Pardans

Ett inlägg om en bok.

---

 

En guldpeng. Det var vad den lilla boken Pardans av Birgitta Holm kostade mig när jag förtjust fyndade den på Helping Hand tidigare i månaden. Eftersom det är min universitetsprofessor som har skrivit boken var jag förstås extra nyfiken. Kan en professor, numera emerita, i litteraturvetenskap skriva underhållande böcker? Igår kväll la jag ihop pärmarna och nu ska jag försöka sammanställa intrycken av den lilla boken.

Jag älskar den här boken redan från omslagets sepiatonade bild av ett par som dansar på en gata nånstans. På omslagets (flexiband, som jag verkligen gillar också!) insida hittar jag härliga små bilder på författaren. Lite synd att bilderna inte är flera! Jag saknar nämligen bilder i inlagan, som komplement till de välskrivna texterna.

Steg för steg går författaren igenom olika danser, deras utveckling och roll i samhället. För dans spelar faktiskt vissa roller – fast inte i Sverige. Där anses pardans inte riktigt fint och finns inte med som kulturellt fenomen. Därför förs vi utomlands med författaren. Som läsare dras jag med i dansens virvlar. Inte så att jag börjar älska dans själv, men jag kan förstå att nån annan verkligen kan göra det – och gör det!

Kolla bara, till exempel, hur Birgitta Holm skriver om hållningen och balansen i en tango:

[…] Min hållning kan jag försöka hitta genom att ställa mig på golvet, pressa ihop skinkorna, höja mittpunkten av bröstkorgen mot taket och låta axlar och armar falla ner i vila. Strax under bröstkorgen känner jag en knytnäve, och på den ”hänger” jag enligt Cristina Ramírez benen. Därifrån tas rörelsen. […]

Visst blir en betagen?! Hade det varit fler bilder i inlagan skulle Toffelomdömet ha blivit det högsta. Nu blir det högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är så mycket som är bort i tok

Ett inlägg om tokigheter i tillvaron.

Det är mycket i tillvaron som inte är riktigt… OK. Som till och med är rent bort i tok. En sån grej är vädret. Idag har det till exempel varit flera olika sorter, som

• mulet
• klarblå himmel och hög, kall luft
• soligt och varmt
• spöregn
• solregn
• åska och spöregn

När jag satt i bilen och väntade på Fästmön utanför hennes jobb i eftermiddag var det solregn. Det regnade ganska stora droppar, men solen var framme samtidigt och jag var tvungen att ha solbrillorna på.

Solen gjorde skuggor av regndropparna på mitt bilfönster i boken jag hade uppslagen.

En helt annan sak som är bort i tok är hur en människa kan ägna sig åt att förfölja en annan människa i över tre och ett halvt år. Man behöver nog söka hjälp då, tror jag, för inte är det nåt friskt beteende.

Fler bort i tokar är energislukare. Jag känner mig mycket nöjd med att avveckla dessa från mitt liv. En del steg för steg, andra direkt. För ingen ska nånsin sätta sig på mig igen. Det var länge sen jag tog emot skit oemotsagt. Och för var dag som går minskar dessa människors betydelse. Deras åsikter om min person är just deras åsikter. Inte nödvändigtvis nån annans eller sanningen. Kloka saker som Pe fick mig att fundera vidare på idag. Funkar hans strategier på tonåringar torde även tanter förstå dem… Tack!

Livet är kort. Allt och alla är inte bort i tok. Tycker jag, dårå.

Read Full Post »

En seger… eller i alla fall nånting avklarat

Ett inlägg om dagens utflykt.

Idag är det min första arbetslösa dag. Alltså måste jag till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Jag mådde jättedåligt innan, hade svår ångest och med nattsömnen blev det inte mycket bevänt. Men nu är det gjort, vilket för min personliga del är en seger, för andra kanske bara nåt som ska klaras av.

Att ta bussen in till stan var inte att tänka på. Det fungerar inte när ångesten är svår, så det fick bli bil. Stället jag skulle till har flyttat för nåt år sen, men det ligger fortfarande hyfsat centralt. Jag hade svårt att hitta och det berodde nog på att jag mådde så dåligt och var orolig, men också på usel skyltning. Det gick emellertid att hitta både parkering och stället till slut.

Mitt första intryck när jag kom in var att det var väldigt rörigt. Det satt folk på stolar och väntade och det stod några och väntade. En kvinna pratade högljutt om privata saker i sin mobiltelefon hela tiden jag väntade. Det var väldigt otydligt vart man skulle ta vägen, men till sist gissade jag rätt. Jag fick legitimera mig och som tur var fanns mina uppgifter kvar sen förra svängen. Detta innebar att jag slapp sätta mig och mata in saker och ting för sjuhundrafyrtiofjärde gången. I stället fick jag en nummerlapp.

Gul nummer 22 var jag.

Jag fattade aldrig riktigt systemet, men det fanns gula nummerlappar och det fanns rosa. Jag blev gul. (Typiskt, för gult är ju, som bekant, alltid fult.) Det blev en ganska lång väntan, trots att jag hade hängt på låset. Men jag hade Lena Nyman med mig. Tyvärr kunde jag inte koncentrera mig på boken. Den var ändå bra att gömma sig bakom.

Däremot konstaterade jag att jag kände mig som en riktig loser där jag satt och gömde mig bakom boken. Det är svårt att beskriva känslan. Den består av en blandning av att skämmas och att känna sig förnedrad. För nån dag sen var jag efterfrågad och konsulterad, idag var det ingen som frågade efter mina tjänster eller kompetenser. Det är inte så lätt att förklara och då går det inte att riktigt förstå heller. Men jag kände inga positiva känslor, kort sagt.

Sen blev det min tur och jag fick träffa Annika. Vi gick iväg till ett litet rum nånstans och så började vi gå igenom steg för steg. Jag fick papper att ta med hem och läsa, jag fick svara på frågor, komplettera, visa papper med mera med mera. Nästa vecka ska jag dit på ett obligatoriskt möte om a-kassan.

Från och med den 1 september blir det nya regler kring rapportering av till exempel vilka jobb man har sökt. Det känns bra, då är det i alla fall nån som efterfrågar det jag sammanställde förra svängen. Då när jag skulle visa det fick jag till svar att handläggaren inte visste hur man öppnade en bifogad fil eller hur man använde en USB-sticka… Det har hänt en del, tror jag, för Annika var riktigt bra. Inget tjafs. Dessutom kände hon av och förstod att jag inte mådde bra. Jag försökte vara ärlig och jag försökte förklara, men, som sagt, det går inte att förstå en annan människas känslor och upplevelser till hundra procent. Det handlar inte bara om inställning…

Det är en del som har blivit bättre sen sist, upptäckte jag, men det var fortfarande saker som kan bli bättre. Till exempel är placeringen av kommunikatör oklar. Eventuellt hör jag till kulturdelen i organisationen. Annika visste inte. Sånt där struntar jag i, ärligt talat, men jag måste få en handläggare utsedd. Jag vill gärna ha en handläggare som är bra och som inte jiddrar en massa strunt, bara.

Det gick inte heller att lägga in jobbsökningar som

skribent.

Märkligt, för det finns väl folk som skriver saker lite här och var? Det fick bli

copy writer.

Inte riktigt samma, men…

Innan jag gick fick jag kopiera de arbetsgivarintyg jag hade med mig. Därefter gjorde jag iordning mitt medhavda kuvert, signerade min a-kasseansökan och stoppade i originalhandlingarna. Glömde min tröja när jag var halvvägs till parkeringen, men jag upparbetade den sista kraften jag hade till att gå tillbaka och hämta den. På vägen hem svängde jag in till Tokerian och postade brevet till a-kassan.

Kuvertet till a-kassan.

Hela utflykten tog nästan två och en halv timme. Jag är helt slut nu av att försöka hålla mig upprätt, inte bryta ihop och att klara av det som måste göras. Men nu är det gjort och det är en riktig seger! Eller i alla fall nånting avklarat.

Och du som raljerar över mina känslor och hur jag mår kan ju fortsätta att göra det. Det hjälper mig inte, snarare tvärtom. Men du har naturligtvis rätt att tycka vad du vill även om du inte kan förstå hur jag känner.

Till alla andra som stöttar och peppar och skriver snälla saker och tror på mig – TACK!!! Ni är ovärderliga! Utan er…

Livet är kort.

Read Full Post »