Miss Marple: Endless night

Ett inlägg om en TV-film.

---

 

Miss Marple från 2013 spelas av Julia McKenzie.

I stället för att sitta och klaga på att det är skit på TV, bestämde jag mig för att se Miss Marple: Endless night (2013). Det var vännen FEM som gjorde mig uppmärksam på att det var nåt sevärt. Ett tag var jag inne på Rosemary’s baby, men den har jag sett ett antal gånger – den är ju från yngre stenåldern. Miss Marple, den gamla ungmön, gjordes förra året.

Den här gången har miss Marple rest till en väninna som nyss har blivit änka. I samband med vistelsen träffar hon den unge Michael. Michael drömmer om ett bättre liv. I och med att han träffar Ellie blir det verklighet. Men snart börjar det hända mystiska saker. Ellie råkar ut för olika missöden. Är det den gamla kvinnan som har uttalat sina märkliga spådomar? Ett mord blir sen ytterligare ett och ett tredje, till och med. Fast redan i det förflutna…

Det här är riktigt spännande och ganska nya Agatha Christie-filmer. De känns moderna även om de utspelar sig i början av 1900-talet. Sen har vi väl var och en vår favoritskådis när det gäller rollen miss Marple. Jag tycker att Julia McKenzie gör den riktigt bra.

Toffelomdömet blir högt. Det är ju ingen Oscarsnivå, men i mitt tycke oväntat bra.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slutgrejor och bokpaket igen

Ett inlägg om att slutföra saker. Och om böcker!

---

 

Tömt skrivbord på jobbet – för att gå ut i arbetslöshet.

Idag har jag verkligen tömt skrivbordet. Min arbetsplats ser ganska ödslig ut. Lite synd att jag inte få vara kvar, för den är svart och snigg. Inget jävla turkost. Inte ens orange. Nä, orange är ju för glada tillfällen. Datorn tänker jag inte tömma, för jag har inget privat på den. Detsamma gäller tjänstemobilen.

Idag blev jag rätt less på folk som twittrade ut bilder på sina städade skrivbord med ungefär denna vidhängande text:

Tömt skrivbord för att gå på semester.

En dag till ska jag jobba. På tisdag ska jag till Arbetsförmedlingen och registrera mig som arbetssökande. Igen. Tredje gången på fem och ett halvt år. Och ett skäl ju helt klart att arbetsgivarna föredrar grå arbetskraft framför att anställa människor på riktigt.

Tyvärr kom jag på att jag skulle ha bett om två arbetsgivarintyg och inte bara ett. Jag kollade inte upp inkomstförsäkringen förrän i kväll. Tydligen är det nya regler, för nu ska även Bliwa ha arbetsgivarintyg precis som a-kassan. Tröttsamt – eftersom jag ju inte kan ansöka om att få pengar från inkomstförsäkringen förrän jag har fått min a-kassa beviljad och utbetalad första gången. Har jag tur innebär detta a-kassa i september, tillägg från inkomstförsäkringen i… oktober? november? Och så tror alla dessa byråkrater att man försöker lura till sig pengar!.. Vilka pengar..?

Bokpaket och det sista lönebeskedet från min nuvarande arbetsgivare låg i postboxen idag.

I kväll har jag suttit med mina räkningar för den här månaden. Det var ganska många, men nu är alla betalda. Eller i vart fall inlagda för betalning. Nu måste jag skärpa till mig och börja hålla i pengarna. Men… idag trillade det in ett litet bokpaket igen. Jag kunde ju inte motstå Bokus sommarerbjudande på pocketböcker…

Det blev fyra böcker allt som allt. Två ska jag ge bort (en till mamma och en till Fästmön) och två har jag högtidligen gett mig själv i sommarpresent. Eller för tidig namnsdagsgåva. Mamma ska få sin i födelsedagspresent, fast jag vet inte riktigt när vi ska fira hennes födelsedag. Några fler paket ska jag fixa också, men jag har inte så många idéer. Bara nån.

Dagens böcker från Bokus. De två i mitten ska jag ge bort.

Medan jag har betalat räkningar och skrivit här i mitt hemmaarbetsrum har tvättmaskinen tumlat runt med gröna grejor. Jag har packat ner lite saker inför Himmelsfärden i morgon. Ett tag hade jag tänkt ringa mamma, för vi har inte hörts av sen i söndags. Men mamma bor bara knappa åtta mil från Bråvalla där blixten slog ner i eftermiddag. Och man ska inte prata i telefonen när det åskar så pass… Jag får helt enkelt hänga lite tvätt och lägga ett par öl på kylning. Men nej, supa skallen av mig i kväll ska jag inte!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det luktade… skit…

Ett stinkande inlägg.

---

 

Alltså, det har, på ren (!) svenska, luktat skit i bilen av och till ett tag. Som sommaren är nu åker AC:n av och på. Idag, när jag stängde av den, stank det skit. Igen. Gödsel. Dynga. Vidrigt! Igår märkte till och med Fästmön det (hon åker ju inte lika mycket och lika långt som jag), men hon skyllde lukten på en dörrmatta av gummi som hon hade köpt och som låg i bagageutrymmet.

Den där gummimattan åkte vi ut till Himlen med igår kväll. Därför kunde det rimligen inte vara den som stank i kväll. Och även om jag är bäst på allt när det gäller bilar beslutade jag mig för att slänga en bläng i bilens instruktionsbok. Den ligger alltid i ena handskfacket (jag har en smart bil med TVÅ handskfack framtill), så jag passade på att läsa lite när jag hade landat på Tokerians parkering efter jobbet. (Ja, jag var tvungen att gå in och köpa müsli och kaffe.)

Och… ehum… det visade sig att NÅN måste ha kommit åt ett reglage. För i stället för frisk luft (nåja…) utifrån var det återvunnen luft från kupén. Med tanke på vilken skitmat vi har satt i oss de senaste dagarna är det alltså inte konstigt att det har… luktat lite illa, dårå, inne i bilen. Nu är reglaget vridet åt rätt håll och det gjorde stor skillnad till och med på den lilla sträckan mellan Tokerian och garaget.

Det luktade skit inne i bilen. Nu luktar det inte skit längre inne i bilen. Bilexperten har slagit till!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen Michelin-stjärna för Pomodoro

Ett inlägg om ett pizzaplejs.

---

 

Pizza och boken jag fick av Annas snälla mamma och hennes L i födelsedagspresent hade räckt som sällskap.

Fredag idag. Mat motverkar ibland tårar och ensamhet. Och när man blir ensam-stående – om än tillfälligt – är det bra att se till att man får en rejäl portion varm mat till lunch. Idag tog jag ytterligare några steg runt huset och gick till Pomodoro, en för mig ny bekantskap. Pizzerians namn betyder tomat. Och eftersom tomater är goda vågade jag chansa och gå dit.

Som hos så många andra pizzerior hyser Pomodoro inte så många bord. Gissningsvis hämtar de flesta sina pizzor och äter hemma. Men jag har inget hem här så jag behövde äta på plats. Det var endast ett långt bord som var upptaget av fem personer. Försent insåg jag att mitt fackombud med sällskap satt där. Jag har inget alls emot fackombudet, men jag ville liksom inte synas, jag ville inte höras – och jag ville inte se och höra heller. Nu fick jag höra nån i sällskapet som var glad att h*n hade fått nytt jobb och nån annan i samma gäng som tröstlöst sökt nytt jobb sen 2008. Ja, ja… Själv har jag varit långtidsarbetslös mellan 2009 och 2011 och haft fyra visstidsanställningar inom stat och offentlig verksamhet, experterna på grå arbetskraft, sen 2011. Kom igen och snacka grundtrygghet!..

Personalen i kassan talade utmärkt svenska, men hade uppenbarligen sin första arbetsdag. Jag bad om en Il Pollo-pizza och h*n föreslog Apollo. En viss skillnad, eftersom den senare har grismuskel ovanpå och sånt äter inte jag. Dricka ingick inte i priset. Det fick jag veta genom att den som tog upp beställningen undrade:

Vill du dricka till maten?

Jag tänkte svara:

Nej, jag vill hellre spy.

Men lite hyfs har jag ju. Med betoning på lite.

Bestick och servetter fick jag leta upp själv. De fanns inte på samma plats som kaffe, kakor, tandpetare och tabascosås.

Pizzan blev färdig ganska snart. Den hade en tunn och fin botten. Kombinationen chèvre, kyckling, ruccola och tabasco blev suveränt god. Tyvärr var det dåligt med tomatsås, pizzerians namn till trots, så pizzan blev ganska torr. Kaffet på maten smakade bra, men drömkakan gammalt.

Så om servicen var sisådär, pizzan suverän, kaffet bra och kakan gammal torde det slutgiltiga Toffelomdömet bli medel i alla fall.

Eller? Med tanke på vad jag upptäckte i fönstret, just innanför uteserveringen… Ingen Michelin-stjärna, utan en annan sorts stjärna: en sån man sätter upp till advent…

Stjärna i fönstret den 27 juni 2014. I god tid till advent, alltså.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nä, TT, alla får inte!

Ett motvallsinlägg.

---

 

I gårdagens blaska hittade jag en liten notis med bild och bildtext från TT. Först blev jag glad, sen blev jag förbannad. TT – eller rubriksättaren – har uppbarligen stora brister i sin HBTQ-kunskap. Och rent generellt. För det är faktiskt så att alla inte får gifta sig.

”Nu ska alla få gifta sig”. I USA, ja. Men inte i resten av världen.

Det spelar ingen roll om man vill gifta sig med nån av samma kön eller ett annat, förresten. Man kanske inte får gifta sig ändå.  USA är nämligen inte ”alla”.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Avslutningssamtal #2

Ett avslutande inlägg igen.

---

 

Mirakelmöte? Nej, knappast.

Idag på förmiddagen var det dags för avslutningssamtal nummer två. Eller egentligen var det väl ett överlämningsmöte. Jag överlämnade de projekt jag har kvar – bara några få – samt de arbetsuppgifter som jag har haft som mina sen den 1 maj. Det kändes som om jag hade stenkoll och jag hoppas att jag upplevdes som professionell. Jag bröt inte ihop och jag for inte ut. Allt är bara meningslöst. Hur man löser det efter mig är inte mitt problem, men uppenbarligen är det inte löst som jag trodde igår. Fast utnyttja grå arbetskraft gör man, det är sant, dock inte för uppgifterna som jag har utfört.

Inte nog med att jag blev bortkopplad från omvärldsbevakningen redan häromdan, idag upptäckte jag att jag var ”avslutad” i det personaladministrativa systemet. Blev först lite ser eftersom mina tolv outtagna semesterdagar fanns där igår, men inte idag… Det är dagar/ersättning som jag inte tänker bjuda på. Av en händelse hade jag världens tur att lönepersonen just passerade utanför rummet och då haffade jag personen och passade på att fråga. Det visade sig att h*n hade tänkt i förväg eftersom h*n, som så många andra i Sverige, är på väg på semester. Hela Sverige tycks stänga från och med måndag, verkar det som. Men jag är beredd på att inte få nån ersättning från a-kassan förrän tidigast i september. Eftersom jag har haft en lön i åtta månader har jag lyckats stoppa undan lite. Jag har ju haft förmånen att lönen var mycket bra, dessutom, så jag har både kunnat stoppa undan och unna mig saker. Nu är det emellertid slut på det.

Överlämnade.

Mitt skrivbord börjar bli tomt. Mina arbetskamrater har avstämningsmöten utan mig. Ett par stod just och pratade om hur det är att vara arbetslös. Vad vet de om det? Det är sååå mycket tuffare idag än det var för bara ett par år sen! Vi är luft för varandra just nu, som sagt. Det är hälsningsfraser som gäller. Jag måste avskärma mig, jag vill inte bryta ihop. Jag vill inte fälla fler tårar för att människor gör ont. Önskar jag kunde trycka in bomull i tårkanalerna.

Alldeles nyss kom ett mess från Fästmön med en bild på Pridebiljetterna. En månad och lite till framöver har jag att se fram emot detta. I övrigt är det mesta mörker och svart just nu. Jag misstänker starkt att jag, som är så moralisk och skötsam, super mig full i kväll. Sist jag var rejält dragen gick jag igenom en skilsmässa. Jag överlevde både skilsmässan och fyllan och lovade mig då att aldrig mer

1. gråta över en kvinna
2. använda alkohol när jag mår skit

Den andra punkten tänker jag nu alltså tulla lite på. Men bara i kväll. Sen är det bra. Demoner ska fejsas, inte blockeras. Är de dessutom i människoskepnad är det enda som gäller att dra ut dem i ljuset. Då spricker de.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg bort

Ett frånvarande inlägg.

---

 

Nejrå! Jag är på jobbet. Jag har lärt mig att stå ut med det mesta, även plågsamma saker. Nu är inte jobbet i sig plågsamt utan omständigheterna. Det finns så mycket jag skulle kunna ha gjort om jag inte hade blivit så systematiskt nertryckt. Det är skönt att se att andra inte drabbas. Kanske har man lärt sig nåt på vägen – eller så var jag ett tacksamt föremål för frustrationer och kriser.

Idag ska jag ha mitt andra avslutningssamtal. Fast så mycket samtal blir det väl inte. Det som ska ske är att jag ska överlämna mina arbetsuppgifter till den gästspelande tillförordnade chefen. Och berätta var jag ska lämna nycklar och utrustning – för det vet nog inte gästen. Sen händer nog inte så mycket mer. Det som hände efter det första avslutningssamtalet var några ord från högsta chefen. Det visade i alla fall att mina ord, tankar och känslor hade förmedlats vidare. Sen om det förändrar nånting vet inte jag,  jag slutar ju. Trodde faktiskt att mina ord skulle stanna i rummet där samtalet fördes – förutom ett par konkreta förslag som jag fick direkt återkoppling och uppskattning för. Men orden gick vidare. Det gör gott inuti mig. Då blev jag inte bedömd som mindre värd eller vetande, inte där, i alla fall.

På eftermiddagen igår blev jag så glad, för en av mina favoriter, h*n som talar som min farmor, undrade vilken dag som är min sista. Jag berättade att det är måndag – och genast blev det bokat och bestämt en lunch den dagen! (Ingen annan har tänkt i dessa banor och jag tänker baske mig inte köpa tårtor för att fira. Vad är det som ska firas? Att pesten ersätts med kolera?) Jag blev så oerhört glad över detta – och det tänker jag låta personen få veta! Hur mycket det betyder, nu när jag är på väg bort.

Stämningen i rummet blir alltmer mystisk. Vi talar knappt med varandra. Jag tystnar mer och mer, snart säger jag bara

Hej!

när jag kommer och

Hej då!

när jag går. Jag måste avskärma mig för att klara det här. Igår satt jag till och med och lyssnade på Sommar i P1 med biskop Antje i lurarna. Jag orkade inte med världen utanför.

Via jobbets Twitterkonto läste jag några rader, enligt Twittrarens utsago ord uttalade av en åttaåring. Det gör ont i hjärtat att läsa följande:

Jag vill dö, för då försvinner allt det jobbiga för er.

Men samtidigt känner jag igen orden som tankar jag har tänkt ett antal gånger. Till skillnad från den som sa orden är jag emellertid vuxen, med en vuxens ansvar för mitt så kallade liv.

Igår kväll gjorde jag en liten planering/dagordning för nästa vecka. Jag försöker hitta strån att hänga fast vid för att inte ge upp. Fast ärligt talat vet jag inte om jag orkar en tredje vända. Snart finns det ingen självkänsla kvar. Jag utgår från att alla vill mig illa. Det blir en extra tuff tid, den närmaste som kommer, eftersom Fästmön åker hem till sitt efter jobbet i kväll. Det innebär att jag blir ensam om såväl dagar som kvällar som nätter framöver. Men på lördag åker jag ut till Himlen och låtsas att allt är som vanligt en stund igen. Innan jag är på väg bort.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »