Oktoberdag med fest

Ett rätt typiskt oktoberinlägg.

---

 

Helt nattsvart är det inte.

Om två dagar är vi i mitten av oktober. Det sägs att tiden flyger iväg när man har roligt. Inte vet jag om jag har roligt i mitt liv just nu, precis. Det mesta kretsar kring avsaknaden av jobb, inkomst och det därmed förknippade sociala samman-hanget. Jag har snart varit arbetslös i tre och en halv månad. Det finns inget kul med det alls, kan jag meddela. Men jag försöker tänka positivt, hitta vettiga jobb att söka och så försöker jag förstås hitta meningsfull sysselsättning på annat sätt. Dessvärre har jag inte hittat nåt sätt som kan betala mina räkningar. Helt nattsvart ser det ändå inte ut. Jag har ett bra liv jämfört med många andra. Och på den privata sidan har jag sammanhang eftersom jag hör ihop med mamma, Fästmön & co. Det finns människor som varken har jobb eller familj. Hur lätt är det att fortsätta leva då?

Höstträd i vackra färger muntrar upp, liksom böcker. Det här trädet står på baksidan av mitt hus.

Mamma gav mig en peng i förra veckan. Den ska jag använda till mat och till bilservicen nästa månad. Det är inte roligt att vara över 50 år och behöva ta emot pengar från sin gamla mamma… Men igår kväll hade jag också behov av att muntra upp mig lite och gjorde en beställning från Bokus. Ja, jag veeet att jag inte borde, men jag köpte tre pocketar och en inbunden reakbok. Den ena ska jag ge bort i julklapp, de tre andra behåller jag själv. Inga dyra böcker alls. Reaboken kostade bara 29 kronor, de båda pocketböckerna 42 respektive 47 kronor.

Min förmiddag har avlöpt som vanligt. Jag har dessutom vikt torr och ren tvätt som en galning. Det gäller att vara både bläckfisk och ha aparmar vid hanteringen av underlakan till dubbelsäng… Strykhögen jag tog itu med igår har ersatts med en ny, betydligt tråkigare (t-shirtar mest). Men den sparar jag till senare i veckan.

I eftermiddag åker jag och hämtar Anna från jobbet. Kanske gör jag ett postärende i samma veva också. Därefter åker vi ut till Himlen där vi ska fira en blivande 20-åring. Den egentliga högtidsdagen är på onsdag, men det funkar bäst för alla inblandade att fira idag. Äldsta bonusdottern är ju på besök från Norrland just nu, men lämnar oss i morgon. Det ska bli kul att träffas i kväll! Kanske följer Anna med hem till New Village redan i afton eller också dyker hon upp i morgon. Hon är ju egentligen ”barnfri” den här veckan, men på fredag åker hon hem till Himlen igen. Det blir mycket åkande och farande för henne. Jag förbannar en viss del i mitt liv som gör att vi inte kan bo i samma hem!

På fredag blir jag alltså ensam igen, men har ändå nåt roligt att se fram emot just den dan: jag ska luncha med ”Lisbeth”! Vi ska träffas på en av restaurangerna på campus vid min förrförra arbetsplats och det ska bli såååå kul! Det gäller att se till att tillvaron inte är nattsvart utan också innehåller såväl stora som små fester. Att träffa ”Lisbeth” är alltid festligt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snart dags för bokslut

Ett inlägg om bokslut, kort och gott.

Det är inte många veckor kvar på det här året, 2013. Men än har vi kvar både jul och nyår att fira.

Under tiden sitter jag och funderar över vad jag ska skriva i mitt bokslutsinlägg över året. Inte heller 2013 var ju det bästa av mina år. Men det var bättre än 2009 och 2010, när mitt gamla liv rasade samman. På snart fem år har jag åldrats typ fem gånger tio år. Minst! Att åka berg- och dalbana under nästan fem år gör att man blir gammal – särskilt när man inte kan styra åkattraktionen som man vill. Eller ens hoppa av om man inte vill åka.

En gång i januari 2009 var det en man som sa till mig att jag skulle tacka honom för att han förstörde mitt liv. Ja, alltså, han ansåg ju inte att han förstörde mitt liv, han tyckte att han gjorde mig en tjänst. Jag kan inte tacka honom för det, det lär jag aldrig kunna. Däremot är han skyldig till att så många runt omkring mig har lidit – efter det jag råkade ut för. Och det värsta är att den här mannen bara får fortsätta att förstöra människors liv. Det är ofattbart för mig. Helt ofattbart!

Ibland är det ofattbart… så ofattbart att det inte går att skriva om.

Nu tänker jag inte hämnas. Jag tror på att det finns en rättvisa nånstans, men det är inte jag som är Hämnaren eller Rättviseskiparen. Det finns det andra som är, andra, som har högre positioner än lilla futtiga jag.

Inte bara har jag blivit gammal de senaste fem åren. Jag har blivit ännu konstigare än jag tidigare var. Nu kan till och med jag se att jag är annorlunda och… konstig. Jag har blivit undfallande i vissa sammanhang. Självkänslan och självförtroendet, som jag trodde åkte ner i botten 2009… De var inte ens halvvägs nere jämfört med hur det är nu.

Det är som om jag inte tror mig klara av nånting. Jag säger så ofta

Nej, det här kan jag inte! Jag kan det verkligen inte! Jag fixar inte det här.

Hittills har jag emellertid fixat allt jag har blivit ombedd att utföra. Jag förvånar mig själv, att jag fortfarande är läraktig och utvecklingsbar!

Det finns ett helt gäng med människor som gillar när det går dåligt för mig och min familj. Som gillar när jag gråter av vanmakt, som njuter när jag fortfarande inte har möjlighet att göra vissa saker eftersom min inkomst bara är säkrad till och med februari nästa år. Jag tänker inte alls göra mig några förhoppningar den här gången. Det gjorde så himla ont sist!

Men gänget som tycker om mig är större än det andra gänget, har jag lärt mig under 2013. Det gör mig varm och glad och det ger mig tillbaka styrka och kraft millimeter för millimeter. Inte lär jag bli den jag var förut, men mitt mål är att bli en människa som jag själv kan lita på igen. De senaste veckorna har jag tagit några stapplande steg mot detta mål. Men det är väldigt, väldigt långt borta.

Jepp. Så är det.

Det händer saker i mitt liv, precis som i allas liv. En del är bra, andra är dåliga, några är varken eller. För min del gäller det att komma till ro med den person jag är idag. Inte sakna den jag var för fem år sen, tio år sen, kanske. Tillåta mig att vara konstig, osäker och sen… slå till och med mig själv med häpnad lite då och då. Det är vad jag har jobbat med 2013 och vad jag ska fortsätta jobba med.

Och fortsätta tro att det finns en rättvisa. Att den som gör ont och fel på ett medvetet sätt lär sig en läxa. Att förföljarnas osunda vanor drabbar dem själva. Att den som har missunnat mig och min familj ett bra liv, ska få känna hur det är när familjen blir utan. Jag tror på rättvisan. Men, som sagt, jag är ingen hämnare.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ute i verkligheten …och i filmens värld

Ett inlägg om dagens lilla utflykt.

Det var en väldigt mörk dag idag. Därför passade det kanonbra att göra ett besök i environgerna kring min förra arbetsplats och äta god lunch tillsammans med Pe. Kycklingspetten och jordnötssåsen smakade lika gott som sist (i juli). *rapar diskret*

Uppäten lunch.

Det är väldigt skönt att hänga med Pe. Jag kan vara mig själv – och har kunnat vara det sen allra första stund. Vi kan prata om ”allt”, även sånt som är jobbigt. För är det nån som förstår hur tufft det kan vara i min tillvaro så är det Pe. Vi kan bara hoppas och tro att det snart vänder, för vi är båda värda bra liv.

Pe förstår.

Pe har aldrig skrattat åt mig, har aldrig tryckt ner mig och har aldrig fördömt eller hånat mig på nåt sätt. Ändå kan vi ha livliga diskussioner, för det mesta om djupare ting. Såna där diskussioner som gör gott i själen därför att det är OK att ha åsikter – även om de skiljer sig åt. Pe och jag är aldrig oförskämda mot varandra, nämligen, utan visar varandra respekt.

Att röra sig i närområdet av sin förra arbetsplats innebär förstås att man träffar på bekantingar. Som vanligt såg jag J, men det blev bara ”hej” och ”hej då”. En liten pratstund blev det däremot när Pe hade åkt till redaktionen och jag just skulle kliva in i bilen. Träffade M och fick mig lite nyheter av såväl positiv som negativ karaktär. För det är verkligen tuffa tider nu. Så kanske ska jag vara glad att jag inte fick förlängt med ytterligare ett par månader. Det hade nog mest varit att dra ut på nånting som oundvikligen lett till ett avslut i alla fall.

Jag hade nästan kommit hem igen när mobilen ringde. Det var min handläggare på Arbetsförmedlingen! Som bekant skrev jag in mig som arbetssökande den 1 augusti. Nån handläggare har jag emellertid inte fått utan har bollats mellan AF Kultur och vanliga AF. Men så idag ringde S och berättade att h*n är min handläggare. Jag bad S vänta medan jag parkerade bilen. Därefter pratade vi en stund – om allt från förväntningar (ingen idé att ha några) till min första aktivitetsrapport (som fick med beröm godkänt). S frågade om intervjuer och jag beskrev läget. Ett mejl med kontaktuppgifter har nu kommit fram. Det kan ju vara bra att ha ifall att.

I postboxen låg en DVD som en liten uppmuntran denna mörka, ganska tuffa dag.

Rosor, kyssar och döden – den fjärde Maria Lang-filmen.

Två Tre Fyra nej på sökta jobb låg i inboxen, nämligen. Och så har jag ju fått en del annat att tänka på av det som sades under och efter lunchen. Vissa stunder vill jag bara fly från verkligheten. Kanske gör jag det redan i kväll, tillsammans med Fästmön. Anna är nämligen ledig i morgon, vilket skulle kunna innebära filmkväll eller spelkväll… Vi har ju fortfarande inte prövat vem av oss som är mest lik Sherlock Holmes…

Deckarspelet har inte packats upp och testats än.

Just i den här stunden önskar jag att alla som inte har jobb får det och att alla som har för mycket jobb finge dela med sig. Och att de som inte borde behöva jobba för att de är sjuka skulle slippa. Men det är inte verkligheten, utan i filmens värld. Möjligen…

Livet är kort.

Read Full Post »

Leka med livet: Downs syndrom på väg att försvinna i Danmark

En rubrik på Dagens Nyheters hemsida fångar mitt intresse: Downs syndrom på väg bort i Danmark.  Intresserad vill jag läsa hur detta kan komma sig, om man har hittat en lösning på kromosomgåtan eller ett botemedel. Sen kommer jag alldeles av mig. För skälet till att det föds allt färre barn med Downs syndrom i Danmark – från år 2031 enligt beräkningarna inte enda barn – är att det görs aborter av dessa foster när det genom fosterdiagnostik upptäcks att de har Downs syndrom.

Dvärgen Toker, Dopey, är tecknad som en man med Downs syndrom. Vad jag förstår hade han ett bra liv, även om det bara var i sagans värld.

                                                                                                                                                            Danmark började tillåta kontroller från år 2004. Antalet barn födda med Downs syndrom har sen dess sjunkit med 13 procent. Men vad blir nästa steg? Att man aborterar foster med kroniska sjukdomar som diabetes och MS? Frågan debatteras sedan 2009 i Danmarks etiska råd. Och det är ingen enkel fråga, med ett enkelt svar. Klart man inte vill ha ett barn som är mycket sjukt, men var går gränsen? Ett barn som föds med Downs syndrom kan ha ett bra liv, det kan ett barn som föds med en kronisk sjukdom som diabetes också ha. Men hur svårt sjuk ska ett foster vara för att abort ska vara OK? Ska vi BARA tillåta hundra procent friska barn att födas? DET tycker jag känns rätt… sjukt… Vad tycker du???

Read Full Post »