Ett inlägg om dagens lilla utflykt.
Det var en väldigt mörk dag idag. Därför passade det kanonbra att göra ett besök i environgerna kring min förra arbetsplats och äta god lunch tillsammans med Pe. Kycklingspetten och jordnötssåsen smakade lika gott som sist (i juli). *rapar diskret*
Uppäten lunch.
Det är väldigt skönt att hänga med Pe. Jag kan vara mig själv – och har kunnat vara det sen allra första stund. Vi kan prata om ”allt”, även sånt som är jobbigt. För är det nån som förstår hur tufft det kan vara i min tillvaro så är det Pe. Vi kan bara hoppas och tro att det snart vänder, för vi är båda värda bra liv.
Pe förstår.
Pe har aldrig skrattat åt mig, har aldrig tryckt ner mig och har aldrig fördömt eller hånat mig på nåt sätt. Ändå kan vi ha livliga diskussioner, för det mesta om djupare ting. Såna där diskussioner som gör gott i själen därför att det är OK att ha åsikter – även om de skiljer sig åt. Pe och jag är aldrig oförskämda mot varandra, nämligen, utan visar varandra respekt.
Att röra sig i närområdet av sin förra arbetsplats innebär förstås att man träffar på bekantingar. Som vanligt såg jag J, men det blev bara ”hej” och ”hej då”. En liten pratstund blev det däremot när Pe hade åkt till redaktionen och jag just skulle kliva in i bilen. Träffade M och fick mig lite nyheter av såväl positiv som negativ karaktär. För det är verkligen tuffa tider nu. Så kanske ska jag vara glad att jag inte fick förlängt med ytterligare ett par månader. Det hade nog mest varit att dra ut på nånting som oundvikligen lett till ett avslut i alla fall.
Jag hade nästan kommit hem igen när mobilen ringde. Det var min handläggare på Arbetsförmedlingen! Som bekant skrev jag in mig som arbetssökande den 1 augusti. Nån handläggare har jag emellertid inte fått utan har bollats mellan AF Kultur och vanliga AF. Men så idag ringde S och berättade att h*n är min handläggare. Jag bad S vänta medan jag parkerade bilen. Därefter pratade vi en stund – om allt från förväntningar (ingen idé att ha några) till min första aktivitetsrapport (som fick med beröm godkänt). S frågade om intervjuer och jag beskrev läget. Ett mejl med kontaktuppgifter har nu kommit fram. Det kan ju vara bra att ha ifall att.
I postboxen låg en DVD som en liten uppmuntran denna mörka, ganska tuffa dag.
Rosor, kyssar och döden – den fjärde Maria Lang-filmen.
Två Tre Fyra nej på sökta jobb låg i inboxen, nämligen. Och så har jag ju fått en del annat att tänka på av det som sades under och efter lunchen. Vissa stunder vill jag bara fly från verkligheten. Kanske gör jag det redan i kväll, tillsammans med Fästmön. Anna är nämligen ledig i morgon, vilket skulle kunna innebära filmkväll eller spelkväll… Vi har ju fortfarande inte prövat vem av oss som är mest lik Sherlock Holmes…
Deckarspelet har inte packats upp och testats än.
Just i den här stunden önskar jag att alla som inte har jobb får det och att alla som har för mycket jobb finge dela med sig. Och att de som inte borde behöva jobba för att de är sjuka skulle slippa. Men det är inte verkligheten, utan i filmens värld. Möjligen…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 