På knäna, i alla fall

Ett tillfrisknande inlägg.

---

 

Kanske inte helt på benen, men på knäna i alla fall. Och jag har för övrigt aldrig i hela mitt liv rakat mina ben. //Avd för Seriös Information.

Man kan inte säga att jag är på benen. Men på knäna, i alla fall. Och det är en framgång. Värst just nu är illamåendet och led- och muskelvärken. Hostan har dämpat sig något och i stället har jag blivit förkyld. Fast när jag hostar är jag på väg att tuppa av. Bäst av allt är att febern känns betydligt lägre idag. Så förhopp-ningsvis går det åt rätt håll.

Jag har administrerat en del nu på förmiddagen och känner att krafterna börjar sina. Igår eftermiddag kom ett telefonsamtal där jag fick order om att vila och strunta i vissa saker. Samtidigt kände jag att min situation togs på allvar och att jag nånstans inte lär hamna på alldeles bar backe i livet. Det är sånt man ligger och oroar sig för när man är sjuk.

Idag blåser det friska vindar. Utanför arbetsrumsfönstret ser jag ett gäng som fikar på en uteplats. Det verkar vara varmt, med andra ord. Jag behöver ta en tur till soprummet, det få bli dagens friska luftintag. Om jag orkar, vill säga. Vidare behöver mina stackars krukväxter få vatten. Bara det känns nästan för mycket. Jag är verkligen helt slut…

Humor på min nivå, tror jag.

Inte har jag lyckats ta till mig några nyheter heller på flera dar, men jag vet i alla fall att det idag, den 23 april, är världsbokdagen. Den dagen tänker jag fira med att försöka läsa Sally-boken jag fick för recension från Opal förlag häromdan. Är det nån som är piggare än jag är det bokpremiär med författarna Anna Ehn och Mia Öström i kväll klockan 18 – 20 på Drottninggatans bokhandel här i Uppsala. Även om det är en barnbok minns jag att jag skrattade gott åt den första Sally-boken. Men jag har ju fått höra att jag har barnslig humor, så vem är förvånad. Jag hoppas att människan som sa det är nöjd med att ha tagit sig rätten att ha så många åsikter om en person som h*n aldrig har träffat i verkliga livet. Människor är rätt makalösa ibland.

Fästmön säger att hon har ärenden nere på stan. Kan inte förstå varför… Sen ska hon en tur till Himlen och vidare på en kulturafton i skolan, ett evenemang som jag missar för andra året i rad. Förra året jobbade jag ju. Ja, jag har jobbat då och då ifall det var nån som inte trodde det.

Nä, jag börjar baske mig bli friskare, för ilskan är tillbaka. Och bättre arg än ledsen. För även mina tårar har ju hånats av Kreti & Pleti. (Varför just jag är så intressant att racka ner på undrar jag ständigt och jämt.) Vilken tur att ni har så fantastiska liv själva. Men frågan är om ni har så goa vänner som jag har som bryr sig om på olika sätt och erbjuder rätt sorts hjälp när det verkligen behövs. DET kan ni gärna få vara avundsjuka på!

Men om nu jag ska fira världsbokdagen med att läsa en barnbok, hur ska DU fira dagen idag??? Skriv gärna några rader och berätta, för idag ska jag försöka orka sitta upp lite längre stunder.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Världens tråkigaste liv?

Ett uttråkat inlägg.

---

 

Mest trött på mig själv.

Jag har nog, precis som rubriken säger, världens tråkigaste liv just nu. Och det är bara jag själv som kan förändra det, det är jag fullt medveten om. Men hur lätt är det när det innebär kontakt med andra människor? Jag är så trött på människor generellt sett just nu – ingen nämnd, ingen glömd. Trött på folk som bara hör av sig när de vill (ha) nåt, på folk som gapar och skriker, på människor som inte hör av sig trots överenskommelse, trött på pratmakare och på tigare… Men mest av allt är jag trött på mig själv. Det är mig det är fel på, inte ”alla andra”.

Igår kväll kunde jag sitta ett tag på ballen* och läsa och äta min middag. Sen fick några grannar gäster och jag klarade inte av deras sorl. Gick in och såg med ett öga på Mr Selfridge, ett på Twitter. Jaa, jag är rätt trött på Mr Selfridge och Twitter också, just nu. Mr Selfridge är så jäkla rättskaffens och hederlig att jag nästan spyr. Och på Twitter visar folk upp sina fantastiska liv, barn, husdjur, resor de företar sig, böcker de skriver… Kram, kram och gullegull. När jag skickar upp nån bild till Twitter är det på en bok nån annan har skrivit, en starköl, en skål ostbågar eller en tallrik mat. Hur spännande är inte det..? (<== ironi).

En skylt från ett annat och trevligt arbetsliv där man fick vara som man ville, bara man gjorde sitt jobb.

I morse vaknade jag att grannarna bredvid möblerade om i sina köksskåp. Det var i alla fall vad det lät som. Utanför sovrumsfönstret skrattade en skata mycket irriterande. Inne i sovrummet stod luften stilla. Det gick inte att ligga kvar. Jag var uppe vid sjutiden. Sista sovmorgonen på ett tag, för i morgon startar en full arbetsvecka som jag ska genomlida. Det är svårt att göra ett bra jobb när man inte bryr sig längre.

Dagarna tickar ner och tanken var att jag skulle ägna helgen åt att söka nytt jobb. Men motståndet är hårt och svårt. Jag har kommit till en skiljeväg även i detta sammanhang. Varför söka jobb som har med kommunikation att göra när jag har så svårt för människor..? OK, det skrivna ordet, fine. Men inte får man bara jobba med sånt? Samtidigt läser jag till exempel så många krönikor som är skitdåliga – och ändå får skribenterna bra betalt för dem! Kanske för att de ”har ett namn”, det vill säga är kända. Jag är ju bara jag.

Anna skrapade fram en storvinst – i drömmen.

Att jag har världens tråkigaste liv insåg jag när jag vaknade från en dröm. Jag drömde att min älskling hade vunnit 100 000 på en Trisslott och kunde unna sig en ny iPhone. Tror inte att det var en sanndröm, dessvärre. Vi går för övrigt omkring på var sitt håll och längtar. Jämt och samt. I alla fall gör jag det. Men just nu är jag inget trevligt sällskap. Dessutom måste jag idag verkligen ägna några timmar åt att söka jobb. Annars är Annas sällskap det enda jag står ut med just nu. För hon förstår mig, hon fattar hur det känns utan att jag behöver veckla in mig i några förklaringar.

Hela kroppen, känns det som, är en enda stor värk även idag. Till och med en fingerled envisas med att värka, trots att jag trodde att det skulle gå över på nån dag. Himlen är blå, solen skiner, livet är en gåva… Varför är jag så svart i sinnet? Så trött på människor? Så envist mässande att jag har världens tråkigaste liv? OK, det är en massa ”saker” som fattas i mitt liv, men jag har jobb tre veckor till och jag har tills vidare tak över huvudet. Det finns kärlek i mitt liv och jag har en mamma som fyller 79 år nästa månad. Det är jag tacksam för.

Men jag vill åstadkomma nåt som bara är jag också. Åtta kapitel på min bok är skrivna. Jag orkar inte skriva mer just nu. Det gör för ont. För det handlar om livet före världens tråkigaste liv…

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »