För övrigt telefonerade jag igår med en vän som fortfarande jobbar inom organisationen. Där verkar vara sig likt. And I will say no more but… organisationen sliter ut dem som vill åstadkomma nåt och behåller surdegarna i brist på kompetens. För de som kan drar till andra ställen där de uppskattas. Jag kan inte se det på annat sätt.

En trevlig lunch blev det med kollegan L på fakulteten igår också! Jag är så glad för L:s skull att det blir en utbytestripp till the UK i sommar! Kanske ska skicka med min fina ring som en maskot?

Titta så fin!!!


Ikväll ska jag ha spa-kväll.
Först blir det dusch och hårtvätt. Sen ska jag fixa med mina fötter som blir ganska trötta av att jag står och jobbar hela dagarna. Fotmassagebadet, som jag köpte precis innan Katastrofen inträffade, har länge stått oanvänt. Det var så ironiskt, jag köpte det för att jag var trött i fötterna på grund av jobbet… Fyra dar senare hade jag inget jobb längre. Idag rör sig Odjuret  fritt, har tagits tillbaka i nåd/på nåder..? Allt tycks vara glömt, ingen ser nåt. Själv försöker jag glömma och gå vidare, men sen jag mötte dess kalla blick häromdan har jag känt ett stort obehag. Den som har gjort fel får gå fri, medan den/de oskyldig(a) straffas… Mitt obehag är så enormt att jag nästan blir rädd för mig själva och mina starka känslor. Det som skiljer mig och Odjuret åt är att jag faktiskt har en del självinsikt (även om alla inte tror det). Jag förstår inte hur man kan möta människor, såväl i privatlivet som i arbetslivet, och se dem i ögonen och säga

Mitt samvete är rent!

när man har både horn och bockfot…

Read Full Post »

På kvällskvisten ringde en av mina allra käraste vänner. Inte en av de ”näraste” för vi har varken träffats eller haft en regelbunden och tät kontakt. Bara en av dessa som man känner att man är tvillingsjäl med. Eller som idag, lite olyckssyster med. Det blev ett underbart skönt och upplyftande samtal där jag kunde vara mig själv med de fel och brister jag har och samtidigt lyssna och oroas undra

Baske mig om inte hon har det jävligare än jag!

Snarare är det nog inte så att våra ”helveten” går att jämföra utan var och en har sitt, liksom. Och nånstans tar det stopp. Plan B är att göra slut på alltihop, men jag har åtminstone en familj som jag inte vill göra så illa. Min olyckssyster har inte riktigt det, men hon är så jäkla tuff och stark och har ännu större integritet än jag har så jag är fullkomligt övertygad om att Eländet faktiskt blir bättre. Eventually… Det gäller att stå ut till dess…

Ibland, när Anna letar skavanker på mig, brukar hon smeka mig över ryggen – ja, nu blir det riktigt intimt – blunda, den som inte pallar! Hon har flera gånger stannat med fingrarna på två gropar jag har högt upp på revbenen.

Det är som ärr där!

säger hon och jag har ingen aning om vad det skulle vara för ärr. Kanske har jag haft två pucklar? Eller så föddes jag med änglavingar. Och eftersom jag är en fallen ängel tog nån och kapade av mina vingar. Meningen med mitt liv är därför enkel: jag ska göra nåt så att jag förtjänar att få vingarna tillbaka. Jag ska åstadkomma, jag ska hjälpa, jag ska bli lite jävla ödmjuk. Snäll. Hjälpsam. Vänlig. Omtänksam. Och sluta svära så förbannat… Men magen har rasat ihop totalt några gånger idag och det gör mig inte orolig utan arg. För jag vill vara frisk nu. NU!


Se upp! Ett tu tre har jag fått tillbaka mina vingar och flyger utan tanke på högerregler och annat i lufttrafiken!

Read Full Post »