Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Hämnaren’

Ett inlägg om bokslut, kort och gott.


Det är inte många veckor kvar
på det här året, 2013. Men än har vi kvar både jul och nyår att fira.

Under tiden sitter jag och funderar över vad jag ska skriva i mitt bokslutsinlägg över året. Inte heller 2013 var ju det bästa av mina år. Men det var bättre än 2009 och 2010, när mitt gamla liv rasade samman. På snart fem år har jag åldrats typ fem gånger tio år. Minst! Att åka berg- och dalbana under nästan fem år gör att man blir gammal – särskilt när man inte kan styra åkattraktionen som man vill. Eller ens hoppa av om man inte vill åka.

En gång i januari 2009 var det en man som sa till mig att jag skulle tacka honom för att han förstörde mitt liv. Ja, alltså, han ansåg ju inte att han förstörde mitt liv, han tyckte att han gjorde mig en tjänst. Jag kan inte tacka honom för det, det lär jag aldrig kunna. Däremot är han skyldig till att så många runt omkring mig har lidit – efter det jag råkade ut för. Och det värsta är att den här mannen bara får fortsätta att förstöra människors liv. Det är ofattbart för mig. Helt ofattbart!

blodpenna

Ibland är det ofattbart… så ofattbart att det inte går att skriva om.


Nu tänker jag inte hämnas.
Jag tror på att det finns en rättvisa nånstans, men det är inte jag som är Hämnaren eller Rättviseskiparen. Det finns det andra som är, andra, som har högre positioner än lilla futtiga jag.

Inte bara har jag blivit gammal de senaste fem åren. Jag har blivit ännu konstigare än jag tidigare var. Nu kan till och med jag se att jag är annorlunda och… konstig. Jag har blivit undfallande i vissa sammanhang. Självkänslan och självförtroendet, som jag trodde åkte ner i botten 2009… De var inte ens halvvägs nere jämfört med hur det är nu.

Det är som om jag inte tror mig klara av nånting. Jag säger så ofta

Nej, det här kan jag inte! Jag kan det verkligen inte! Jag fixar inte det här.

Hittills har jag emellertid fixat allt jag har blivit ombedd att utföra. Jag förvånar mig själv, att jag fortfarande är läraktig och utvecklingsbar!

Det finns ett helt gäng med människor som gillar när det går dåligt för mig och min familj. Som gillar när jag gråter av vanmakt, som njuter när jag fortfarande inte har möjlighet att göra vissa saker eftersom min inkomst bara är säkrad till och med februari nästa år. Jag tänker inte alls göra mig några förhoppningar den här gången. Det gjorde så himla ont sist!

Men gänget som tycker om mig är större än det andra gänget, har jag lärt mig under 2013. Det gör mig varm och glad och det ger mig tillbaka styrka och kraft millimeter för millimeter. Inte lär jag bli den jag var förut, men mitt mål är att bli en människa som jag själv kan lita på igen. De senaste veckorna har jag tagit några stapplande steg mot detta mål. Men det är väldigt, väldigt långt borta.

du o jag o kärleken

Jepp. Så är det.


Det händer saker i mitt liv,
precis som i allas liv. En del är bra, andra är dåliga, några är varken eller. För min del gäller det att komma till ro med den person jag är idag. Inte sakna den jag var för fem år sen, tio år sen, kanske. Tillåta mig att vara konstig, osäker och sen… slå till och med mig själv med häpnad lite då och då. Det är vad jag har jobbat med 2013 och vad jag ska fortsätta jobba med.

Och fortsätta tro att det finns en rättvisa. Att den som gör ont och fel på ett medvetet sätt lär sig en läxa. Att förföljarnas osunda vanor drabbar dem själva. Att den som har missunnat mig och min familj ett bra liv, ska få känna hur det är när familjen blir utan. Jag tror på rättvisan. Men, som sagt, jag är ingen hämnare.


Livet är kort.

Read Full Post »

Med glädje sliter jag genast upp Uppsala Stadsteaters programtidning, som var dagens reklambilaga i lokalblaskan. För en gångs skull en uppskattad reklambilaga! Annars är jag hjärtligt trött på alla inbladade trycksaker som gör tidningen falskeligen tjock och som bara glider ur och lämnar… ett tomt skal. Ja, för jag tycker att lokalblaskan blir mer och mer ett skal. Förutom när det gäller sport, dårå. Antalet sportsidor och anställda vid sportredkationen tycks öka och frågan är om det sker på bekostnad av duktiga kulturmedarbetare vid blaskan? Snälla Lisa Irenius, kom snart tillbaka till kulturredaktionen och se till att det blir ordning på torpet!

Lite glad blev jag emellertid i veckan när min gamla journalistbekanting ringde mig i tjänsten. Jag anser att h*n är en av stans bästa grävande journalister. H*n kom mycket väl ihåg mig från min förra arbetsplats. Jag var så nära att ge The Story, men har bestämt mig för att avvakta ett tag. Kontakt är emellertid knuten och somliga månde darra rätt rejält framöver.

Fast nu var det teater jag skulle skriva om! Jag rafsade naturligtvis snabbt fram till Sysslingens pjäs som har urpremiär den 18 februari nästa år, på min farfars 112 års dag. Sen läser jag att pjäsen, Fyra dagar i april, handlar om det så kallade påskupproret i Uppsala – som skedde på min födelsedag fast 1943 (nej, tro det eller ej, jag var inte ens en glimt i min mammas öga då – hon var åtta år…). Buggers! Nu är det inte bara Tjernobylkatastrofen som förknippas med datumet jag föddes, nu är det också ett nazistmanifestation… Förlåt om jag raljerar lite, självklart ska jag gå och se den här pjäsen!!!

När jag vänder blad blir jag irriterad! Där finns ett oigenkänneligt foto av författaren samt en intervju som inte går att läsa – för under texten ligger en bild på ett gammalt hus. En bild som inte tillför nånting, bara sabbar texten! Om Petite Moi hade fått tjänsten som informationschef vid teaaatern hade jag inte godkänt den sidan. Men nu fick inte Petite Moi den tjänsten och ärligt talat sörjer jag inte. Jag tycker bara att det är trist med artikeln, för jag hade velat läsa intervjun. Nu får jag avstå. Dumt!


Här är en finare bild på författaren, till höger, och hans alienkatt Bibbi, till vänster.

Jag bläddrar, trots min irritation, vidare i programtidningen. Snabbt, snabbt bläddrar jag förbi John Fiskes Morden på Bäverns gränd och Göran Engmans julshow, ty sådant roar mig icke.

Men den 28 januari är det urpremiär för Den flygande handläggaren med Cecilia Nilsson i huvudrollen. Cecilia Nilsson spelar handläggaren Marianne som får nog

[…]  av politiker med dålig verklighetsförankring. Chefer utan omdöme.Och av kollegor utan stake. […]

Marianne blir Hämnaren, de utfärsäkrades egen Modesty Blaise! Den här pjäsen kan jag inte missa!!!

En annan urpremiär är det den 10 mars med pjäsen Fursten. Pjäsen som handlar om Jan Stenbeck, mediemogulen och hur Sverige förändades. I huvudrollen, hör och häpna, Allan Svensson! (Måtte han snart bli avskrubbad rollen som Svensson, Svenssson-pappan!). Det här blir nog riktigt bra teater!

Vidare har dramatiseringen av Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva premiär den 22 februari. Den är säkert mycket sevärd. Maria Sundbom spelar.

Ja, mycket intressant blir det på scenen i Uppsala framöver. Fast det är inte billigt att gå på teater… Ordinarie pris för den som varken är ung, gammal eller arbetslös är 220 kronor. Men bra att unga och arbetslösa endast betalar 120 kronor. Pensionärer, däremot, anses visst lite rikare, de får betala 180 pix. Varför denna skillnad??? Vidare finns olika abonnemang som kan vara smart att köpa om man tänker sig gå på fler pjäser.

En eloge till Linus Tunström för en mycket spännande teatervår! (Linus, vars pappa Göran var en av de bästa svenska moderna författarna, tyvärr avliden alltför tidigt!)

Read Full Post »