Mindre syn, mer hår

Ett inlägg om det kroppsliga.

---

 

Här läser jag med linser och läsglasögon. (Bilden är från i somras.)

Det här med att bli äldre… Jag trodde att jag skulle klara mig, men synen är mindre. Det vill säga, jag har varit närsynt sen tonåren. Glasögon började jag använda när jag kom till Uppsala för att studera. Sen blev det linser. Jag är inte mycket för att det ska synas (!) att jag inte ser perfekt. (Ehum, jaa… även en Toffla är fåfäng.) Synen har försämrats genom åren, jag har kollat den då och då. Linser köper jag på nätet, för det är billigare. Jag tänkte att nån gång ska det väl svänga – den där berömda långsyntheten ska anlända och den och närsyntheten ska ta ut varandra. HA! Det enda som har hänt är att jag fortfarande är långsint OCH har blivit blivit både närsynt och långsynt!!!

Nu har jag inte haft råd att gå till optikern på ett par, tre år, tror jag. I stället skaffade jag ett antal billiga läsglasögon och sen kör jag med det klassiska…

glasögon av, glasögon på.

En bra sak är att jag kan läsa i sängen utan varken brillor eller linser. Bara jag har bra belysning och håller boken ganska nära ögonen. Men ska jag läsa på dagarna, när jag har linser i, måste jag sätta på mig läsglasögonen med styrka +1 annars är det helt omöjligt att se bokstäverna. Riktigt problematiskt kan det bli när jag är ute och ska kolla sms eller mobilsurfa. Då har jag nämligen inte alltid mina läsglasögon med mig.

Mina vanliga glasögon har jag på morgonen, fram tills jag har tvättat mig och stoppat in linserna, samt på kvällen – från badrummet till sängen och om jag ska se på TV i sovrummet. Jag kan inte gå ett steg utan brillor eller linser, för jag ser inte ett smack. Men se (!) att läsa böcker utan hjälpmedel går…

Totalt sett (!) kan en väl sammanfatta att jag ändå har fått lite mindre syn. Det är i vart fall inte helt oproblematiskt. Fast jag gillar att kunna läsa utan hjälpmedel, det är en stor fördel.

 

Sen är det det här med hår…

När män blir äldre förlorar många av dem håret på huvet. Min pappa var ett undantag, han hade kalufs in i det sista. Kvinnor får också ofta tunnare hår på huvet. Mindre hår.

Jag har aldrig rakat mina ben, fast i somras var det nära, ska jag säga. För om en får lite mindre hår på huvet får en desto mer nån annanstans. Det som slog mig den här sommaren var att mina shortsben hade fått så mörka hår dessutom.

Triumf! Detta strå drog jag ut ur en liten förhöjd prick jag har till vänster ovanför min överläpp.

MEN, vad värre är… håret  ovanpå huvet har blivit tunnare och svårare att få styrsel på. Jag minns hur farmor alltid höll sitt hår på plats med miljoner små kammar, en sorts hårspännen utan spännen, för den som aldrig sett såna. Jag har kort hår, så det funkar inte på mig. Fast detta är inte det värsta ändå… På huvets framsida, det vill säga ansiktet, dyker det gärna upp hårstrån lite här och var. Plötsligt rycker Fästmön i nåt hon har upptäckt och jag skriker – av såväl överraskning som smärta.

 

Nu är ju emellertid inte min kära och jag alltid tillsammans. Det innebär att jag måste ta eget ansvar för oönskade hårstrån som dyker upp i ansiktet. Till min hjälp har jag min gamla frimärkspincett, den som följde med mitt första filatelikit, så att säga. Den funkar inte bara att hantera frimärken med, den funkar till hårstrån också. Det är nästan så jag tycker att det är roligt. Det gör så där sköntont att rycka ett strå och sen – med triumf – titta på hur långt och grovt – och kanske mörkt! – det är. Med läsglasögonen på näsan, förstås. För jag ser ju inte ett enda strå med enbart linser…

Och nu får DU gärna berätta om ögon och strån och andra tecken på att du inte är evigt ung genom att skriva några rader i en kommentar. Om du vågar. En del tycker att det är lite jobbigt. Jag tycker mest att det är irriterande att inte se.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På knäna, i alla fall

Ett tillfrisknande inlägg.

---

 

Kanske inte helt på benen, men på knäna i alla fall. Och jag har för övrigt aldrig i hela mitt liv rakat mina ben. //Avd för Seriös Information.

Man kan inte säga att jag är på benen. Men på knäna, i alla fall. Och det är en framgång. Värst just nu är illamåendet och led- och muskelvärken. Hostan har dämpat sig något och i stället har jag blivit förkyld. Fast när jag hostar är jag på väg att tuppa av. Bäst av allt är att febern känns betydligt lägre idag. Så förhopp-ningsvis går det åt rätt håll.

Jag har administrerat en del nu på förmiddagen och känner att krafterna börjar sina. Igår eftermiddag kom ett telefonsamtal där jag fick order om att vila och strunta i vissa saker. Samtidigt kände jag att min situation togs på allvar och att jag nånstans inte lär hamna på alldeles bar backe i livet. Det är sånt man ligger och oroar sig för när man är sjuk.

Idag blåser det friska vindar. Utanför arbetsrumsfönstret ser jag ett gäng som fikar på en uteplats. Det verkar vara varmt, med andra ord. Jag behöver ta en tur till soprummet, det få bli dagens friska luftintag. Om jag orkar, vill säga. Vidare behöver mina stackars krukväxter få vatten. Bara det känns nästan för mycket. Jag är verkligen helt slut…

Humor på min nivå, tror jag.

Inte har jag lyckats ta till mig några nyheter heller på flera dar, men jag vet i alla fall att det idag, den 23 april, är världsbokdagen. Den dagen tänker jag fira med att försöka läsa Sally-boken jag fick för recension från Opal förlag häromdan. Är det nån som är piggare än jag är det bokpremiär med författarna Anna Ehn och Mia Öström i kväll klockan 18 – 20 på Drottninggatans bokhandel här i Uppsala. Även om det är en barnbok minns jag att jag skrattade gott åt den första Sally-boken. Men jag har ju fått höra att jag har barnslig humor, så vem är förvånad. Jag hoppas att människan som sa det är nöjd med att ha tagit sig rätten att ha så många åsikter om en person som h*n aldrig har träffat i verkliga livet. Människor är rätt makalösa ibland.

Fästmön säger att hon har ärenden nere på stan. Kan inte förstå varför… Sen ska hon en tur till Himlen och vidare på en kulturafton i skolan, ett evenemang som jag missar för andra året i rad. Förra året jobbade jag ju. Ja, jag har jobbat då och då ifall det var nån som inte trodde det.

Nä, jag börjar baske mig bli friskare, för ilskan är tillbaka. Och bättre arg än ledsen. För även mina tårar har ju hånats av Kreti & Pleti. (Varför just jag är så intressant att racka ner på undrar jag ständigt och jämt.) Vilken tur att ni har så fantastiska liv själva. Men frågan är om ni har så goa vänner som jag har som bryr sig om på olika sätt och erbjuder rätt sorts hjälp när det verkligen behövs. DET kan ni gärna få vara avundsjuka på!

Men om nu jag ska fira världsbokdagen med att läsa en barnbok, hur ska DU fira dagen idag??? Skriv gärna några rader och berätta, för idag ska jag försöka orka sitta upp lite längre stunder.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Brus, Motalablängar och ljuv musik

Ett inlägg om ljud. Och oljud.

Igår gick jag hemifrån runt halv ett mitt på dan. Jag åkte ner på stan och kom inte hem förrän till kvällen, runt sjutiden, tror jag klockan var. Över sex timmar hemifrån – det är rekord nu för tiden. Det är ett rekord som lär stå oslaget länge, ifall det inte sker mirakel. Och mirakel tror vi ju inte på längre.

Jag insåg snabbt vilket fruktansvärt brus det är omkring mig när jag inte är hemma. Det började ju redan på bussen. Först var det en karl som uppenbarligen lyssnade på nåt bra i sina lurar. Däremot sjöng han inte bra. Och när han började trumma vildsint mot sina lår kunde jag inte låta bli att ge honom en Motalabläng! För den som inte vet det är en Motalabläng ett ogenerat gloende på nån, gärna uppifrån och ner och sen upp igen. Ingen snäll blick.

Sen är det folk som pratar i sina mobiler. Jag tror att jag blir galen på vissa pratare! Varför måste man prata så högt??? Igår var det dessutom en brutta på bussen som pratade svengelska så det var riktigt larvigt. Hon

chit chattade

till exempel. Jag gissar att hon med det menade

småprata socialt.

Eller???

På Fågelsången – inte långt från BJ som brann i natt!!! – hade Peter och jag stundom svårt att höra vad den andre sa. Ändå satt vi inte vid nåt stort bord. Men det var ett sånt brus omkring oss. Folk är verkligen inte rädda för att andra ska höra de mest intima saker…

Typisk Uppsalasilhuett.

Jag promenerade sen igenom en ganska folktom stad. Jag fattar inte vad som händer med Uppsala på sommaren. Stan avfolkas rätt bra. Bara de vanliga häckarna vid floden. Tog några bilder av ”min” sommarstad, som trots allt brus var så tom på folk. Eller också var det så att jag valde motiv utan människor…

Fängelsehålor eller vad?

Däremot såg man ju spår av människor överallt. Fy fan så fult det är med allt klotter! Om man nu ska klottra, kan man inte göra nåt fint? Många klottrare är riktigt duktiga, medan andra bara sprejar tags. Skitfult!

Klotter förstörde denna bro…

Det blev inget regn igår, inte ens åska, men molnen hopade sig. När vi skulle gå till bussen och åka hem från Le Parc var det riktigt kvavt. Men ingenting hände!

Mörka moln mot vita hus, men ingenting hände.

Vi glodde lite på TV, Fästmön gick och la sig medan jag såg näst sista avsnittet av Gengångare. Det var riktigt läskigt igår och vid flera tillfällen ställde sig håren på mina ben (!) rakt ut… (Nej, jag har ALDRIG rakat mina ben!)

Idag är det mulet. Solen försöker ta sig igenom, men det är inte så jättevarmt. Jag försökte få tag i Lucille igår för att kolla om vi ska åka och köpa hylla till förrådet idag, men fick ingen respons. Så nu vet jag inte vad det blir av den här dan. Jag har i vart fall engagerat ett par extra händer till förrådsstädningen som blir av på torsdag.

Kanske blir jag hemma helt och hållet och vilar mina öron från brus. Möjligen åker jag och tankar. Och så behöver jag springa över till Tokerian för att handla främst fil och sånt. Men här i huset är det fullt av brus också och jag vet inte om jag står ut. Det kanske blir en tur med bilen.

I bilen, ja… Så märkligt det är vad man lyssnar på där! Jag har ju sjungit duett med underbara Sarah Dawn Finer i flera månader när jag åkte till och från jobbet. Hon gjorde mig lugn och gav mig mod och kraft och lusten att le mot alla jag mötte på morgonen. Men sen, när allting rasade igen, blev det Marilyn Manson. På långresan till och från mamma återupptäckte jag radion, framför allt Sommar i P1. Numera är det oftast tyst i bilen. Jag behöver vila från bruset, bruset gör mig så trött…

Vad lyssnar du på i bilen eller lurarna? Det vore kul att veta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Gräset är inte grönare, utan billigare

Ett inlägg där Tofflan beklagar sig över i hennes tycke orättvisa månadsavgifter, men där hon också njuter av sin balle*.

Det är kvavt. Det är förbannat kvavt. Jag sitter och kan tack vare mina nya fönster ha korsdrag i min lägenhet, men det hjälper föga. Dessutom måste jag stänga fönstret ibland av olika ljudliga anledningar. Det är omöjligt för mig att skriva eller ens tänka eller telefonera eller läsa när det stimmas nedanför mitt öppna fönster. Alla måste vi få finnas. Det är bara det att somliga finns lite mer än andra.

Första parkett? Grönare gräs på andra sidan? Nja, när man inte får plats på sin egen uteplats (= kommunens mark) flyttar man utanför staketet (= också kommunens mark).

Det är ganska orättvist, egentligen, att vi som inte har uteplats utan balle har högre månadsavgifter än dem där nere på marken. Inte nog med att de har uteplatser, de har också tillgång till gräsmattorna utanför egna, uppsatta staket. Några regler för var staketen ska sättas upp har vi mig veterligen inte i min bostadsrättsförening. ”Tomternas” storlek på bottenvåningarna har satts godtyckligt av dem som bor där och kan skilja ganska rejält. Trots detta betalar alltså de som bor med uteplats mindre varje månad än vi som bor med balkong. Men, det är ju så att marken de kallar sin faktiskt inte är det. Den är inte ens bostadsrättsföreningens. Den är kommunens. Vilket skulle kunna innebära att vem som helst kan nyttja uteplatserna. (Kanske är det så man har tänkt när man har bestämt månadsavgifterna? Men vem sätter sig på grannens uteplats bara så där, liksom?)

Nu är det emellertid så att jag tycker att gräset är betydligt grönare på min balle. Här slipper jag få in kreti och pleti som har vägarna förbi med ett vinglas i handen – jag bestämmer enväldigt vem som kommer hit och får sitta.  Möjligen skulle detta vara ett argument för att jag betalar högre månadsavgift…

Igår kväll gjorde jag snabbt klart för ballesittning** – det vill säga torkade bort all jävla björkpollen och plockade fram dynor och andra tillbehör. Jag provade till och med shorts och linne, men insåg att armhålorna krävde ansning. Efter rakningen blev jag så trött att jag bara ville sätta upp toffelfötterna.

Nej, benen har jag aldrig rakat i hela mitt liv.

Markisen fälldes ner och jag dukade så småningom fram tillbehör som var en del av mitt ensamma fredagsmys. Myset i sig är ju att sitta och ha det gott, tillbehören en bok, en öl och lite nötter. Pennan fick hänga med ut denna gång eftersom boken skulle recenseras.

Tillbehör som utgjorde en del av mitt fredagsmys.

Jag gillar inte ordet fredagsmys. Skälet är att vissa chipsproducenter har gjort det till ett ord som omfattar att äta flottiga saker. För mig är de flottiga sakerna – för gårdagen: salta jordnötter – en mindre del av myset. Själva myset är att sitta och ha det gott, inte nödvändigtvis stoppa skitsaker i munnen. Men nu åt jag lite nötter, drack lite öl och läste klart boken.

Min intention för kvällen var att slöglo på Kanal 9:s crime night. Vädret och värmen satte stopp för det. Jag tillbringade mesta delen av kvällen på ballen alternativt vid datorn. När jag bläddrar tillbaka ser jag att jag var synnerligen produktiv vad gäller inlägg igår. Det sista blev ytterligare en recension, denna gång av en barnbok.

Lite TV blev det trots allt mot slutet av kvällen, men mest som bakgrundsljud. Jag började läsa Mari Jungstedts senaste deckare. Utan att ha läst färdigt den kan jag meddela att den är… snabbläst. Och vad snabbläst står för är förstås en tolkningsfråga…

Idag har det diskuterats och planerats inför den kommande veckans familjebegivenheter. Så mycket gjort har det inte blivit, dessvärre. Jag har i alla fall tvättat och vattnat mina krukväxter. Nu väntar tvagning av mig själv samt Himmelsfärd. Ett svagt molande bakom pannan talar om för mig att jag borde ha sovit mer, trots att jag inte vaknade förrän halv tio i morse, väckt av nån idiot som körde motorcykel på gården. Det är väl ändå inget fordon man fraktar stora och tunga varor på så att man behöver köra ända fram till porten? Nej, just det.

Hur är det hemma på din gård??? Skriv gärna några rader i en kommentar, för jag är nyfiken av naturen!

*balle = balkong
**ballesittning = balkongsittning

Livet är kort.

Read Full Post »

Brunare ändå, bramående och krampers orsaker och behandling

Kan tillvaron vara mer brun än just nu? Jag skrev häromdan att det var förtton nyanser brunt. Det är baske mig ännu fler nyanser – om möjligt. Allt är verkligen brunt – vägar, gångbanor, min bil, mina skor, min jacka och en massa annat är brunt.

Skitbrunt!

skulle jag själv säga.

Mamma skulle korrigera mig och säga:

Smutsbrunt, heter det!

Mamma ja… Där är det dåligt nu. Det har varit dåligt i tre dar. Riktigt dåligt. Jag börjar fundera på en tripp neråt om det inte blir bättre, men mamma är som jag, vill vara ensam när hon är verkligt krasslig. Igår kväll pratade vi i sex minuter, kvällen före i fyra minuter. Min mamma brukar kunna hålla låda en halvtimma, 45 minuter. Så hon är verkligen dålig. Och då är det dåligt med långa avstånd. Riktigt skitbrunt dåligt.

Själv mår jag oförskämt bra! Operationen har verkligen gjort mig gott. Jag är piggare och på köpet lättare. Detta förundras jag och är tacksam över. Det finns andra som det har gått sämre för. Till och med hälen känns aningen bättre än sist jag beklagade mig över den. Så det kanske finns hopp om att sporren inte är på väg att bli kronisk. Jag traskar på och alla skor, till och med innesandalerna, jag äger har jag tryckt ner inlägg i. Jag kan inte gå många steg utan inlägg, det gör fortfarande för ont.

Håriga ben är uppe och studsar om nätterna. För nej, jag har aldrig rakat benen i hela mitt liv. //Avdelningen för Onödig Information

 

Däremot har jag de två senaste nätterna plågats av kramper i benen, framför allt. Natten till igår var värst, då var jag uppe och studsade jag vet inte hur många gånger. I natt flög jag upp bara en gång. Inte vet jag vad det beror på, det finns många teorier om kramp i benen eller sendrag, som en del kallar det. Min egen teori är att jag får i mig för dåligt med vätska. Det noterar jag också när jag går på toa. Samtidigt har jag alltid en vattenflaska tillhands… Kanske har fått en släng av akut diabetes i alla fall..? När jag googlar på nätet – för jag kan googla på nätet! – läser jag att kramper kan bero på att man

• äter vätskedrivande medicin
• är äldre
• är gravid
• har överansträngt sig
• har befunnit sig för länge i en obekväm ställning
• har nedsatt blodcirkulation
• är nedkyld

Intressant… Jag äter ingen sån medicin, jag är visserligen äldre än somliga, men betydligt yngre än andra, jag är inte gravid och jag överanstränger mig aldrig. Inte heller sitter, står eller ligger jag länge i en obekväm ställning eller är nedkyld när jag ligger under mitt duntäcke. Blodcirkulationen är däremot nedsatt.

Hur kan man lindra symtomen? En del förslag är att

• äta magnesium
• äta kalcium
• äta salt
• äta bananer
• äta hasselnötter
• lägga en bordskniv under madrassen (!)
• kyla foten/benet
• ta ett varmt fotbad
• dricka alkohol- och koffeinhaltiga drycker
• stretcha
• dricka vatten

Synnerligen varierande förslag – och i vissa fall rent motsägelsefulla… Jag tycker inte man hinner tänka så mycket mer när krampen sätter in än att man stretchar den krampande kroppsdelen. Och sen tror jag som sagt mycket på att dricka vatten. Vatten, vatten, vatten.

Vatten, vatten, vatten…

 

Har du några teorier vad gäller orsak och behandling???

Livet är kort.

Read Full Post »